Nya kapitel om politiska kampanjer och mediernas bevakning av valrörelser

Nu har The Handbook of Comparative Communication Research (Routledge, 2012), redigerad av Frank Esser och Thomas Hanitzsch, precis kommit från tryckeriet. Det är en bok jag verkligen har sett fram emot. Jämförande forskning är oerhört viktig, men samtidigt som den har expanderat inom medie- och kommunikationsvetenskapen under de senaste åren återstår fortfarande mycket att göra. Det finns också en klar brist på böcker inom området. Detsamma gäller forskning inom politisk kommunikation.

The Handbook of Comparative Communication Research fyller därför en mycket viktig lucka i litteraturen, och jag är övertygad om att den kommer bli ett standardverk på området på ett liknande sätt som Comparing Media Systems. Three Models of Media and Politics, redigerad av Daniel Hallin och Paolo Mancini (2004), och Comparing Political Communication, redigerad av Frank Esser och Barbara Pfetsch (2004).

Totalt sett innehåller The Handbook of Comparative Communication Research 32 kapitel, vilka behandlar jämförande kommunikationsforskning på en rad olika områden samt olika konceptuella och metodologiska frågor som är centrala på området. En förteckning över samtliga kapitel finns här. Av dessa har jag själv skrivit två tillsammans med Frank Esser. Ett av dem handlar om jämförande forskning kring hur politiska kampanjer bedrivs och den strategiska kommunikationen i samband med valrörelser, och har titeln Comparing Election Campaign Communication. Det andra kapitlet handlar om hur medierna i olika länder bevakar valrörelser, och har titeln Comparing News on National Elections.

Idag har jag därför uppdaterat listan över mina publikationer.

2011 års bästa böcker i politisk kommunikation

En klassiker i samband med varje årsskifte är olika listor över årets bästa skivor, filmer, böcker, och så vidare. Inspirerad av detta gjorde jag förra året gjorde en egen lista över 2010 års bästa böcker i politisk kommunikation. Bedömningen gjordes utifrån fyra kriterier: (1) hur teoretiskt nyskapande eller banbrytande böckerna är, (2) styrkan i och analysen av det empiriska materialet, (3) hur väl teorin och empirin hänger samman, samt (4) hur välskrivna de är. Av naturliga skäl var listan selektiv och subjektiv, men möjligen hade den ändå sitt värde.

Jämfört med 2010 tycker jag det gavs ut färre böcker 2011 som gjorde ett riktigt starkt intryck. De flesta av de cirka 100 böcker jag läste var intressanta och läsvärda, men utan att riktigt skilja ut sig från mängden. Några undantag fanns dock. Om jag utgår från samma kriterier som förra året är det min bedömning att 2011 års bästa böcker (av dem jag själv läste och kan bedöma) i politisk kommunikation och angränsande områden var:

– Pablo J. Boczkowski (2010). News at Work. Imitation in an Age of Information Abundance. University of Chicago Press.

– Natalie Jomini Stroud (2011). Niche News. The Politics of News Choice. Oxford University Press.

– Pippa Norris (2011). Democratic Deficit. Critical Citizens Revisited. Cambridge University Press.

– Toril Aalberg & James Curran (red) (2011). How Media Inform Democracy. A Comparative Perspective. Routledge.

– Kees Aarts, André Blais & Hermann Schmitt (red) (2011). Political Leaders and Democratic Elections. Oxford University Press.

Nya tidskriftsartiklar publicerade

Nu har det senaste numret av Journalism precis publicerats, vilket jag är gästredaktör för tillsammans med Frank Esser och Claes de Vreese. Temat för specialnumret är Studying Political News: Towards a Standardization of Core Concepts, och är ett resultat av arbetet inom European Network of Political Communication Scholars (NEPOCS).

Vid sidan av introduktionen innehåller specialnumret sex artiklar som var och en diskuterar och analyserar hur ett givet teoretiskt begrepp inom forskningen kring den politiska nyhetsjournalistiken har använts teoretiskt och undersökts empiriskt; vad de viktigaste resultaten är; samt, inte minst viktigt, föreslår hur respektive begrepp bör definieras och undersökas. Varje artikel innehåller därmed en översikt av forskningen kring respektive begrepp samt förslag till hur begreppen bör undersökas empiriskt. Detta ska ses som ett försök att bidra till ökad standardisering av den empiriska forskningen kring den politiska nyhetsjournalistikens innehåll och därmed till ökad samlad kunskap på området. De artiklar som ingår i specialnumret är:

– Frank Esser, Jesper Strömbäck & Claes de Vreese (2012). Reviewing Key Concepts in Research on Political News Journalism: Conceptualizations, Operationalizations, and Propositions for Future Research. Journalism, 13(2), 139-143.

– Susana Salgado & Jesper Strömbäck (2012). Interpretive Journalism: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2), 144-161.

– Toril Aalberg, Jesper Strömbäck & Claes de Vreese (2012). The Framing of Politics as Strategy and Game: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2), 162-178.

– Günther Lengauer, Frank Esser & Rosa Berganza (2012). Negativity in Political News: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2), 179-202.

– Peter van Aelst, Tamir Sheafer & James Stanyer (2012). The Personlization of Mediated Political Communication: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2), 203-220.

– Carsten Reinemann, James Stanyer, Sebastain Scherr & Guido Legnante (2012). Hard and Soft News: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2), 221-239.

– David Nicolas Hopmann, Peter van Aelst, & Guido Legnante (2012). Political Balance in the News: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2), 240-257.

Framöver ska det bli intressant att ta del av reaktionerna på dessa artiklar. Det kan inte uteslutas att en del forskare kommer uppleva det som provocerande att vi föreslår hur de olika begreppen bör definieras teoretiskt och undersökas empiriskt, och att vi därför får räkna med viss kritik. Samtidigt är det djupt olyckligt att det så ofta händer att olika forskare undersöker samma begrepp på olika sätt och att resultaten av olika studier därför inte kan jämföras. Om dessa artiklar kan bidra åtminstone något till ökad standardisering vore det därför ett steg i rätt riktning.

Ny rapport om väljarna i valet 2010

Idag släppte Statistiska Centralbyrån Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya rapport Åttapartivalet 2010. Rapporten bygger på de svenska valundersökningarna, vilka är de mest omfattande och avancerade svenska undersökningarna av svenskarnas politiska beteenden. Om man är intresserad av opinioner och opinionsutveckling, svenskt väljarbeteende och varför valet 2010 gick som det gick bör rapporten ses som självklar läsning.

Mer information om rapporten finns på Henrik Oscarssons hemsida, samt på Statistiska Centralbyråns hemsida där hela rapporten dessutom kan laddas ner.

New website about the mediatization of politics

During the last month or so I have worked on a new website focused on the mediatization of politics. The key idea with the website is simply that it should function as a resource center for scholars, students and practitioners who are interested in research that focuses on processes of the mediatization of politics. Hence, the website will list books, book chapters and journal articles that deal with the mediatization of politics or key concepts such as media logic, as well as call for papers or other information that might be useful for those interested in the mediatization of politics.

The new website can be found at mediatization-of-politics.com. Although it is still under construction, a number of publications are listed, and more will continously be added.

Nytt bokkapitel om strategisk politisk kommunikation

Nu har den nya boken Strategisk kommunikation. Forskning och praktik (Studentlitteratur) släppts från tryckeriet. Boken är redigerad av Jesper Falkheimer och Mats Heide och innehåller totalt över 20 kapitel som behandlar strategisk kommunikation i olika kontexter. Dit hör exempelvis strategisk politisk kommunikation, lobbying, relationshantering, image, kriskommunikation, interkulturell kommunikation, ledarskapskommunikation och förändringskommunikation.

Detta är den hittills mest heltäckande boken om strategisk kommunikation på svenska, och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Att boken innehåller en rad fallstudier skrivna av praktiker gör den ännu mer läsvärd, och bidrar till att stärka länken mellan teori och praktik inom strategisk kommunikation.

Ett av bokens kapitel, det som handlar om strategisk politisk kommunikation, har jag själv skrivit. Rubriken är Forskningsfält och strategier i samband med politiska valkampanjer. I det kapitlet går jag igenom och diskuterar teori och forskning som handlar om strategisk politisk kommunikation i samband med valrörelser, med särskild betoning på övergripande strategier och kampanjstrategier. Till detta kapitel hör även en fallstudie skriven av Per Schlingmann med titeln Två teser om vad som avgör val.

Mer information om boken och en komplett innehållsförteckning finns här.

Ny bok om medier och demokrati

Igår fick jag den äntligen i handen – den nya boken How Media Inform Democracy. A Comparative Approach, redigerad av Toril Aalberg och James Curran (Routledge, 2012). Boken är slutresultatet av forskningsprojektet Media Systems, News Content, and Public Perception of Political Reality som Toril Aalberg varit forskningsledare för och som jag deltagit i under de senaste åren.

Forskningsprojektet och boken handlar om att jämföra den politiska kommunikationen och mediernas betydelse för människors kunskaper och attityder i sex olika länder: USA, England, Belgien, Nederländerna, Norge och Sverige. Den bygger på helt unika jämförande opinionsundersökningar och kvantitativa innehållsanalyser, och boken kommer med all säkerhet att bli en självklar referens i framtida forskning kring jämförande politisk kommunikation och kring hur medierna bidrar till människors kunskaper och åsikter. Totalt sett innehåller boken 12 kapitel, av vilka jag är medförfattare till två:

1. How Media Inform Democracy: Central Debates, av Toril Aalberg & James Curran

2. Reserch Design, av Toril Aalberg, Zan Strabac & Tove Brekken

3. Media Systems and the Political Information Environment: A Cross-National Comparison, av Toril Aalberg, Peter van Aelst & James Curran

4. The Political Information Environment during Election Campaigns, av Peter van Aelst, Kjerst Thorbjørnsrud & Toril Aalberg

5. News Substance: The Relative Importance of Soft and De-Contextualized News, av Tove Brekken, Kjersti Thorbjørnsrud & Toril Aalberg

6. News Content, Media Consumption, and Current Affairs Knowledge, av James Curran, Sharon Coen, Toril Aalberg & Shanto Iyengar

7. Media, Political Trust, and Political Knowledge: A Comparative Perspective, av Kees Aarts, Audun Fladmoe & Jesper Strömbäck

8. Does Knowledge of Hard News Go with Knowledge of Soft News? A Cross-National Analysis of the Structure of Public Affairs Knowledge, av Kyu S. Hahn, Shanto Iyengar, Peter van Aelst & James Curran

9. Informed Citizens, Media Use, and Public Knowledge of Parties’ Policy Positions, av Anders Todal Jenssen, Toril Aalberg & Kees Aarts

10. The Financial Crisis as a Global News Event: Cross-National Media Coverage and Public Knowledge of Economic Affairs, av Jesper Strömbäck, Anders Todal Jenssen & Toril Aalberg

11. News Consumption and Public Opposition to Immigration across Countries, av Zan Strabac, Kjersti Thorbjørnsrud & Anders Todal Jenssen

12. Conclusion, av Toril Aalberg & James Curran

Om man är intresserad av mediernas bevakning av politik och samhälle samt likheter och skillnader mellan olika länder, eller av likheter och skillnader mellan olika länder när det gäller människors politiska kunskaper och attityder, eller av hur medierna bidrar till politiska kunskaper och attityder, eller av jämförande forskning i politisk kommunikation i allmänhet, är detta en bok som mycket starkt kan rekommenderas. Både teoretiskt och empiriskt är forskningsprojektet och boken mycket ambitiös, och kommer med all sannolikhet att få ett betydande genomslag inom forskningen framöver.

Söndagens lästips: om historieförfalskningar och respekt för fakta

Veckans mest oväntade debatt var onekligen debatten om huruvida föregångaren till Moderaterna var med och drev på för att införa den allmänna rösträtten. I det nya idéprogrammet står det att ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Även om det inte sägs rakt ut är det lätt att läsa in att moderaterna hävdar att de var med och drev på för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, och så vidare. När partisekreteraren Sofia Arkelsten rakt ut hävdade att moderaterna var med och genomförde den fria och lika rösträtten väcktes debatten om huruvida hon ägnade sig åt medveten historieförfalskning eller bara var okunnig om svensk historia. Ingen tolkning är särskilt smickrande.

Alla som seriöst har studerat svensk historia vet att föregångarna till moderaterna hela tiden bekämpade en utvidgning av rösträtten. Rösträttsrörelsen formades och drevs av socialdemokrater och liberaler, och endast när föregångarna till moderaterna inte såg någon annan utväg gick man med på en utvidgning av rösträtten. Det var en omvändelse under galgen.

Den enda jag har sett i debatten som försökt förneka detta är Anders Edwardsson, som i en artikel i Svenska Dagbladet ansåg att det var sorgligt att Sofia Arkelsten backade från sitt påstående. Han beskrivs som historiker, men såvitt jag kan bedöma saknar han akademiska meriter som gör det befogat att kalla honom historiker. I en mycket läsvärd replik sågades han också grundligt av Håkan Holmberg, politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning och doktor i historia.

I debatten finns det vissa som i allt detta försöker läsa in ett medvetet och strategiskt betingat försök att skriva om den svenska historien. I en krönika i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren bland annat att:

[Moderaterna] har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Bara några dagar innan detta publicerade Fokus en lång artikel av Claes Lönegård med rubriken ”Propagandaministerns plan”. Artikeln driver tesen att arbetet med att lansera en ny Sverigebild i utlandet ytterst handlar om moderaternas försök att, via utlandet, skriva om hela den svenska historien så att Sverige uppfattas som i grunden borgerligt snarare än socialdemokratiskt. Arkitekten bakom denna plan, ”propagandaministern”, sägs vara Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för moderaterna och nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Artikeln är välskriven och intressant, men samtidigt har den allt för konspiratoriska drag för att övertyga. Att olika länder försöker framställa det egna landet så positivt som möjligt i andra länder är ingenting nytt. Det handlar om internationell marknadsföring och public diplomacy, och är i sig legitimt. Att ”all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet”, vilket är målet för Nämnden för Sverigefrämjandet som har tagit fram den ”nya Sverigebilden”, handlar därför inte om historieförfalskning. Att dessa värdeord har vissa paralleller till lanseringen av de nya moderaterna är heller inte ett uttryck för någon konspiration. Sedan kan man alltid diskutera hur sambandet mellan det faktiska Sverige och den Sverigebild som lanseras utomlands ser ut, men det är en annan diskussion.

Med andra ord: samtidigt som det finns alla skäl att vara kritisk mot påståenden om att föregångarna till moderaterna drev på för att genomföra rösträtten finns det också alla skäl att vara på sin vakt mot förklaringar som är allt för konspiratoriska.

Detta illustrerar den kanske viktigaste slutsatsen, nämligen att det absolut viktigaste är att respekten för både historiska och nutida fakta alltid upprätthålls i debatten. Respekt för fakta är en förutsättning för en meningsfull och rationell politisk diskussion, vilket i sig är en förutsättning för att demokratin långsiktigt ska fungera väl. Här erbjuder amerikansk politik en lång rad avskräckande exempel på när olika aktörer av politiska skäl försökt manipulera sanningen. Det handlar exempelvis om upptakten till Irakkriget och påståendet att Irak hade massförstörelsevapen, om påståendet att Obama är muslim eller inte född i USA, och det handlar om förnekandet att det pågår en global uppvärmning.

Apropå detta, för några år sedan tipsade jag på min gamla hemsida om en bok som heter ”True Enough. Learning to Live in a Post-Fact Society”, skriven av Farhad Manjoo (John Wiley & Sons, 2008). Bland annat skrev jag:

För några år sedan myntade komikern Stephen Colbert begreppet ”truthiness” – något som inte behöver vara eller inte ens är sant, men som ändå känns riktigt och som vi därför väljer att tro på. Det är ett lysande begrepp, som fångar det faktum att människan ofta väljer att sätta tro framför vetande, samtidigt som det är skrämmande hur ofta människor väljer att sätta ”truthiness” framför ”truth”. Om detta handlar ”True Enough”, en riktigt välskriven och tankeväckande bok [...].

Boken är skriven av en journalist och är populärvetenskapligt hållen, och tar upp både teorier och en mängd exempel på hur människor – vanliga människor, till både vänster och höger, ibland lågutbildade, ibland högutbildade – väljer att lyssna på och tro på budskap som stämmer överens med deras förutfattade meningar, även när all tillgänglig fakta talar emot dem. Forfarande finns det exempelvis många som tror att Saddam Hussein låg bakom terrorattackerna mot USA den 11 september, att det fanns massförstörelsevapen i Irak, eller att valfusk låg bakom Bush’s valseger inte bara år 2000 utan också 2004, för att bara ta några exempel. [...] Inte minst Internet och politiserade radio- och TV-kanaler har gjort det mycket enklare för människor att välja mediebudskap som underblåser deras förutfattade meningar, vilket ytterligare har underminerat distinktionen mellan åsikter och fakta, truth och truthiness, journalistik och pseudo-journalistik.

Att välja att tro på det som passar de egna förutfattade meningarna är en mänsklig tendens som ingen kan svära sig helt fri från. Samtidigt är det i slutändan var och en av oss som bestämmer i vilken utsträckning som vi väljer att sätta tro eller vetande främst. I det sammanhanget är ”True Enough” mycket läsvärd, och kan förhoppningsvis bidra till att fler människor får upp ögonen för de risker som det innebär för både individer och samhälle när tron på sanning och fakta undermineras av pseudosanningar och truthiness.

Att boken är läsvärd, och vikten av att sätta vetande framför tro, gäller än idag. Det gäller för politiker, journalister, forskare, och för alla andra. Just därför finns det alla skäl att vara kritisk mot påståenden som inte är historiskt korrekta. Just därför finns det samtidigt också skäl att vara vaksam mot förklaringar eller teorier som är allt för konspiratoriska och som varken går att förkasta eller bekräfta.

Här liksom i så många andra fall gäller den gamla vetenskapliga tumregeln att endast teorier som principiellt sett går att pröva och falsifiera är värda att ta på fullt allvar. Om de inte ens principiellt går att pröva eller falsifiera kan de inte öka vår faktiska kunskap om verkligheten. Då handlar de inte om vetande. Då handlar de om tro.

Läsning om election campaigns, political marketing och political public relations

Nu har jag börjat min undervisning vid University of Zürich, där jag under resten av hösten kommer att hålla i två masterkurser. Den ena av dem handlar om Strategic Political Communication and Political Public Relations. Det är en seminariebaserad kurs, där en del av undervisningen handlar om att studenterna själva ska söka kompletterande litteratur. På den kursen är den obligatoriska kurslitteraturen därför begränsad. För de som är intresserade av strategisk politisk kommunikation och public relations i politiska kontexter kanske litteraturen ändå kan vara av intresse. De böcker och artiklar som ingår på den kursen är:

– Botan, C. H., & Hazleton, V. (Eds.) (2006). Public Relations Theory II. Mahwah: Lawrence Erlbaum.

– Harmel, R., & Janda, K. (1994). An Integrated Theory of Party Goals and Party Change. Journal of Theoretical Politics 6(3), 259-287.

– Manheim, J. B. (2011). Strategy in Information and Influence Campaigns. How Policy Advocates, Social Movements, Insurgent Groups, Corporations, Governments and Others Get What They Want. New York: Routledge.

– Sjoblom, G. (1968). The Study of Party Propaganda. Scandinavian Political Studies 3, 15-46.

– Strömbäck, J., & Kiousis, S. (Eds.) (2011), Political Public Relations. Principles and Applications. New York: Routledge.

– Strömbäck, J., Mitrook M., & Kiousis, S. (2010). Bridging Schools of Thought: Applications of Public Relations Theory to Political Marketing. Journal of Political Marketing, 9(1), 73-92.

Den andra kursen heter Election Campaigning and Political Marketing och är mer traditionell i den meningen att den bygger på föreläsningar och en på förhand fastställd kurslitteratur. De böcker och artiklar som ingår i den kursen är:

– De Vreese, Claes H. (2010). Campaign Communication and Media. In LeDuc, Lawrence, Niemi, Richard G., & Norris, Pippa (Eds.), Comparing Democracies 3. Elections and Voting in the 21^st Century. London: Sage.

– Gibson, Rachel & Römmele, Andrea (2001). Changing Campaign Communications: A Party-Centered Theory of Professionalized Campaigning. Harvard International Journal of Press/Politics 6(4), 31-43.

– Harmel, Robert & Janda, Kenneth (1994). An Integrated Theory of Party Goals and Party Change. Journal of Theoretical Politics 6(3), 259-287.

– Henneberg, Stephan C. (2004). The Views of an Advocatus Dei: Political Marketing and Its Critics. Journal of Public Affairs 4(3), 225-243.

– Henneberg, Stephan C., Scammell, Margaret & O’Shaughnessy, Nicholas J. (2009). Political Marketing Management and Theories of Democracy. Marketing Theory 9(2), 165-188.

– Hillygus, D. Sunshine & Shields, Todd G. (2008). The Persuadable Voter. Wedge Issues in Presidential Campaigns. Princeton: Princeton University Press.

– Johnson, Dennis W. (2011). Campaigning in the Twenty-First Century. A Whole New Ballgame? New York: Routledge.

– Lees-Marshment, Jennifer (2001). The Marriage of Politics and Marketing. Political Studies 49(4), 692-713.

– Lees-Marshment, Jennifer, Rudd, Chris & Strömbäck, Jesper (2010). Global Political Marketing: Analysis and Conclusions. In Lees-Marshment, Jennifer, Strömbäck, Jesper & Rudd, Chris (Eds.), Global Political Marketing (pp. 278-297). London: Routledge.

– Lilleker, Darren G. (2005). The Impact of Political Marketing on Internal Party Democracy. Parliamentary Affairs 58(3), 570-584.

– Lilleker, Darren G., & Negrine, Ralph (2002). Professionalization: Of What, Since When? By Whom? Harvard International Journal of Press/Politics 7(4), 98-103.

– Lock, Andrew & Harris, Phil (1996). Political Marketing – vive la difference! European Journal of Marketing 30(10/11), 14-24.

– Negrine, Ralph (2008). The Transformation of Political Communication. Continuities and Changes in Media and Politics. Basingstoke: Palgrave.

– Plasser, Fritz (2009). Political Consulting Worldwide. In Johnson, Dennis W. (Ed.), Routledge Handbook of Political Management (pp. 24-41). New York: Routledge.

– Plasser, Fritz & Plasser, Gunda (2002). Global Political Campaigning. Westport: Praeger.

– Shama, Avraham (1976). The Marketing of Political Candidates. Journal of the Academy of Marketing Science 4(4), 764-777.

– Sjoblom, Gunnar (1968). The Study of Party Propaganda. Scandinavian Political Studies 3, 15-46.

– Strömbäck, Jesper (2007). Political Marketing and Professionalized Campaigning: A Conceptual Analysis. Journal of Political Marketing 6(2/3), 49-67.

– Strömbäck, Jesper (2010). A Framework for Comparing Political Market-Orientation. In Lees-Marshment, Jennifer, Strömbäck, Jesper & Rudd, Chris (Eds.), Global Political

Marketing (pp. 16-33). London: Routledge.

Än så länge har jag bara hållit några föreläsningar, men jag har haft stor frihet att utforma kurserna, och det känns både kul och stimulerande att träffa studenterna och diskutera olika frågor relaterade till den strategiska politiska kommunikationen med dem. Det ser därför bli en fortsatt mycket intressant höst.

 

 

Rapport om lobbyism kan nu laddas ner

I samband med Almedalsveckan i år presenterade jag rapporten Lobbyismens problem och möjligheter. Perspektiv från dem som både lobbar och har blivit lobbade, skriven på uppdrag av PRECIS. Nu är det möjligt att gratis ladda ner rapporten, vilket kan göras antingen via PRECIS hemsida eller via den här hemsidan.