Ny rapport om väljarna i valet 2010

Idag släppte Statistiska Centralbyrån Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya rapport Åttapartivalet 2010. Rapporten bygger på de svenska valundersökningarna, vilka är de mest omfattande och avancerade svenska undersökningarna av svenskarnas politiska beteenden. Om man är intresserad av opinioner och opinionsutveckling, svenskt väljarbeteende och varför valet 2010 gick som det gick bör rapporten ses som självklar läsning.

Mer information om rapporten finns på Henrik Oscarssons hemsida, samt på Statistiska Centralbyråns hemsida där hela rapporten dessutom kan laddas ner.

Nytt boktips: ”Nordiskt ljus” av Sören Holmberg och Lennart Weibull (red) (2010)

Om man är intresserad av frågor som rör svenskarnas politiska åsikter, förtroende för olika samhällsinstitutioner och medievanor bör den årliga rapporten från SOM-institutet betraktas som självklar läsning. För den som inte känner till SOM-institutet och dess undersökningar är SOM-mätningarna Sveriges främsta återkommande vetenskapliga opinionsundersökning. Den har dessutom genomförts ända sedan 1986, vilket möjliggör jämförelser över tid.

Nordiskt Ljus är den senaste rapporten, och innehåller totalt sett 37 kapitel om svenskarnas åsikter och beteenden kopplade till politik, medier och samhälle. Som alltid är det mycket intressant läsning, och boken kan starkt rekommenderas dem som antingen professionellt eller privat – journalister, politiker, forskare, konsulter – intresserar sig för svenskarnas åsikter och beteenden relaterade till politik, medier och samhälle.

Att manipulera opinionen med opinionsmätningar

På dagens DN debatt skriver Gustav Fridolin, miljöpartiet, en artikel om hur Shell har försökt manipulera opinionen med hjälp av en vinklad opinionsmätning. Enligt opinionsmätningen var 74 procent av skåningarna positiva till att Shell provborrar efter naturgas i skåne, men enligt Fridolin är det resultatet inte tillförlitligt. Istället är det ett resultat av hur frågorna är ställda. Genom att inte tydliggöra att naturgas är en fossil gas och genom att ställa en rad ledande frågor fick Shell fram ett resultat som stödjer den egna verksamheten och politiken. Utan att granska undersökningen tillräckligt rapporterade sedan TT om den.

Det är en mycket läsvärd artikel som kan rekommenderas, och av allt att döma har Fridolin rätt i sin kritik mot både Shell och TT. Det är allt för vanligt att företag, intresseorganisationer och partier på olika sätt och med hjälp av opinionsundersökningar försöker framställa opinionen på ett sätt som stödjer den egna linjen – och att medierna går på det och publicerar nyheterna utan att granska om och i vilken utsträckning undersökningarna är tillförlitliga.

Det största problemet när det gäller att undersöka opinionen är nämligen inte att manipulera opinionen. Genom det sätt som frågorna och svarsalternativen är formulerade och genom ordningen som frågorna ställs på kan man relativt enkelt öka sannolikheten att människor svarar på ett relativt förutsägbart sätt. Det stora problemet är att undersöka opinionen på ett sätt som ger så rättvisande och sanna bilder som möjligt.

För att förstå varför måste man komma ihåg att i de flesta frågor har människor inga egentliga opinioner, i betydelsen genomtänkta åsikter. Ju mer komplexa frågorna är och ju längre bort från den egna vardagen frågorna ligger, desto mindre är sannolikheten att människor har genomtänkta åsikter om dem. Ändå tenderar människor att svara på de frågor som ställs i opinionsmätningar. Frånvaron av egna genomtänkta åsikter gör emellertid att frågeformuleringarna och svarsalternativen kan få avgörande betydelse.

Ett bra exempel på problemen med opinionsundersökningar som handlar om människors åsikter i olika sakfrågor är amerikanska experiment, där människor har tillfrågats om lagförslag som överhuvudtaget inte existerar: trots att frågorna handlade om icke-existerande förslag svarade människor på frågorna. En del var emot, andra var för – som om det handlade om något verkligt, något existerande.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag är emot opinionsundersökningar i sig. Det är jag inte. Opinionsundersökningar är en fantastisk metod för att undersöka människors åsikter, men precis som alla andra metoder finns det bra och dåliga sätt att använda dem. De kan både nyttjas och utnyttjas, brukas och missbrukas.

Tyvärr är det allt för vanligt att opinionsundersökningar missbrukas av företag, intresseorganisationer och partier. Det är också allt för vanligt att medier inte granskar de opinionsundersökningar som redovisas tillräckligt noggrant. Varje gång medierna misslyckas med att granska opinionsundersökningar tillräckligt noggrant reducerar de sig själva till villiga redskap i händerna på dem som försöker påverka opinionen genom att framställa det som om de bara speglar den.

För den som är intresserad av att lära sig mer om opinionsundersökningar och deras styrkor och svagheter, möjligheter och problem, finns det många böcker att läsa. Tre relativt nya böcker som kan rekommenderas är:

– Medierna: folkets röst?, av Olof Petersson (red) (2008). Den går även att ladda ner gratis här.

– The Opinion Makers. An Insider Exposes the Truth Behind the Polls, av David W. Moore (2008)

– The Illusion of Public Opinion. Fact and Artifact in American Public Opinion Polls, av George F. Bishop (2005)

Nytt boktips: ”The Illusion of Public Opinion”, av George F. Bishop (2005)

”Som man frågar får man svar” är ett gammalt talesätt, och det är inte minst relevant när det handlar om opinionsundersökningar. Att undersöka den allmänna opinionen på ett tillförlitligt sätt är mycket svårt – och mycket svårare än det kan verka när man tar del av medierapporteringen kring olika opinionsundersökningar. Att svaren påverkas av hur frågorna är formulerade är bara ett skäl: andra faktorer som påverkar vilka resultat som ges av opinionsundersökningar är, för att bara ta några exempel, hur svarsalternativen är formulerade, hur kunniga människor är, och vad frågorna handlar om. Precis som inom all annan forskning är resultaten inte oberoende av mätmetoderna, vilket gör att den verkliga ”allmänna opinionen” i princip alltid är mer komplex och mångfacetterad än vad opinionsundersökningar ger sken av. Den kan till och med vara icke-existerande, även om det finns opinionsundersökningar som ”visar” att folket tycker si eller så. Det visar sig av experimentella undersökningar där människor tillfrågats om lagar som inte ens existerar – och där de har svarat och uttryckt åsikter för eller emot…

Mycket av det som presenteras som ”den allmänna opinionen” i medierna eller av intressegrupper är mot den här bakgrunden en fiktion, en illusion. Det är den grundläggande tes som drivs i ”The illusion of Public Opinion” (Rowman & Littlefield, 2005) av George F. Bishop. professor i statsvetenskap och en av de som forskat mest kring metodologiska frågor runt opinionsundersökningar.

Att boken driver en tes gör dock inte att den ska ses som en debattbok. Tvärtom vilar den på mycket omfattande och gedigen forskning, och boken är fylld av välunderbyggda resonemang och intressanta exempel på hur svårt det är att mäta opinionen och på hur missvisande opinionsundersökningar ofta kan vara. För egen del tycker jag att det är en av de mest inspirerande och tankeväckande böckerna jag har läst på länge. Den kan verkligen starkt rekommenderas alla som på något sätt intresserar sig för opinionsfrågor, men inte minst forskare, journalister, informatörer och studenter inom dessa områden. För både forskare och journalister som någon gång skriver om opinionsundersökningar bör boken närmast ses som obligatorisk läsning. Att boken dessutom är mycket välskriven och bitvis rolig – åtminstone om man uppskattar absurditeter – gör den inte sämre.

Nytt boktips: ”The Opinion Makers”, av David W. Moore (2008)

Under de senaste decennierna har opinionsmätningar blivit allt vanligare, och tillhör nu vardagen i moderna demokratier. Medierna både genomför, rapporterar om och tolkar mätningarna och deras resultat; politiska kandidater och partier använder dem för att planera, genomföra och utvärdera sina kampanjer; vanliga medborgare läser och låter sig på olika sätt påverkas av dem. Det gäller såväl opinionsmätningar om vem som vinner och förlorar som om vad folket tycker i olika sakfrågor.

Men hur pålitliga är opinionsmätningar egentligen? Inte särskilt, om man får tro David W. Moore i boken The Opinion Makers. An Insider Exposes the Truth Behind the Polls (Beacon Press, 2008). Det som gör boken särskilt intressant är att författaren under många år var en av de ansvariga på Gallup, ett av USAs främsta opinionsmätningsföretag. Han vet därmed från egna erfarenheter hur verksamheten går till och varför opinionsmätningar ibland – eller ofta – ger missvisande bilder av folkets åsikter. Han redovisar också ett flertal experiment som Gallup gjort genom åren där de exempelvis testat effekten av olika frågeformuleringar och svarsalternativ, och vars resultat inte har publicerats tidigare.

En sak är säker och välkänd bland forskare på området: Även om opinionsmätningar är den bästa metoden vi har för att undersöka folkets åsikter är det långtifrån en perfekt metod. Det beror inte bara på mätningarna i sig, även om de ofta är problematiska, utan också på att folket i många frågor helt enkelt inte har någon (genomtänkt) åsikt. Ändå svarar de på frågor som ställs i mätningarna, vilket gör svaren mycket känsliga för hur frågorna ställs, vad de handlar om, när de ställs och hur svarsalternativen är formulerade. Det gör att man aldrig kan utgå från en opinionsmätning och med säkerhet hävda att ”detta tycker folket”. Man bör absolut inte förkasta dem, men man bör alltid förhålla sig skeptisk – särskilt till enskilda mätningar där resultaten inte går att jämföra med andra mätningar. Man bör också förhålla sig skeptisk till medierna och deras sätt att rapportera om dem.

För den som är insatt i den vetenskapliga litteraturen kring opinionsmätningar och deras fördelar och brister innehåller boken inte särskilt mycket nytt, vid sidan av de många slående exempel författaren gör på hur folkets svar påverkas av fråge- och svarsformuleringar. Det räcker dock långt i sig, särskilt med tanke på att boken är mycket välskriven. För dem – vanliga medborgare, journalister och politiker – som söker en (kritisk) introduktion till hur opinionsmätningar genomförs och problemen med dem kan boken starkt rekommenderas, både på grund av dess innehåll och för att den är skriven på ett lättillgängligt sätt.

”Red State, Blue State, Rich State, Poor State” av Andrew Gelman (2008)

I den amerikanska debatten finns det en bild av att rika personer framförallt röstar på Demokraterna, vilket Republikanerna brukar använda sig av för att hävda att Demokraterna är partiet för eliterna. Men finns det någon sanning bakom den bilden, och vilket är förhållandet mellan ekonomiska förhållanden på delstatsnivå och individnivå och hur människor röstar?

Detta är grundfrågan som undersöks i ”Red State, Blue State, Rich State, Poor State”, skriven av Andrew Gelman (Princeton University Press, 2008). I den visar författaren att det i stort är en myt att rika personer röstar på Demokraterna. Det är sant att rika delstater röstar Demokratiskt, men det är inte sant att rika personer gör det. Inom varje delstat – oavsett om den relativt sett är rik eller fattig – tenderar rikare personer att rösta Republikanskt.

Ekonomiska faktorer är självklart inte det enda som styr eller påverkar hur människor röstar, och författaren granskar en rad andra påståenden om varför människor röstar som de gör och undersöker vilket stöd det finns för dem. Resultatet är en mycket intressant bok, som dessutom är välskriven och förhållandevis lättillgänglig. Är man intresserad av varför amerikaner röstar som de gör är det en bok som kan rekommenderas.