Respons: Välkommen och viktig ny tidskrift

Nu har det första numret av den helt nya tidskriften Respons publicerats. Det är en tidskrift om och för den svenska facklitteraturen. I en tid när facklitteraturen kanske är viktigare än någonsin för vår förmåga att förstå vår historia, samtid och framtid, och när det publiceras fler facklitterära böcker än någonsin, har medierna paradoxalt nog abdikerat från uppgiften att recensera och diskutera ny facklitteratur. Som det konstateras på omslaget till Respons: ”Facklitteraturen är vårt viktigaste forum för att sprida kunskap. Recensionen av den inleder en dialog som utmanar samförstånd och sätter övertygelser på spel. Ändå försummas facklitteraturen i vår fartfyllda medievärld. Många böcker recenseras inte alls. Denna recession för recensionen leder till en intellektuell depression”.

Det är för att motverka detta som Respons har startats, och att döma av det första numret är ambitionerna höga. Under temarubriker som Politik & Samhälle, Ekonomi, Historia, Utbildning & Skola, Filosofi & psykologi och Konstarter & medier recenseras totalt sett 32 böcker. Därutöver innehåller tidskriften också en debattartikel om Palme utifrån några nyligen publicerade biografier om honom, en intervju med Emmanuel Todd och några artiklar på temat Akademi+marknadsekonomi=marknadsakademi? En av dessa temaartiklar är skriven av Sven Widmalm, professor i idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, och handlar om hur Enkla kvalitetsmått kväver tanken inom forskningsvärlden. Artikeln innehåller en svidande men välunderbyggd kritik av hur den fria forskningen undermineras av ständigt tilltagande krav på effektivitet och nytta, och är mycket intressant och läsvärd.

Efter att ha läst det första numret längtar jag redan efter nästa. Det var länge sedan jag fann så mycket intressant läsning i ett enda nummer av någon tidskrift. Respons kan verkligen starkt rekommenderas om man är intresserad av svensk facklitteratur – eller bara vill bidra till att ge facklitteraturen något av dess rättmätiga plats i den svenska offentligheten.

Läsvärt om spelet bakom Juholts avgång

I senaste numret av Fokus ingår en mycket intressant artikel av Torbjörn Nilsson om spelet bakom Håkan Juholts avgång. Rubriken är Regisserad reträtt, och artikeln kan starkt rekommenderas.

Om Sveriges politiska karta och nya opinionsdata

I dagens DN publicerades en intressant artikel om Sveriges politiska karta, vilken bygger på forskning av Richard Öhrvall vid Statistiska Centralbyrån. Både artikeln och Richard Öhrvalls blogg är mycket intressanta och förtjänar att läsas. Under de senaste dagarna har Henrik Oscarsson också publicerat flera intressanta inlägg vilka bygger på resultat från valundersökningarna, bland annat om partiledarnas image 1988-2010 och om hur svenskarna ser på inkomstskillnaderna i samhället. Även dessa kan rekommenderas.

Lästips om Havel, Gingrich och Romney

Dagens sorgligaste nyhet var att Vaclav Havel, dramatikern, medborgarrättskämpen och Tjeckiens före detta president, dog på söndagen. Havel var en av de viktigaste dissidenterna och symbolerna för motståndet mot förtrycket i det kommunistiska forna Östeuropea, och både före, under och efter sin tid som president vägleddes hans argumentation och politiska gärning av en stark integritet och moralisk hållning. Med honom försvinner en viktig politisk röst från Tjeckien, Europa och världen.

I sin politiska gärning var Havel inte bara politiker och president. Han var också statsman. Han lyckades inte alltid, men han bottnade i sina egna värderingar samtidigt som han hade en förmåga att lyssna och en vilja att försöka sätta det allmänna bästa framför det egna partiet och den egna karriären.

Detsamma kan inte sägas om alla politiska ledare: det är den pågående kampen inför nästa års amerikanska presidentval en daglig påminnelse om. Inom republikanerna hårdnar nu kampen inför att primärvalen tar sin början i januari. Efter att kandidater som Michele Bachman, Herman Cain och Rick Perry har tappat i opinionsmätningarna har Newt Gingrich nu blivit den främsta utmanaren till Mitt Romney.

Frågan är emellertid hur starkt stödet för Gingrich egentligen är. Förutom att han saknar en stark kampanjorganisation och är sent ute med arbetet att samla in kampanjpengar framstår det som om stödet för Gingrich framförallt bottnar i att det är många republikaner som inte vill se Romney som deras presidentkandidat. Medan det finns en stor enighet inom Republikanerna om vikten av att besegra president Obama har ingen av de nuvarande kandidaterna lyckats ena partiet. Det tycks som om många republikaner vill se vem som helst utom Obama eller Romney som president, och detta har drivit de tillfälliga opinionsvindar som tidvis gynnat Bachman, tidvis Perry, tidvis Cain, och nu Gingrich.

Problemet finns inte bara inom republikanerna. I veckan som gick visade en ny opinionsundersökning att det också bland amerikanerna i allmänhet är fler som ogillar än gillar såväl Mitt Romney som Newt Gingrich och Ron Paul. Så svagt stöd har de republikanska kandidaterna inte haft någon gång under åtminstone de senaste fem presidentvalen.

Om problemet för de republikanska kandidaterna är att de inom partiet inte anses vara tillräckligt ideologiskt renläriga, är problemet bland allmänheten snarare att de anses för ideologiskt rigida och konservativa. Om republikanerna ska lyckas vinna över president Obama ska någon av kandidaterna först försöka övertyga primärvalsväljarna om att vara tillräckligt konservativ för att förtjäna att vara partiets kandidat, men utan att gå så långt till höger att det skrämmer bort rörliga väljare i mitten under den slutliga valkampanjen.

Detta är en stor utmaning för vilken kandidat som helst, och ju mer republikanerna som parti har gått till höger, desto större har utmaningen blivit.

I presidentvalet 2012 kan detta vara räddningen för president Obama, vars kampanj har blivit mer optimistisk inför nästa års val i takt med att primärvalskampen inom republikanerna fortsätter att skapa problem för dem.

Själv gör jag fortfarande bedömningen att det är mest troligt att Romney blir republikanernas presidentkandidat. Gingrich har alldeles för tungt bagage sedan sin tid som talman i representanthuset och sedan som lobbyist för att lyckas vinna, och under sin tid som lobbyist intog han dessutom en rad ståndpunkter som strider mot vad som numera anses vara republikanska självklarheter – däribland att den federala regeringen ska hålla sig borta från sjukvården.

Apropå Romney och Gingrich har New York Times vid olika tillfällen publicerat ett par riktigt intressanta och långa artiklar om dem och deras karriärer och politiska ståndpunkter. Rubriken på artikeln om Romney är Two Romneys: Wealthy Man, Thrifty Habits, medan rubriken på artikeln om Gingrich är What does Newt Gingrich Know?

Söndagens lästips: ett år till det amerikanska presidentvalet

Idag är det ett år till nästa amerikanska presidentval. Med anledning av detta har det under de senaste dagarna publicerats flera artiklar som försöker ta ett större grepp på det amerikanska politiska läget och vad det betyder inför presidentvalet 2012 och för president Obama’s möjligheter att bli omvald.

En av artiklarna i dagens Washington Post har exempelvis rubriken ”A year from Election 2012, a dark mood awaits Obama and GOP rival”. I artikeln konstateras att utgångsläget ser mörkt ut för president Obama, inte minst på grund av den fortsatt svaga ekonomin och höga arbetslösheten. Allt fler tycks tvivla på Obama’s möjligheter att lösa dessa problem. Samtidigt är förtroendet för kongressen och för republikanerna också mycket lågt.

En central fråga i sammanhanget är om människor kommer att närma sig valdagen 2012 som om det vore en folkomröstning där det handlar om att ta ställning till president Obama och hans sätt att sköta ämbetet (retrospektivt röstande), eller som ett val inför framtiden där det handlar om att välja vilken av kandidaterna som man anser ha bäst politik och bäst förutsättningar att lösa de problem USA står inför (prospektivt röstande). Republikanerna försöker nu gestalta valet som om det handlar om att ta ställning till president Obama, medan Demokraterna försöker gestalta det som om det handlar om att välja mellan två alternativ:

In that context, the parties are already jockeying to frame the 2012 election, with Republicans aiming to cast it as an up-or-down vote on the president and Democrats wanting voters to see it as a choice between Obama and his opponent.

“President Obama’s failures have produced the greatest destruction of the middle class since the Great Depression,” said Stuart Stevens, chief strategist for Romney’s campaign. “The upcoming billion dollars of Obama campaign attack ads can’t distort the reality that this will be about President Obama’s record.”

Obama’s chief campaign strategist, David Axelrod, countered: “At the end of the day, presidential elections are always a choice, not a referendum. The American people take a hard look at each candidate and weigh their respective records, qualities, values and visions for the future. Not being the other guy isn’t enough.”

Detta är för övrigt ett bra exempel på hur politiska aktörer på ett mycket strategiskt sätt kan använda sig av gestaltningsteorin (framing theory) för att påverka hur människor uppfattar verkligheten och, i förlängningen, deras åsikter och möjligen även handlingar.

En annan intressant artikel på samma tema publicerades i New York Times för några dagar sedan. Artikeln är skriven av Nate Silver och har rubriken ”Is Obama Toast? Handicapping the 2012 Election”. Grundfrågan handlar om vilka chanser president Obama egentligen har i nästa val, och enligt Silver beror svaret på en kombination av tre faktorer: hur amerikanerna anser att president Obama sköter sitt ämbete (approval ratings); den ekonomiska tillväxten under valåret; samt hur ideologiskt extrem den republikanske motkandidaten kommer att vara.

Utifrån dessa tre faktorer analyserar Silver olika scenarier. Bäst utsikter anses Obama ha ifall den ekonomiska tillväxten ökar och Rick Perry (eller någon annan ideologiskt mer extrem person) blir Republikanernas presidentkandidat. Sämst utsikter anses Obama ha ifall den ekonomiska tillväxten fortsätter vara svag eller obefintlig och Mitt Romney blir Republikanernas presidentkandidat.

Hur ekonomin och arbetslösheten utvecklas respektive hur långt till höger Republikanernas presidentkandidat kommer att stå kommer därmed, enligt den här analysen, bli avgörande. Det är därför Demokraterna hoppas att Rick Perry eller Herman Cain kommer att bli Republikanernas kandidat, och det är därför de dragit igång kampanjer för att försvaga Mitt Romney. I det sammanhanget har de hjälpts av att de Republikanska kampanjerna så här långt har varit osedvanligt sena i starten och sökande. Eller som Dan Balz konstaterar i Washington Post: ”Yes, the GOP race is a strange campaign”.

För egen del är bedömningen fortfarande att president Obama kommer att vinna nästa års presidentval. Jag är mindre säker på saken nu än för sex månader sedan, men ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer människor att jämföra de politiska alternativen, och desto starkare kommer Obama att framstå. Till detta kommer att sittande presidenter i regel blir omvalda, och att Obama och hans kampanjteam är mycket skickliga.

Samtidigt hänger Obama’s möjligheter också mycket nära samman med ekonomins utveckling, vilket Nate Silver’s analys visar. Där är det svårare att bedöma om ekonomin kommer att växa tillräckligt mycket för att tillräckligt många amerikaner ska känna att utvecklingen, trots allt, går tillräckligt mycket i rätt riktning för att de ska vilja ge Obama fortsatt stöd.

Söndagens lästips: om historieförfalskningar och respekt för fakta

Veckans mest oväntade debatt var onekligen debatten om huruvida föregångaren till Moderaterna var med och drev på för att införa den allmänna rösträtten. I det nya idéprogrammet står det att ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Även om det inte sägs rakt ut är det lätt att läsa in att moderaterna hävdar att de var med och drev på för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, och så vidare. När partisekreteraren Sofia Arkelsten rakt ut hävdade att moderaterna var med och genomförde den fria och lika rösträtten väcktes debatten om huruvida hon ägnade sig åt medveten historieförfalskning eller bara var okunnig om svensk historia. Ingen tolkning är särskilt smickrande.

Alla som seriöst har studerat svensk historia vet att föregångarna till moderaterna hela tiden bekämpade en utvidgning av rösträtten. Rösträttsrörelsen formades och drevs av socialdemokrater och liberaler, och endast när föregångarna till moderaterna inte såg någon annan utväg gick man med på en utvidgning av rösträtten. Det var en omvändelse under galgen.

Den enda jag har sett i debatten som försökt förneka detta är Anders Edwardsson, som i en artikel i Svenska Dagbladet ansåg att det var sorgligt att Sofia Arkelsten backade från sitt påstående. Han beskrivs som historiker, men såvitt jag kan bedöma saknar han akademiska meriter som gör det befogat att kalla honom historiker. I en mycket läsvärd replik sågades han också grundligt av Håkan Holmberg, politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning och doktor i historia.

I debatten finns det vissa som i allt detta försöker läsa in ett medvetet och strategiskt betingat försök att skriva om den svenska historien. I en krönika i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren bland annat att:

[Moderaterna] har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Bara några dagar innan detta publicerade Fokus en lång artikel av Claes Lönegård med rubriken ”Propagandaministerns plan”. Artikeln driver tesen att arbetet med att lansera en ny Sverigebild i utlandet ytterst handlar om moderaternas försök att, via utlandet, skriva om hela den svenska historien så att Sverige uppfattas som i grunden borgerligt snarare än socialdemokratiskt. Arkitekten bakom denna plan, ”propagandaministern”, sägs vara Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för moderaterna och nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Artikeln är välskriven och intressant, men samtidigt har den allt för konspiratoriska drag för att övertyga. Att olika länder försöker framställa det egna landet så positivt som möjligt i andra länder är ingenting nytt. Det handlar om internationell marknadsföring och public diplomacy, och är i sig legitimt. Att ”all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet”, vilket är målet för Nämnden för Sverigefrämjandet som har tagit fram den ”nya Sverigebilden”, handlar därför inte om historieförfalskning. Att dessa värdeord har vissa paralleller till lanseringen av de nya moderaterna är heller inte ett uttryck för någon konspiration. Sedan kan man alltid diskutera hur sambandet mellan det faktiska Sverige och den Sverigebild som lanseras utomlands ser ut, men det är en annan diskussion.

Med andra ord: samtidigt som det finns alla skäl att vara kritisk mot påståenden om att föregångarna till moderaterna drev på för att genomföra rösträtten finns det också alla skäl att vara på sin vakt mot förklaringar som är allt för konspiratoriska.

Detta illustrerar den kanske viktigaste slutsatsen, nämligen att det absolut viktigaste är att respekten för både historiska och nutida fakta alltid upprätthålls i debatten. Respekt för fakta är en förutsättning för en meningsfull och rationell politisk diskussion, vilket i sig är en förutsättning för att demokratin långsiktigt ska fungera väl. Här erbjuder amerikansk politik en lång rad avskräckande exempel på när olika aktörer av politiska skäl försökt manipulera sanningen. Det handlar exempelvis om upptakten till Irakkriget och påståendet att Irak hade massförstörelsevapen, om påståendet att Obama är muslim eller inte född i USA, och det handlar om förnekandet att det pågår en global uppvärmning.

Apropå detta, för några år sedan tipsade jag på min gamla hemsida om en bok som heter ”True Enough. Learning to Live in a Post-Fact Society”, skriven av Farhad Manjoo (John Wiley & Sons, 2008). Bland annat skrev jag:

För några år sedan myntade komikern Stephen Colbert begreppet ”truthiness” – något som inte behöver vara eller inte ens är sant, men som ändå känns riktigt och som vi därför väljer att tro på. Det är ett lysande begrepp, som fångar det faktum att människan ofta väljer att sätta tro framför vetande, samtidigt som det är skrämmande hur ofta människor väljer att sätta ”truthiness” framför ”truth”. Om detta handlar ”True Enough”, en riktigt välskriven och tankeväckande bok [...].

Boken är skriven av en journalist och är populärvetenskapligt hållen, och tar upp både teorier och en mängd exempel på hur människor – vanliga människor, till både vänster och höger, ibland lågutbildade, ibland högutbildade – väljer att lyssna på och tro på budskap som stämmer överens med deras förutfattade meningar, även när all tillgänglig fakta talar emot dem. Forfarande finns det exempelvis många som tror att Saddam Hussein låg bakom terrorattackerna mot USA den 11 september, att det fanns massförstörelsevapen i Irak, eller att valfusk låg bakom Bush’s valseger inte bara år 2000 utan också 2004, för att bara ta några exempel. [...] Inte minst Internet och politiserade radio- och TV-kanaler har gjort det mycket enklare för människor att välja mediebudskap som underblåser deras förutfattade meningar, vilket ytterligare har underminerat distinktionen mellan åsikter och fakta, truth och truthiness, journalistik och pseudo-journalistik.

Att välja att tro på det som passar de egna förutfattade meningarna är en mänsklig tendens som ingen kan svära sig helt fri från. Samtidigt är det i slutändan var och en av oss som bestämmer i vilken utsträckning som vi väljer att sätta tro eller vetande främst. I det sammanhanget är ”True Enough” mycket läsvärd, och kan förhoppningsvis bidra till att fler människor får upp ögonen för de risker som det innebär för både individer och samhälle när tron på sanning och fakta undermineras av pseudosanningar och truthiness.

Att boken är läsvärd, och vikten av att sätta vetande framför tro, gäller än idag. Det gäller för politiker, journalister, forskare, och för alla andra. Just därför finns det alla skäl att vara kritisk mot påståenden som inte är historiskt korrekta. Just därför finns det samtidigt också skäl att vara vaksam mot förklaringar eller teorier som är allt för konspiratoriska och som varken går att förkasta eller bekräfta.

Här liksom i så många andra fall gäller den gamla vetenskapliga tumregeln att endast teorier som principiellt sett går att pröva och falsifiera är värda att ta på fullt allvar. Om de inte ens principiellt går att pröva eller falsifiera kan de inte öka vår faktiska kunskap om verkligheten. Då handlar de inte om vetande. Då handlar de om tro.

Veckans artikeltips om Tea party-rörelsen, Occupy Wall Street och politiska kampanjbidrag

Den senaste veckan har jag inte haft möjlighet att följa nyhetsflödet lika nära som i vanliga fall på grund av att jag var på en konferens. Ett tema i rapporteringen kring amerikansk politik som ändå blivit tydligt under veckan är att allt fler ser likheter mellan Tea party-rörelsen och Occupy Wall Street. Trots att de till synes ligger långt ifrån varandra sakpolitiskt visar en närmare granskning – enligt både Washington Post och New York Times – att det finns många gemensamma nämnare. Dit hör frustrationen och ilskan över en utveckling som upplevs gå i fel riktning, och dit hör misstron mot både politiska och ekonomiska etablissemang.

Apropå etablissemang och ett dysfunktionellt politiskt system: ett av de absolut främsta problemen i amerikansk politik är pengarnas stora betydelse. Det gör att politiska kandidater på olika nivåer tvingas spendera oproportionerligt mycket tid åt att samla in kampanjbidrag, att politiska kandidater riskerar att bli beroende av de som ger kampanjbidrag, och att politiken påverkas på ett sätt som gynnar resursstarka grupper i samhället. Varje gång ekonomisk styrka kan användas för att vinna  politisk styrka är risken för direkt och indirekt korruption uppenbar.

Men hur fungerar egentligen det amerikanska systemet för kampanjbidrag? Det är en av de vanligaste frågorna jag brukar få när jag föreläser om amerikansk politik. För den som vill lära sig mer om detta har New York Times precis publicerat en lättillgänglig guide till politiska donationer som starkt kan rekommenderas.

Apropå amerikanska kampanjer skrev jag förra veckan om negativa kampanjer. En aspekt av detta handlar om kontrollen av olika webbadresser som antingen kan användas för attacker mot den egna kampanjen eller för attacker på motståndarna. Under den senaste tiden har följaktligen en rad webbadresser köpts upp med syfte att förbereda eller förebygga kommande attacker. Det framkommer av en läsvärd artikel i Washington Post: In Campaign 2012, Web sites are the new real estate.

Med tanke på de permanenta kampanjer som ofta antas utmärka amerikansk politik är det kanske inte så förvånande att President Obama’s tillkännagivande att de sista trupperna kommer att dras tillbaka från Irak mot slutet av året av många tolkas ur ett kampanjstrategiskt perspektiv. Det är som om politiska beslut aldrig fattas därför att de anses vara riktiga i sig, utan enbart därför att de antas gynna eller missgynna den ena eller den andra sidan. Det är en syn på politik och politiska makthavare som jag inte delar. Inte desto mindre kan det vara intressant att läsa hur Washington Post och New York Times tolkar de politiska konsekvenserna av tillbakadragandet av trupperna och andra utrikespolitiska framgångar för Obama.

Söndagens lästips: socialdemokraterna, medierna, och negativt kampanjande

Den stora svenska nyheten under den gångna veckan har givetvis varit turerna kring Håkan Juholt och den efterföljande diskussionen kring mediernas bevakning av eller drev mot Juholt. Så här långt har jag valt att inte kommentera detta, av det enkla skälet att jag inte befinner mig i Sverige. Även om det går att följa nyheterna via nätet känner jag inte att jag har följt nyheterna tillräckligt nära för att veta säkert vad jag tycker. Det gäller särskilt frågan om mediernas bevakning och om den har varit befogad.

Oavsett om den har varit befogad eller inte är en sak emellertid säker: de socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som nu anklagar medierna för att vara orättvisa i sin behandling av Juholt och socialdemokraterna har inget att vinna på en ökad kritik mot medierna. Vad socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt behöver göra är att bygga upp förtroendet för partiet och för Juholts ledarskap, och i det arbetet fungerar en ökad kritik mot medierna närmast som ett blindspår. För att citera Katrine Kielos läsvärda ledarartikel i Aftonbladet igår: ”det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”. Hon konstaterar också att:

Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan ­göra sitt jobb.

Det har alltid funnits starka intressen inom socialdemokratin, falanger om man så vill, men det har också funnits ledare som har rest sig över det och kunnat tänka på Sveriges bästa. Det är det som väcker respekt utanför partiet och som gjort att socialdemokratin har kunnat regera framgångsrikt i så många år.

Frågan är om Håkan Juholt klarar detta.

Det är vad krisen just nu handlar om.

Att krisen handlar om inkompetens och att den är mycket större än frågan om hyresersättningen framkommer även av Per T Ohlssons mycket kritiska och läsvärda krönika i dagens Sydsvenskan. Rubriken är Juholts tragedi, och i artikeln listar Ohlsson en rad misstag och felsteg som Juholt har gjort sedan han tog över som partiledare. Artikeln avslutas med orden: ”Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och omdöme.”

En liten tröst i sammanhanget för socialdemokraterna bör dock rimligen vara att det är närmare tre år kvar till nästa val, och för det mesta är de opinionsmässiga effekterna av olika kriser kortvariga. Det framkommer av ett mycket intressant inlägg av statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell på Henrik Oscarssons blogg. Där konstaterar de att:

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Allt detta förutsätter dock att inga nya uppgifter eller konflikter kommer fram som ytterligare förstärker bilden av antingen ett svagt ledarskap eller en bristande moralisk kompass. Fallhöjden för Håkan Juholt är i det perspektivet i princip obefintlig.

Går vi utanför Sveriges gränser till USA fortsätter de Republikanska primärvalskampanjerna. En mycket intressant artikel om just Republikanerna publicerades i veckan i New York Times. Artikeln är skriven av Matt Bai och har rubriken Does Anyone Have a Grip on the G.O.P.? Det är en mycket befogad fråga, och en mycket läsvärd artikel om man är intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Republikanerna i synnerhet.

Ett återkommande och framträdande drag i amerikansk politik är negativa kampanjer. Ett bra exempel på detta är siten WhichMitt.com, där Demokraterna attackerar Mitt Romney för att ge olika besked vid olika tillfällen. Samtidigt har Demokraterna också lanserat AttackWatch.com, som ett medel att följa upp, bevaka, och besvara attacker från motståndarna. Båda dessa siter är väl värda ett besök.

Söndagens lästips: om Jobs, amerikansk politik samt Juholts och socialdemokraternas problem

En av de stora nyheterna under den gångna veckan handlade om att Steve Jobs, Apple’s grundare, avlidit, endast 56 år gammal. Detta uppmärksammades av medier och människor världen över, och även President Obama uttalade offentligt sitt beklagande. Raden av läsvärda artiklar om Steve Jobs är lång. Här nöjer jag mig med att tipsa om en läsvärd artikel i New York Times med rubriken The Power of Taking the Big Chance samt Joe Heller’s minnesteckning:

Vad gäller amerikansk politik har den gångna veckan i hög grad präglats av Occupy Wall Street, vänsterns motsvarighet till Tea Party-rörelsen som tycks vinna ökad styrka. En viktig del av koordineringen sker via olika digitala medier, däribland hemsidan Occupy Together och Occupy Wall Street. Lika viktigt som att protesterna fortsätter växa både on- och offline är emellertid att allt fler fackföreningar nu stödjer protesterna. Därmed har protesterna vunnit i legitimitet, samtidigt som fackföreningsrörelsen hoppas dra nytta av den energi och det engagemang som präglar protesterna.

För den som vill sätta sig in i vad protesterna handlar om har New York Times samlat information på en särskild del av sin hemsida. Igår kommenterade de även protesterna på sin ledarsida.

Vid sidan av detta fortsätter kampen mellan de Republikanska presidentkandidaterna. I veckan som gick blev det klart att Chris Christie väljer att inte ställa upp. Uppmärksamheten riktas därmed återigen mot Mitt Romney, Rick Perry, Herman Cain och de andra kandidaterna. Just nu tycks det som om Mitt Romney har motvind och återigen tvingas svara på frågor om att han är mormon och om de politiska omsvängningar han har gjort genom åren. Istället tycks Herman Cain ha medvind.

För egen del lutar jag trots kritiken mot Mitt Romney allt mer mot att han till sist kommer att bli Republikanernas presidentkandidat. Visserligen kan mycket fortfarande hända, men han är den som har mest erfarenhet, stöd från breda grupper inom partiet, och som skulle kunna vara framgångsrik i kampen om de oberoende väljarna. Om Republikanerna vill satsa på den presidentkandidat som har störst chans att besegra Obama kommer de därför att rösta fram Romney. Inte av entusiasm, men därför att deras högsta prioritet – vilket Pew Research Center visade i veckan – är att rösta bort Obama.

- – - – - – -

Till sist, och för att avsluta med svensk politik, har debatten om Håkan Juholts bostadsbidrag varit het under de senaste dagarna. OM det visar sig att han medvetet tagit ut för mycket pengar i bostadsbidrag – vilket han förnekar – kommer han knappast att kunna sitta kvar som partiledare. Oavsett detta skadas både Håkan Juholt och socialdemokraterna av den senaste affären. Det verkligt allvarliga är emellertid att Håkan Juholt sedan han valdes har visat sig vara oförmögen att utveckla en hållbar politisk linje för socialdemokraterna. Här delar jag i stort Peter Wolodarski’s analys i dagens söndagskrönika i Dagens Nyheter.

Jag delar även helt Aftonbladets uppfattning om det socialdemokratiska utspelet häromdagen att det borde vara möjligt att i vissa fall upphäva medborgarskapet för invandrare som begår brott: ”Grunden för Socialdemokratin är alla människors lika värde och rätt. Det har arbetar­rörelsen kämpat för i över hundra år. Jämlikheten är hjärt­at i partiprogrammet och grunden för Socialdemokratins ­vision om det goda samhället. När vissa medborgare kan fråntas sina medborgerliga rättigheter förlorar rättigheterna sin styrka för oss alla.” Att ett förslag som innebär att det bildas A- och B-medborgare trots detta kan läggas fram stärker bilden av ett parti som saknar kompass och hållbar politisk linje.

- – - – - – - -

Uppdatering den 10 oktober: Även Dagens Arena diskuterar socialdemokratins problem i en ny ledarartikel av Anna Hellgren som är mycket läsvärd, och vars analys jag i stort delar.

Söndagens lästips

Söndagar är läsdagar brukar det ibland sägas, och det är en gammal hederlig tradition att tidningarna är särskilt tjocka på söndagar. Med start idag tänkte jag därför börja lägga ut tips på läsvärda artiklar varje söndag, hämtade från den gångna veckans nyhetsflöde. Vad de handlar om kommer variera, men ett särskilt fokus kommer att riktas mot amerikansk politik, politisk kommunikation och medieutveckling.

Sedan en tid tillbaka är Jill Abramson ny redaktör på New York Times. I en intressant intervju hos Media Matters for America svarar hon på olika frågor som handlar om tidningens bevakning av 2012 års presidentval, anklagelserna om politisk partiskhet, och tidningens roll i det nya medielandskapet. Glädjande nog verkar det som om New York Times inte kommer att behöva fortsätta skära ned på personalstyrkan.

En av de återkommande frågorna varje kvartal handlar om hur mycket kampanjbidrag som presidentkandidaterna har lyckats samla in. På samma sätt som opinionsmätningarna används det som en indikator på hur det går för kampanjerna. Om detta och utsikterna för Obama skrev Politico i fredags.

Ett viktigt inslag i den amerikanska politiska bevakningen är olika former av fact checks, det vill säga att medierna kontrollerar fakta i olika påståenden som förekommer i den politiska debatten. Om dessa faktakontroller görs på ett seriöst och genomtänkt sätt bidrar de till en bättre politisk debatt och kan ha en viktig preventiv effekt. En av pionjärerna är St. Petersburg Times’ PolitiFact, som fick ett Pulitzer-pris för ett par år sedan. Häromdagen rapporterade de resultaten av en ny kontroll av hur väl olika pundits – journalister, debattörer och tyckare – håller sig till fakta. Den studien visar tydligt att man bör förhålla sig skeptisk till olika påståenden som förs fram i debatten – och vikten av att det finns medier som ägnar sig åt faktakoll.

På hemsidan för PolitiFact kan man även hitta tidigare faktakontroller. Detsamma gäller Washington Post’s motsvarighet, The Fact Checker.

Om man lämnar fakta och går över till åsikter och just pundits skrev republikanen Joe Scarborough i veckan som gick ett inlägg på Politico med rubriken Crazy Never Wins GOP Sweepstakes. Enligt honom lyckas aldrig de republikanska presidentkandidater som är mest radikala eller utanför mainstream vinna den interna kampen om att bli partiets presidentkandidat. Man kan alltid hoppas att han har rätt. Om han har det innebär det samtidigt att en stor del av mediespekulationerna kring personer som Michelle Bachmann och Rick Perry saknar proportioner.

Detta kan vara värt att ha i åtanke nu när medierna spekulerar för fullt om ifall Chris Christie, guvernör i New Jersey, ska lansera sig som presidentkandidat. Om detta har bland annat New York Times och Dan Balz på Washington Post skrivit under de senaste dagarna. Kommer han ställa upp? Här är tecknaren Rob Tornoe’s svar:

Till sist och för att avsluta på hemmaplan: I dagens Aftonbladet skriver Katrine Kielos en mycket intressant och läsvärd artikel om Håkan Juholts partiledarskap och socialdemokratin. Den slagkraftiga rubriken är Socialdemokrati är ingen countrysång. Det är bara att hålla med.