Nytt boktips: ”Democratic Deficit”, av Pippa Norris (2011)

En av de mest produktiva forskarna internationellt är utan tvekan Pippa Norris, McGuire Lecturer vid Harvard University. Nästan varje år släpper hon en ny bok, och nästan oavsett vad böckerna handlar om präglas de av att vara mycket intressanta och välskrivna, och av en imponerande förmåga att både syntetisera och vidareutveckla forskningen på området.

Hennes senaste bok är Democratic Deficit. Critical Citizens Revisited (Cambridge University Press, 2011), och kan ses som en uppföljare till Critical Citizens: Global Support for Democratic Government som släpptes för drygt tio år sedan. I boken återvänder hon till frågan om den politiska misstron, dess orsaker och dess konsekvenser, och undersöker en rad forskningsfrågor och hypoteser utifrån bland annat World Values Survey, världens mest omfattande och återkommande undersökningar av medborgarnas attityder i olika frågor.

Resultatet är en bok som ”måste” läsas om man är intresserad av, studerar eller forskar kring politisk misstro. Till skillnad från vad som ofta hävdas visar hon bland annat att det inte finns någon enhetlig, global trend där den politiska misstron bara ökar, men också att det finns ett glapp mellan medborgarnas demokratiska förväntningar och hur de upplever att demokratin faktiskt fungerar. Hon visar också på vikten av att skilja mellan politisk misstro på olika analytiska nivåer och riktad mot olika delar av det demokratiska systemet. Den mest tydliga ökningen av den politiska misstron finns vad gäller de nationella parlamenten, men annars präglas misstron globalt sett av antingen stabilitet eller av att gå upp och ner över tid. För att citera författaren: ”during the last quarter century (except for confidence in parliaments), no significant erosion of system support can be detected from the indices of composite institutional confidence, attitudes toward democratic governance and rejection of autocracy, or feelings of nationalism. Instead, trendless fluctuations over time are apparent, or else a relatively stable pattern”.

Samtidigt som det finns delar av analysen som jag förhåller mig kritisk mot (det gäller bland annat hur hon mäter ”democratic deficit”, det vill säga skillnaden mellan ”democratic aspirations” och ”democratic satisfaction”) är det genomgående en mycket välskriven och intressant bok, som starkt kan rekommenderas. Precis som när det gäller många av hennes andra böcker är jag övertygad om att den kommer få stor betydelse för den fortsatta forskningen på området.

 

Nytt boktips: ”Political Leaders and Democratic Elections” av Kees Aarts, André Blais & Hermann Schmitt (red) (2011)

I både den allmänna och den partiinterna debatten finns det många som tror att partiledarna är helt avgörande för hur det går för partierna på valdagen. Allt tal om Juholt-effekter, Reinfeldt-effekter, Westerstrand-effekter, Svensson-effekter och Schyman-effekter utgår från tankefiguren att stora och viktiga grupper av väljare röstar på partiledarna snarare än på partierna. Men vilket stöd finns det egentligen i forskningen för tesen om stora partiledareffekter? Stämmer det att partiledarna, oberoende av partierna, har stor betydelse för hur människor röstar?

Det korta svaret är nej: partiledarna har inte särskilt stor direkt betydelse för valresultaten, särskilt inte i länder som Sverige som har proportionella valsystem. Detta framkommer tydligt i den nyutgivna boken Political Leaders and Democratic Elections, redigerad av Kees Aarts, André Blais och Hermann Schmitt (Oxford University Press, 2011). Boken bygger på jämförelser mellan Australien, England, Kanada, Tyskland, Holland, Norge, Spanien, Sverige och USA under de senaste decennierna, och utgör den mest omfattande internationella studien av partiledarnas betydelse för valresultaten. Den är genomgående mycket intressant och välskriven, och kan starkt rekommenderas om man är intresserad av eller forskar kring partiledarnas betydelse.

Något förenklat står tre huvudfrågor i centrum för boken: Hur stor betydelse har partiledarna för hur människor röstar? Har partiledarnas betydelse för hur människor röstar ökat över tid? Vilken betydelse har det politiska systemet för partiledarnas betydelse för hur människor röstar?

Om man förenklat ska sammanfatta resultaten visar de övertygande (1) Att partiledarna generellt sett har relativt liten betydelse för hur människor röstar, och mycket mindre betydelse än vad partierna har; (2) Att partiledarnas betydelse för hur människor röstar inte har ökat systematiskt över tid; och (3) Att partiledarnas betydelse är större i länder med två- eller få partier, majoritetsvalsystem och som är kandidatbaserade än i länder med många partier, proportionella valsystem och som är partibaserade. För att citera Sören Holmberg och Henrik Oscarsson som medverkar med ett gemensamt kapitel:

First, in the United States, leader effects are strong: in presidential election even stronger than party effects. Second, more generally, in countries using plurality/majoritarian electoral systems, leader effects are less strong than party effects, but leader effects tend nevertheless to be sizeable and non-trivial. Third, in countries that use proportional list systems, party effects are much stronger than leader effects, which does not mean that leader effects are non-existent in these countries, but that they are in most cases close to trivial.

Med andra ord, partiledarnas direkta betydelse för valresultatet är – särskilt i länder som Sverige som tillämpar ett proportionellt valsystem och där partierna är starka – mer myt än verklighet. Den bild som ges i medierna och den allmänna debatten om att partiledarna betyder mycket och allt mer över tid stämmer helt enkelt inte. Partierna betyder mer än partiledarna. Människor röstar i första hand på det parti som de upplever ligger dem närmast i de sakfrågor som de upplever är viktigast, inte på det parti som har den mest populäre eller sympatiska partiledaren.

Därmed inte sagt att partiledarna helt saknar betydelse. Deras betydelse är dock indirekt snarare än direkt, och handlar framförallt om vilken bild av partierna och deras politik som partiledarna förmedlar. För att ta ett exempel: Lars Leijonborg var inte populär vare sig 1998 eller 2002, men 2002 fick folkpartiet ändå en stor valframgång. Det berodde inte på att Lars Leijonborgs popularitet hade ökat, utan på att bilden av folkpartiets politik hade förändrats. Lars Leijonborg hade stor betydelse för den förändrade bilden av folkpartiets politik, och därmed indirekt för valresultatet, men den direkta betydelsen var begränsad. Eller för att ta ett annat exempel: Fredrik Reinfeldt har haft och har stor betydelse för moderaterna, men den främsta betydelsen ligger inte i att Fredrik Reinfeldt som person är populär eller omtyckt. Den främsta betydelsen ligger i att bilden av moderaterna och vad de står för har förändrats. Fredrik Reinfeldts betydelse för den förändrade bilden av moderaterna och deras politik är stor, och därmed indirekt för valresultaten, men hans direkta betydelse för valresultaten är begränsad.

Häri ligger en viktig läxa för partierna och deras ledare, och kanske inte minst för socialdemokraterna och den nye partiledaren Håkan Juholt. Om socialdemokraterna under Juholts ledning når en framgång i nästa val kommer det inte bero på att Juholt uppfattas som rolig, sympatisk eller karismatisk. Det kommer bero på att bilden av socialdemokraterna, vad de står för och vad de vill har förändrats.

Det politiska innehållet och partierna kommer först, partiledarna sedan.

- – - – -

För den som vill läsa mer om partiledareffekter kan även följande böcker rekommenderas:

– Anthony King (red) (2002). Leaders’ Personalities and the Outcomes of Democratic Elections. Oxford University Press.

– Anthony Mughan (2000). Media and the Presidentialization of Parliamentary Elections. Palgrave.

– Henrik Oscarsson och Sören Holmberg (2008). Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Norstedts juridik.

– Thomas Poguntke och Paul Webb (red) (2005). The Presidentialization of Politics. A Comparative Study of Modern Democracies. Oxford University Press.

Nytt boktips: ”Unequal Democracy” av Larry Bartels (2008)

Detta är utan tvekan en av de mest intressanta och dessutom politiskt viktiga böckerna jag har läst på länge. Jag vet inte exakt vilket genomslag den har fått i amerikansk politisk-ekonomisk debatt, men den förtjänar ett stort genomslag, och bör läsas av alla politiker, forskare och andra som intresserar sig för eller oroas av de politiska konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och de ekonomiska konsekvenserna av politisk ojämlikhet.

I Unequal Democracy. The Political Economy of the New Gilded Age (Princeton University Press, 2008) redovisar statsvetaren Larry M. Bartels resultatet av en sexårig studie som handlar om de politiska orsakerna och konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet i USA. Studien visar att den ekonomiska ojämlikheten har ökat dramatiskt under de senaste decennierna så att den 1% som tjänade mest totalt sett tjänade 21,8% av de totala inkomsterna 2005 – en ökning från cirka 10 procent i slutet av 1950-talet. Under samma period tredubblades andelen av de totala inkomsterna som gick till den 0,1% som tjänar mest, från 3,2% till 10,9%.

Om detta är bra eller dåligt beror delvis på ideologiska perspektiv, men vad Bartels tydligt visar är att det finns ett starkt samband mellan ökningen av inkomstojämlikheten och ifall USA har haft en Demokrat eller Republikan som president. Han visar också att inkomsterna för samtliga grupper har ökat mer under perioder när en Demokrat har varit president än när en Republikan har varit det. Både fattiga och rika har med andra ord tjänat mer när en Demokrat varit president, samtidigt som fattiga relativt sett tjänat mer än rika. Därmed har inkomsterna för alla ökat mer under Demokratiskt än under Republikanskt styre, samtidigt som inkomstskillnaderna har minskat. För att citera författaren: ”On average, the real incomes of middle-class families have grown twice as fast under Democracts as they have under Republicans, while the real incomes of working poor families have grown six times as fast under Democrats as they have under Republicans”. Dessutom gäller dessa skillnader inkomsterna före skatt; skulle man ta hänsyn till skattepolitiken skulle skillnaderna bli ännu större.

Givet detta borde Demokraterna varit mer framgångsrika än Republikanerna i amerikanska presidentval, men verkligheten visar att så inte har fallet. Tvärtom har Republikanerna vunnit sju av de elva presidentvalen sedan 1968. Frågan är hur det kan komma sig, när i princip alla tjänar mer under Demokratiskt styre.

Utan att gå in i detalj på svaret visar författaren att tre förklaringar är centrala. För det första, väljarnas minne är kort och deras politiska kunskaper begränsade. Samtidigt som alla, men särskilt låginkomsttagare och medelklass, har en bättre inkomstutveckling under Demokratiskt än Republikanskt styre visar Bartels att just valåren utgör ett undantag. Just valåren är inkomstutvecklingen bättre under Republikanskt än under Demokratiskt styre, och eftersom människors minne är kort och deras politiska kunskaper begränsade gör det att många människor upplever att ekonomin utvecklas bättre under Republikaner än under Demokrater. För det andra, och detta är i sig en gåta, påverkas låginkomsttagare när de röstar mer av den ekonomiska utvecklingen för höginkomsttagare än för dem själva. Givet att höginkomsttagare, relativt sett, tjänar mer under Republikanska än Demokratiska presidenter gynnar det också Republikanerna. För det tredje, att bedriva politiska kampanjer i USA kräver mycket pengar samtidigt som höginkomsttagare står för den största andelen kampanjbidrag till både Demokrater och Republikaner. Detta bidrar både till att Republikanerna i regel varit bättre på att samla in kampanjbidrag och till att den politik som förs i första hand gynnar höginkomsttagare.

Med andra ord leder ekonomisk ojämlikhet till politisk ojämlikhet, vilket bidrar till fortsatt ekonomisk ojämlikhet – särskilt under Republikanskt styre – vilket i sin tur bidrar ytterligare till den politiska ojämlikheten.

Detta gör frågan om ekonomisk ojämlikhet till en demokratifråga, särskilt i det amerikanska sammanhanget där de ekonomiska ojämlikheterna är oerhört mycket mer omfattande än i Sverige och där pengarnas inflytande i politiken är mycket större. Ur ett demokratiteoretiskt problem är ekonomiska ojämlikheter i sig inget problem, men det blir ett stort problem varje gång ekonomiska ojämlikheter bidrar till politiska ojämlikheter. Då sätts demokratiteorins krav på politisk jämlikhet ur spel. Om Sverige befinner sig där låter jag vara osagt, men Bartels’ visar tydligt att detta är ett stort problem i USA. För att återigen citera honom: ”Economic inequality clearly has pervasive, corrosive effects on political representation and policy making in contemporary America”.

Sammantaget är detta en bok som representerar forskning när den är som bäst: Inte nog med att studien i sig är exceptionell samtidigt som boken är mycket välskriven och förhållandevis lättillgänglig, den handlar också om frågor som är politiskt och samhälleligt mycket centrala. Den kan därför rekommenderas alla som är intresserade av politik och samhälle i allmänhet, och de som intresserar sig för eller oroas av de demokratiska konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet i synnerhet.

För Demokrater i USA som nu oroas av opinionsutvecklingen inför höstens mellanårsval borde boken vara obligatorisk läsning. När det gäller ekonomisk politik finns det inget skäl för dem att skämmas för sitt record. Det gäller även under Obama, vilket framkommer av en ny studie som visar att hans politik har bidragit till att undvika en andra kraftig ekonomisk kris. För att citera New York Times’ artikel om studien:

In a new paper, the economists argue that without the Wall Street bailout, the bank stress tests, the emergency lending and asset purchases by the Federal Reserve, and the Obama administration’s fiscal stimulus program, the nation’s gross domestic product would be about 6.5 percent lower this year. In addition, there would be about 8.5 million fewer jobs, on top of the more than 8 million already lost; and the economy would be experiencing deflation, instead of low inflation.

Också den artikeln och studien borde vara obligatorisk läsning för Demokrater.

Nytt boktips: ”Degrees of Democracy”, av Stuart N. Soroka & Christopher Wlezien (2010)

Förhållandet mellan väljare och valda är en av de viktigaste relationerna ur ett demokratiskt perspektiv. Idealt sett präglas det förhållandet av ömsesidighet, vilket bland annat kräver av politiker att de lyssnar på och representerar medborgarna, och av medborgarna att de följer vad som händer i politiken, har åsikter och tar intryck av vad politikerna faktiskt gör. Men hur fungerar det i praktiken? I vilken utsträckning representerar politiker medborgarnas politiska preferenser när de fattar beslut, och i vilken utsträckning har medborgarna åsikter och tar de intryck av politikernas beslutsfattande när de formar sina opinioner?

Detta är några av de frågor som står i centrum för den nysläppta boken Degrees of Democracy. Politics, Public Opinion, and Policy (Cambridge University Press, 2010) av Stuart N. Soroka och Christopher Wlezien. I boken utvecklar författarna en ”termostat-modell” (thermostatic model) för relationen mellan väljare och valda, som de sedan testar i USA, England och Kanada. Om modellen fungerar kan det förväntas (a) att politiker reagerar om medborgarna vill ha ”mer” eller ”mindre” av en viss politik och anpassar sig till det i beslutsfattandet, (b) att medborgarna märker om politiker fattar beslut om ”mer” eller ”mindre” av en viss politik och anpassar sig till det när de (om)formar sina opinioner, och (c) att politiker reagerar på om medborgarna, som en följd av förändrade politiska beslut, ändrar sina opinioner så att de vill ha ”mer” eller ”mindre” av en viss politik än vad de ursprungligen ville. Politiker representerar i ett sådant scenario genom att anpassa sig till de signaler de får från medborgarna, och medborgarna är responsiva genom att anpassa sig till de politiska beslut som fattas.

Resultaten av deras undersökningar visar, i all korthet, att termostat-modellen fungerar förvånansvärt väl. Trots utbredd misstro är politiker överlag duktiga på att uppfatta och anpassa besluten till signaler de får från medborgarna – särskilt när det gäller frågor som ligger högt på dagordningen och där signalerna från medborgarna är tydliga – samtidigt som medborgarna trots ofta bristande politiska kunskaper visar sig uppfatta förändringar av de politiska besluten och tar intryck av dem när de omformar sina opinioner. Eller för att citera författarna: ”Democracy works. To be more exact, representative democracy works”.

Därmed inte sagt att den fungerar perfekt och lika bra överallt, oberoende av frågor. Det finns en rad faktorer som villkorar hur väl termostatmodellen fungerar, som hänger samman inte bara med hur viktiga olika frågor är utan också med hur det politiska systemet är uppbyggt, bland annat graden av horisontell och vertikal maktdelning. Men även om demokratin fungerar olika väl i olika länder med olika institutionella ramverk förändrar det inte den övergripande slutsatsen att på det stora hela taget fungerar demokratin, enligt författarna, som den är tänkt att göra.

För den som är intresserad av demokratiteori och demokratifrågor är detta en mycket intressant och välunderbyggd studie som starkt kan rekommenderas. I en kommentar till boken skriver statsvetaren Bryan D. Jones att boken ”is a huge breakthrough in producing a more integrated theory of democratic policymaking”, och jag skulle inte bli förvånad om boken framöver kommer att räknas som en bok som ”måste” läsas av dem som forskar kring demokratiteori och frågor som rör politisk representativitet.

Nytt boktips: ”Comparing Democracies 3″, av Lawrence LeDuc med flera (2010)

Om man är intresserad av internationell och jämförande forskning kring politiska institutioner, partier, opinionsbildning och väljarbeteenden är Comparing Democracies 3. Elections and Voting in the 21st Century (Sage Publications, 2010) en bok som starkt kan rekommenderas. Boken är redigerad av Lawrence LeDuc, Richard G. Niemi och Pippa Norris, och är – som 3:an i titeln antyder – den tredje reviderade upplagan. I boken medverkar en rad internationellt ledande forskare, och de elva kapitlen behandlar bland annat Electoral Systems and Election Management, Political Parties and Party Systems, Election Campaigns, Campaign Communication and Media, Political Participation samt Ideology, Partisanship, and Democratic Development.

Samtliga kapitel har karaktären av kunskapsöversikter, som på respektive områden beskriver, diskuterar och analyserar vad forskningen på respektive områden visar. Därigenom fungerar boken utmärkt som introduktion. För dem som redan är insatta i eller forskar kring dessa ämnen fungerar kapitlen samtidigt mycket bra som uppdateringar av forskningsläget. Sammantaget gör detta att det är en bok som kan rekommenderas de flesta som intresserar sig för, studerar eller forskar kring politik, val och väljarbeteenden.

Nytt boktips: ”Public Sentinel” av Pippa Norris (red) (2010)

När frågan om mediernas roller och demokratiska betydelse diskuteras, sker det oftast i relation till etablerade demokratier. Samtidigt satsas betydande resurser av såväl statliga som icke-statliga organisationer på demokratibistånd och, som en del av det, på att stödja och stärka fria och oberoende medier i utvecklingsländer och länder som genomgår demokratiseringsprocesser. Det sätter frågan om mediernas demokratiska roller och betydelse i ett nytt ljus.

Vilka uppgifter bör medierna som institutioner egentligen, idealt sett, uppfylla för att stärka demokratin och demokratiseringsprocesser? Under vilka förhållanden lyckas respektive misslyckas medierna med att uppfylla dessa uppgifter? Vilka reformer vore möjliga att genomföra i länder som inte är etablerade demokratier för att öka sannolikheten att medierna bidrar till att stärka demokratin och olika pågående demokratiseringsprocesser?

Detta är några av de centrala frågor som diskuteras i Public Sentinel. News Media & Governance Reform (World Bank, 2010), redigerad av Pippa Norris. Genomgående är det en mycket intressant bok som både innehåller ny forskning och som applicerar etablerade teorier för att analysera mediernas roller och betydelse när det gäller demokratisering, demokratiseringsbistånd och angränsande frågor. Boken och den forskning som redovisas här känns särskilt angelägen på grund av att frågorna om mediernas demokratiska betydelse sätts på sin spets när det gäller hur bistånd ska användas för att på bästa möjliga sätt stärka medier som kan bidra till fortsatt demokratisering.

När frågan om mediernas demokratiska betydelse diskuteras i etablerade demokratier blir frågan lätt teoretisk; när den diskuteras i förhållande till hur man bör utforma demokratiseringsbistånd för att stödja utvecklingen av medier som i sin tur kan främja fortsatt demokratisering har den en mycket stor praktisk betydelse.

Detta gör boken mycket angelägen, och den är dessutom mycket välskriven och förhållandevis lättillgänglig. Sammantaget gör det att den kan rekommenderas alla som är intresserade av mediernas demokratiska roller och uppgifter, och dem som arbetar med bistånd som syftar till att stödja demokratisering och medier som bidrar positivt till olika demokratiseringsprocesser.

Nytt boktips: ”The Strategic President” av George Edwards (2009)

Trots att den amerikanske presidenten ofta kallas ”världens mäktigaste man” är hans formella maktbefogenheter i praktiken mycket begränsade. Det amerikanska systemet bygger på maktdelning, och utan stöd från senaten och representanthuset är det inte mycket en amerikansk president kan åstadkomma. En bra illustration av detta är president Obama och frågan om ett nytt klimatavtal. Trots att Obama själv förespråkar ett nytt klimatavtal och vill se hårdare regler för att hejda den globala uppvärmningen, är det inte mycket han kan göra så länge den linjen inte har stöd i senaten och representanthuset. Till detta kommer att amerikanska ledamöter i senaten och representanthuset agerar mycket mer självständigt än vad exempelvis svenska riksdagsledamöter gör.

Den amerikanske presidenten kan med andra ord inte bestämma särskilt mycket på egen hand. Men hur utövar han då sitt ledarskap? Enligt ett ofta citerat citat från presidentforskaren Richard Neustadt ligger presidentens makt ytterst i konsten att övertala: ”presidential power is the power to persuade”. Genom att övertala den allmänna opinionen eller ledamöter i senaten och representanthuset kan presidenten, trots formella maktbegränsningar, utöva makt och leda nationen.

Men stämmer detta verkligen? Hur stor makt har den amerikanske presidenten egentligen när det gäller att övertala? Hur utövar amerikanska presidenter sitt ledarskap? Detta är frågor som står i centrum för The Strategic President. Persusasion & Opportunity in Presidential Leadership av statsvetaren George C. Edwards III (Princeton University Press, 2009).

För att göra en lång historia kort är Edwards’ slutsats att den etablerade bilden av presidentens makt att övertala inte stämmer. Eller för att citera direkt från boken (sidan 188):

”Presidential power is not the power to persuade. Presidents cannot reshape the contours of the political landscape to pave the way for change by establishing an agenda and persuading the public, Congress, and others to support their policies. Instead, successful presidents facilitate change by recognizing opportunities in their environments and fashioning strategies and tactics to exploit them.”

Vad som är viktigare än övertalningsförmågan är med andra ord – enligt boken – förmågan att exempelvis identifiera områden, frågor och opinioner där det redan finns stöd för en viss politisk linje, eller där det inte behövs särskilt mycket övertalning för att skapa majoritet för förändring, och förmågan att bygga starka koalitioner mellan olika intressen. Viktigare än retorisk förmåga och övertalningsförmåga är förmågan att analysera det politiska landskapet för att se vilka möjligheter det erbjuder i termer av exempelvis existerande opinionsstöd för en viss linje eller möjliga koalitioner som kan byggas. Framgångsrika amerikanska presidenter är inte ”persuaders”, de är ”facilitators”.

Samtidigt som boken bygger på gedigen forskning och analys är jag inte helt övertygad om dess slutsatser, och det finns annan forskning som tyder på att amerikanska presidenter har betydande makt att genom övertalning åstadkomma förändring. Samtidigt behöver rollen som ”persuader” och ”facilitator” inte stå i motsatsställning. Det är istället fullt möjligt att det i vissa frågor är mycket svårt att åstadkomma förändring genom övertalning, medan det i andra frågor finns större möjligheter att genom övertalning åstadkomma förändring. Frågans art, hur etablerad en fråga är, hur samlad motståndet är och liknande faktorer spelar sannolikt en mycket stor roll i det sammanhanget.

Oavsett vilket är detta dock en mycket intressant och välskriven bok, som jag tror kommer få stor betydelse för fortsatt forskning på området. Den kan därför rekommenderas i första hand dem som är intresserad av amerikansk politik, men även dem som är intresserade av politiskt ledarskap i allmänhet.

”The Internet and Democratic Citizenship” av Stephen Coleman & Jay G. Blumler (2009)

Ända sedan Internet började få sitt publika genomslag i mitten och slutet av 1990-talet har diskussionen om hur Internet och så kallade ”nya medier” kommer att påverka demokratin präglats av två skolor. Om än förenklat har ”utopisterna” stått mot ”dystopisterna”. Enligt utopisterna har Internet potentialen att bidra till omvälvande och för demokratin positiva förändringar. Eftersom Internet gör det möjligt för alla att publicera sig elektroniskt samtidigt som Internet till skillnad från de traditionella massmedierna möjliggör interaktiv kommunikation, hoppas och tror ”utopisterna” att Internet ska revolutionera demokratin genom att öka det demokratiska deltagandet, bredda och fördjupa den politiska debatten, och minska avstånden mellan de samhälleliga eliterna och folket. Mot dem står emellertid ”dystopisterna”, som menar att Internet i sig inte förändrar särskilt mycket när det gäller demokratin och dess sätt att fungera. De faktorer som påverkar om och i vilket utsträckning människor engagerar sig politiskt eller i debatten går enligt dem djupare än att de låter sig förändras annat än på ett ytligt plan av förändringar i kommunikationsteknologin. Om ”utopisterna” tror på radikala förändringar till följd av Internet och andra ”nya medier” tror ”dystopisterna” snarare på en evolutionär och tämligen långsam förändringsprocess där det mesta fortsätter vara ”business as usual”.

Samtidigt som forskningen hittills huvudsakligen gett ”dystopisterna” rätt, har motsättningen mellan de båda skolorna ofta varit ofruktbar. Ur det perspektivet är ”The Internet and Democratic Citizenship. Theory, Practice and Policy” (Cambridge University Press) av Stephen Coleman och Jay G. Blumler mycket välkommen. Av alla de böcker jag själv har läst på området hittills är detta den bok som lyckas bäst med att hitta en balans mellan de båda skolorna. Samtidigt som författarna hoppas och tror att Internet kan fördjupa och förstärka demokratin, inser de problemen och svårigheterna och att de faktorer som påverkar demokratin och dess sätt att fungera är mycket djupgående. De pekar också på att Internet och nya medier i sig knappast kan fördjupa och förstärka demokratin, om en sådan utveckling inte stöds politiskt och administrativt från olika politiska institutioner. Utifrån det lägger de fram ett antal förslag på reformer som skulle kunna bidra till att tillvara ta Internet och digitala mediers demokratiska potential.

Om man är intresserad av frågor som rör Internet, digitala medier och demokratin är detta en bok som starkt kan rekommenderas. Den erbjuder inga enkla lösningar, men den analyserar problemen med att använda Internet och digitala medier för att fördjupa demokratin på ett mycket initierat och nyansrikt sätt, och den pekar på möjliga vägar att använda dessa kommunikationsteknologier för att fördjupa och förstärka demokratin. Den visar också på en väg bort från den förenklade och ofruktbara debatten mellan ”utopister” och ”dystopister”. Genomgående är den dessutom mycket välskriven. Sammantaget gör det boken mycket läsvärd.

”Promising Democracy” av Elin Naurin (2009)

Att politiker inte går att lita på och att de bryter mot sina vallöften är en vanlig uppfattning, att döma av olika enkätundersökningar i både Sverige och andra länder. Vad färre vet är att detta av allt att döma är en myt. Faktum är nämligen att både svensk och internationell forskning på området visar att politiker i regel håller en klar majoritet av de löften som ställs ut i valmanifest och handlingsprogram. Detta framkommer av Elin Naurins nya bok och avhandling, ”Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises” (Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet). I den har hon bland annat undersökt i vilken utsträckning de socialdemokratiska regeringarna 1998-2002 och 2002-2006 uppfyllde sina vallöften, och kommer fram till att 89 procent av deras vallöften uppfylldes helt eller delvis.

Med andra ord finns det inget egentligt stöd för tesen att politiker inte håller sina vallöften, även om kraftiga majoriteter enligt olika mätningar visar att svenskarna tror att politiker är löftesbrytare. Detta leder till vad Naurin kallar löftesparadoxen, vilken hon sedan undersöker och försöker förklara i boken. Utan att gå allt för djupt in i resultaten visar de inte bara att det råder en motsats mellan ”verkligheten” (i vilken grad politiker uppfyller sina vallöften) och människors bild av ”verkligheten” (myten att politiker är löftesbrytare), utan också att löften kan definieras på många olika sätt, och att människor tenderar att tolka uttalanden och förslag som löften trots att det inte är så de framställs i valmanifest och liknande dokument. Med andra ord; när människor hävdar att politiker inte håller sina löften tenderar de att utgå från en vidare, ibland mycket vidare, definition av löften än vad både forskare och politiker gör.

Överlag är detta en mycket intressant och läsvärd bok, och den kan rekommenderas till såväl politiker (som omotiverat ofta anklagar varandra för att bryta löften) som journalister (som – även om det inte ingår i undersökningen – ofta framställer politiker som om deras vallöften inte går att lita på) och medborgare (som omotiverat ofta tror att politiker inte går att lita på). Kan man spräcka myten att politiker inte går att lita på vore det en välgärning. Om det är något jag saknar i boken är det annars att den inte undersöker hur medierna och journalistiken framställer frågan om politikers vallöften och om de går att lita på, men jag förstår samtidigt att man måste göra avgränsningar. Det ska därför inte ses som kritik mot boken, utan snarare som ett förslag till vidare forskning.