Söndagens lästips: om historieförfalskningar och respekt för fakta

Veckans mest oväntade debatt var onekligen debatten om huruvida föregångaren till Moderaterna var med och drev på för att införa den allmänna rösträtten. I det nya idéprogrammet står det att ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Även om det inte sägs rakt ut är det lätt att läsa in att moderaterna hävdar att de var med och drev på för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, och så vidare. När partisekreteraren Sofia Arkelsten rakt ut hävdade att moderaterna var med och genomförde den fria och lika rösträtten väcktes debatten om huruvida hon ägnade sig åt medveten historieförfalskning eller bara var okunnig om svensk historia. Ingen tolkning är särskilt smickrande.

Alla som seriöst har studerat svensk historia vet att föregångarna till moderaterna hela tiden bekämpade en utvidgning av rösträtten. Rösträttsrörelsen formades och drevs av socialdemokrater och liberaler, och endast när föregångarna till moderaterna inte såg någon annan utväg gick man med på en utvidgning av rösträtten. Det var en omvändelse under galgen.

Den enda jag har sett i debatten som försökt förneka detta är Anders Edwardsson, som i en artikel i Svenska Dagbladet ansåg att det var sorgligt att Sofia Arkelsten backade från sitt påstående. Han beskrivs som historiker, men såvitt jag kan bedöma saknar han akademiska meriter som gör det befogat att kalla honom historiker. I en mycket läsvärd replik sågades han också grundligt av Håkan Holmberg, politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning och doktor i historia.

I debatten finns det vissa som i allt detta försöker läsa in ett medvetet och strategiskt betingat försök att skriva om den svenska historien. I en krönika i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren bland annat att:

[Moderaterna] har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Bara några dagar innan detta publicerade Fokus en lång artikel av Claes Lönegård med rubriken ”Propagandaministerns plan”. Artikeln driver tesen att arbetet med att lansera en ny Sverigebild i utlandet ytterst handlar om moderaternas försök att, via utlandet, skriva om hela den svenska historien så att Sverige uppfattas som i grunden borgerligt snarare än socialdemokratiskt. Arkitekten bakom denna plan, ”propagandaministern”, sägs vara Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för moderaterna och nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Artikeln är välskriven och intressant, men samtidigt har den allt för konspiratoriska drag för att övertyga. Att olika länder försöker framställa det egna landet så positivt som möjligt i andra länder är ingenting nytt. Det handlar om internationell marknadsföring och public diplomacy, och är i sig legitimt. Att ”all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet”, vilket är målet för Nämnden för Sverigefrämjandet som har tagit fram den ”nya Sverigebilden”, handlar därför inte om historieförfalskning. Att dessa värdeord har vissa paralleller till lanseringen av de nya moderaterna är heller inte ett uttryck för någon konspiration. Sedan kan man alltid diskutera hur sambandet mellan det faktiska Sverige och den Sverigebild som lanseras utomlands ser ut, men det är en annan diskussion.

Med andra ord: samtidigt som det finns alla skäl att vara kritisk mot påståenden om att föregångarna till moderaterna drev på för att genomföra rösträtten finns det också alla skäl att vara på sin vakt mot förklaringar som är allt för konspiratoriska.

Detta illustrerar den kanske viktigaste slutsatsen, nämligen att det absolut viktigaste är att respekten för både historiska och nutida fakta alltid upprätthålls i debatten. Respekt för fakta är en förutsättning för en meningsfull och rationell politisk diskussion, vilket i sig är en förutsättning för att demokratin långsiktigt ska fungera väl. Här erbjuder amerikansk politik en lång rad avskräckande exempel på när olika aktörer av politiska skäl försökt manipulera sanningen. Det handlar exempelvis om upptakten till Irakkriget och påståendet att Irak hade massförstörelsevapen, om påståendet att Obama är muslim eller inte född i USA, och det handlar om förnekandet att det pågår en global uppvärmning.

Apropå detta, för några år sedan tipsade jag på min gamla hemsida om en bok som heter ”True Enough. Learning to Live in a Post-Fact Society”, skriven av Farhad Manjoo (John Wiley & Sons, 2008). Bland annat skrev jag:

För några år sedan myntade komikern Stephen Colbert begreppet ”truthiness” – något som inte behöver vara eller inte ens är sant, men som ändå känns riktigt och som vi därför väljer att tro på. Det är ett lysande begrepp, som fångar det faktum att människan ofta väljer att sätta tro framför vetande, samtidigt som det är skrämmande hur ofta människor väljer att sätta ”truthiness” framför ”truth”. Om detta handlar ”True Enough”, en riktigt välskriven och tankeväckande bok [...].

Boken är skriven av en journalist och är populärvetenskapligt hållen, och tar upp både teorier och en mängd exempel på hur människor – vanliga människor, till både vänster och höger, ibland lågutbildade, ibland högutbildade – väljer att lyssna på och tro på budskap som stämmer överens med deras förutfattade meningar, även när all tillgänglig fakta talar emot dem. Forfarande finns det exempelvis många som tror att Saddam Hussein låg bakom terrorattackerna mot USA den 11 september, att det fanns massförstörelsevapen i Irak, eller att valfusk låg bakom Bush’s valseger inte bara år 2000 utan också 2004, för att bara ta några exempel. [...] Inte minst Internet och politiserade radio- och TV-kanaler har gjort det mycket enklare för människor att välja mediebudskap som underblåser deras förutfattade meningar, vilket ytterligare har underminerat distinktionen mellan åsikter och fakta, truth och truthiness, journalistik och pseudo-journalistik.

Att välja att tro på det som passar de egna förutfattade meningarna är en mänsklig tendens som ingen kan svära sig helt fri från. Samtidigt är det i slutändan var och en av oss som bestämmer i vilken utsträckning som vi väljer att sätta tro eller vetande främst. I det sammanhanget är ”True Enough” mycket läsvärd, och kan förhoppningsvis bidra till att fler människor får upp ögonen för de risker som det innebär för både individer och samhälle när tron på sanning och fakta undermineras av pseudosanningar och truthiness.

Att boken är läsvärd, och vikten av att sätta vetande framför tro, gäller än idag. Det gäller för politiker, journalister, forskare, och för alla andra. Just därför finns det alla skäl att vara kritisk mot påståenden som inte är historiskt korrekta. Just därför finns det samtidigt också skäl att vara vaksam mot förklaringar eller teorier som är allt för konspiratoriska och som varken går att förkasta eller bekräfta.

Här liksom i så många andra fall gäller den gamla vetenskapliga tumregeln att endast teorier som principiellt sett går att pröva och falsifiera är värda att ta på fullt allvar. Om de inte ens principiellt går att pröva eller falsifiera kan de inte öka vår faktiska kunskap om verkligheten. Då handlar de inte om vetande. Då handlar de om tro.

Nytt boktips: ”Revival” av Richard Wolffe (2010)

För ganska precis ett år sedan hände det få bedömare av amerikansk politik trodde var möjligt: i ett speciellt fyllnadsval i Massachusetts förlorade Demokraten  Martha Coakley mot Republikanen Scott Brown. Det var anmärkningsvärt både därför att Massachusetts är en av de mest liberala delstaterna i USA och därför att valet handlade om att ersätta Demokraten Ted Kennedy som avled i cancer hösten 2009.

Många tolkade valutgången som ett slag mot president Obama och förslaget till sjukvårdsreform. Genom valutgången förlorade Demokraterna den supermajoritet som de hade i senaten, och många såg valutslaget som ett sätt för väljarna att markera att de var emot sjukvårdsreformen. Domedagsprofetiorna stod som spön i backen. Sjukvårdsreformen skulle inte bli av, president Obama hade förlorat sitt stöd hos Independents, hans reformagenda var stoppad.

Ett år senare vet vi hur det gick. Precis som så ofta annars hade de som var snabba med att förkunna sina domar fel. Sjukvårdsreformen beslutades till sist i mars 2010, och under 2010 fick president Obama och Demokraterna igenom en rad andra reformer. Visserligen led de ett nederlag i mellanårsvalet i november 2010 – vilket återigen har fått många att plocka fram domedagsprofetiorna – men ser man till de faktiska politiska besluten var 2010 ett framgångsrikt år för Obama och Demokraterna. Sedan mellanårsvalet i november har stödet för Obama dessutom legat stabilt, samtidigt som det har sjunkit för Republikanerna i kongressen (läs mer här).

Kasten i amerikansk politik sedan presidentvalet 2008 har med andra ord varit betydande. Hur har Obama och hans team egentligen agerat under den här perioden? Hur har de mött framgångar och bakslag, och hur har de lyckats vända nederlag till framgångar? Och hur har Obama egentligen fungerat som president?

Detta är några av de frågor som står i centrum för den nyutgivna boken Revival. The Struggle for Survival Inside the Obama White House (Crown, 2010). Boken är skriven av journalisten Richard Wolffe, som tidigare givit ut bland annat Renegade. The Making of a President. I båda fallen bygger böckerna på att Wolffe har haft möjlighet att intervjua i princip samtliga centralt placerade aktörer, inklusive president Obama, och att han under vissa skeenden fått följa skeendena från insidan. I båda fallen är böckerna dessutom fantastiskt välskrivna och spännande. Själv hade jag svårt att lägga ifrån mig böckerna: givet den dramatiska utvecklingen som skildras och att de är så välskrivna fungerar de nästan som politiska thrillers. Är man intresserad av amerikansk politik och/eller president Obama kan Revival verkligen rekommenderas mycket starkt.

Möjligen kan den dessutom fungera som vaccin nästa gång det händer något som får bedömarna att plocka fram domedagsprofetiorna. Visserligen är det fullt möjligt att de får rätt nästa gång, men oftast bygger domedagsprofetiorna på ett för kortsiktigt tidsperspektiv och på bristande förståelse för den dynamik och de strukturella faktorer som råder i amerikansk politik vilka gör att en president, oavsett om han heter Obama eller Bush, har mycket goda möjligheter att överleva tillfälliga politiska nederlag och komma igen.

Nytt boktips: ”Till frihetens försvar” av Per Bauhn & Dilsa Demirbag-Sten (2010)

Två av de evigt viktiga samhällsfrågorna handlar om försvaret för friheten och förhållandet mellan individ och kollektiv. Genom historien har hotet mot den individuella friheten oftast kommit från förtryckande regimer, och globalt sett är det fortfarande det främsta hotet. I västerländska demokratier har samtidigt ett annat hot blivit allt mer framträdande. Vad det då handlar om är olika grupper eller ”kulturer” som kräver gruppbaserade rättigheter och friheter – även om de teoretiskt eller praktiskt står i strid med andra gruppers eller individuella gruppmedlemmars rättigheter och friheter.

Med argument som handlar om multikulturalism och mångfald kräver dessa grupper eller ”kulturer” särskild respekt, särskilda friheter, särskilda rättigheter, och särskilda undantag från de lagar och regler som gäller samhället i övrigt. Den känsligaste och svåraste debatten i det här sammanhanget handlar om religiösa grupper, inte minst muslimska grupper. Debatten om Lars Vilks rondellhundar, om de Mohammed-karikatyrer som publicerades av Jyllands-Posten och om ”rätten” att bära niqab och burka är bara några exempel.

Frågan är hur allt mer mångkulturella samhällen ska förhålla sig till krav som handlar om särskilda friheter, rättigheter och hänsyn till olika religiösa, kulturella eller etniska minoritetsgrupper. I debatten kan två linjer urskiljas. Den ena argumentationen handlar om att inga särskilda friheter, rättigheter eller hänsyn ska tas. Minoritetsgrupper ska assimileras, oavsett om det handlar om samer, infödda svenskar med rötter i andra kulturer, eller nytillkomna invandrare. Detta är den linje som drivs av bland annat högerextrema och mer eller mindre främlingsfientliga grupper i olika länder. Den andra argumentationen – den normativa multikulturalismen – hävdar för att citera Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten tvärtom att ”alla kulturer är lika mycket värda och att det bör råda jämlikhet mellan kulturer. Som en följd av detta normativa antagande menar man vidare att medlemmarna i minoritetskulturer bör ges särskilda rättigheter, eller särskilda undantag från skyldigheter, som inte tillkommer andra medborgare i det omgivande samhället”.

Frågan är hur man bör förhålla sig i den debatten och om det finns någon principiell hållning som är moraliskt försvarbar, logiskt konsistent, som följer demokratins grundprinciper och som vare sig förfaller till fullständig kulturrelativism eller inskränkt nationalism eller främlingsfientlighet.

Enligt Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten är svaret otvetydigt ja, vilket de utvecklar i den mycket intressanta och läsvärda boken Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen (Norstedts, 2010). Vad det ytterst handlar om är ett klassiskt liberalt – i filosofisk, inte partipolitisk mening – förhållningssätt där rättigheter och skyldigheter alltid ska tillkomma individer, och där statens yttersta ansvar är att säkerställa att alla individer har samma rättigheter och skyldigheter och samma frihet att söka förverkliga sina livsmål. Frihet ska i det här sammanhanget tolkas som en frånvaro av yttre hinder, vilket inte nödvändigtvis innebär att man lyckas nå sina mål. Medan staten har en moralisk skyldighet att erkänna och skydda största möjliga individuella frihet – vilket är en nödvändig förutsättning för att människor ska kunna försöka förverkliga sina livsmål – har den inte någon skyldighet att säkerställa att alla når sina livsmål.

Vad  som är centralt här är att rättigheterna, skyldigheterna och friheterna handlar om individer – inte om grupper, oavsett om de är etniskt, religiöst eller kulturellt bestämda. Även om etniskt, religiöst eller kulturellt bestämda grupper kan vara nog så betydelsefulla för olika individer står alltid individerna över kollektivet. För att citera Bauhn och Demirbag-Sten:

Att gemenskaper inte kan existera oberoende av sina enskilda medlemmar innebär förstås inte att gemenskaper skulle vara oväsentliga för deras enskilda medlemmar. Gemenskaper spelar en stor roll i människors liv. Vi är, som redan Arisoteles påpekade, sociala varelser, och många av våra enskilda projekt förutsätter samverkan med andra. Men vår poäng är, att det är individer, inte gemenskaper, som är bärare av rättigheter. Kollektiv får sin legitimitet av att individer fritt väljer dem, eller av att de skyddar individers rätt till frihet. Det är kollektiven som måste rättfärdigas utifrån individernas behov och intressen, inte tvärtom.

En konsekvens av denna hållning är att staten inte bör tillerkänna olika etniska, religiösa eller kulturella grupper några särskilda friheter, rättigheter eller undantag från de lagar och regler som gäller samhället i övrigt, och att staten bör ingripa för att skydda den individuella friheten även när den kränks av grupper som anför som argument att den egna religionen eller kulturen står över individerna och måste respekteras eller visas särskild hänsyn. Statens yttersta uppgift är och förblir att försöka säkerställa största möjliga individuella frihet som är förenlig med andras individuella frihet, och frihet handlar om frånvaro av hinder på individuell nivå.

Utifrån det här perspektivet är det exempelvis rätt och rimligt att kvinnlig och manlig omskärelse på minderåriga är förbjuden, oavsett vilka religiösa eller kulturella argument som anförs, eftersom individerna själva inte fått välja. Samtidigt är det lika rätt och rimligt att tillåta omskärelse på vuxna om de så önskar, eftersom myndiga individer själva ska ha rätten och friheten att välja. På samma sätt är det rätt och rimligt att i skolan förbjuda minderåriga flickor att bära slöja, samtidigt som vuxna kvinnor bör ha full frihet att på sin fritid välja vilken huvudbonad de vill ha. Eller för att ta ett tredje exempel: lika stor rätt som Lars Vilks ska ha att teckna Mohammed som rondellhund, lika stor rätt ska muslimer ha att kritisera det – samtidigt som varje försök att tysta Lars Vilks på annat sätt än genom debatt måste fördömas som ett angrepp på yttrandefriheten. Att det finns muslimer som känner sig kränkta av teckningarna är inget argument för att tillåta attacker mot Lars Vilks eller försök att stoppa utställningar av teckningarna.

Återigen, vad det ytterst handlar om är att statens ansvar är att säkerställa största möjliga individuella frihet som är förenlig med andra människors individuella frihet. Det ska med andra ord inte ses som ett argument för assimilering. Människor ska ha full rätt och frihet att följa sin egen religion eller tro så länge det inte innebär att andra människor förnekas samma rätt och frihet. Både nationalister och multikulturalister hamnar här fel eftersom de lyfter fram grupper på bekostnad av individerna. Som en logiskt konsekvens av det hamnar båda grupperna förr eller senare i en situation där de kräver olika rättigheter, skyldigheter och friheter för olika grupper, vilket gör deras argumentation logiskt ohållbar, moraliskt oförsvarbar och svår att förena med demokratins grundprinciper.

Den argumentation som utvecklas av Bauhn och Demirbag-Sten i Till frihetens försvar är givetvis mer nyanserad och komplex än vad jag kan återge här, och genomgående är boken mycket välskriven och intressant. Den förtjänar verkligen att läsas av alla som funderar över de utmaningar som präglar samtliga heterogena och mer eller mindre mångkulturella samhällen, förhållandet mellan individ och kollektiv och det alltid lika nödvändiga försvaret för friheten.

Om de amerikanska mellanårsvalen och Tea Party-rörelsen

På tisdag är det dags för de amerikanska mellanårsvalen. På spel står samtliga mandat i representanthuset och en tredjedel av mandaten i senaten, plus ett antal guvernörsposter. På spel står också majoriteten i representanthuset och senaten. Sedan valet 2008 har Demokraterna haft majoritet i både representanthuset och senaten samtidigt som de innehaft presidentposten, men samtliga bedömare spår att det kommer att förändras på tisdag. Med stor sannolikhet kommer Republikanerna, med stöd av den så kallade Tea Party-rörelsen, vinna en majoritet av posterna i representanthuset. Möjligen – fast jag tvivlar – kommer de även att vinna majoriteten i senaten. En intressant och bra genomgång av läget inför valet finns för övrigt i dagens New York Times.

Scenförändringen sedan presidentvalet 2008 är verkligen remarkabel. Då stod Demokraterna under ledning av Barack Obama på topp medan Republikanerna saknade ledning och tydlig inriktning. Det dröjde dock inte länge förrän en motrörelse, en backlash, i form av det som sedan kom att kallas Tea Party-rörelsen kom att formas i symbios med talk radio, Fox News och ledande högerkommentaterer och politiker som Rush Limbaugh, Glenn Beck och Sarah Palin.

Hur ska man förstå denna backlash och Tea Party-rörelsen? Vad är det som förenar och driver dem som ingår i Tea Party-rörelsen och andra organisationer som ingår motrörelsen och motståndet mot Demokraterna och president Obama?

Dessa frågor står i centrum för den nyutgivna boken Backlash. Right-Wing Radicals, High-Def Hucksters, and Paranoid Politics in the Age of Obama, skriven av journalisten Will Bunch (Harper, 2010). Boken ger den bästa beskrivningen av Tea Party-rörelsen som jag har läst hittills, och är man intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Tea Party-rörelsen i synnerhet kan den starkt rekommenderas. Samtidigt är läsningen på många sätt skrämmande.

Vad Bunch visar i boken är att motrörelsen och motståndet mot Demokraterna och Barack Obama, vid sidan av traditionell amerikansk konservatism och särskilt i form av Tea Party-rörelsen,  i mycket stor utsträckning drivs av (a) rasism eller främlingsfientlighet, (b) konspirationsteorier och paranoia, (c) ett cyniskt utnyttjande av människors misstro mot politiker och den federala regeringen från medier som Fox och högerföreträdare som Rush Limbaugh och Glenn Beck, (d) den kristna högern, och (e) många människors uppgivenhet och brist på hopp.

Den främsta jordmånen för motrörelsen och Tea Party-rörelsen utgörs av många människors uppgivenhet och brist på hopp, som följer av ekonomins nedgång och strukturomvandling vilken utan tvekan har skapat många förlorare. Många industrier har lagts ner, jobb har försvunnit eller flyttats utomlands, och många orter kämpar för sin överlevnad. Medan den officiella arbetslösheten är cirka tio procent ligger den faktiska arbetslösheten närmare tjugo procent.

Som så ofta annars när människor är utsatta söker de efter förklaringar och syndabockar, och i det amerikanska fallet utnyttjas detta av högermedier och högerkommentatorer som har gjort skräckpropaganda till det främsta vapnet i kampen om människors sinnen. Den federala regeringen utmålas som en del av problemet; USA sägs vara på väg mot en socialistisk och förtryckande stat, och det sprids rykten i talk radio och på Internet bland annat om att Federal Emergency Management Agency (FEMA) håller på och bygger upp interneringsläger och om att alla vapen kommer att beslagtas; illegala invandrare sägs ta människors jobb och stå för en mycket stor del av all våldskriminalitet; det hävdas att Obama egentligen inte är född i USA och därför inte har konstitutionell rätt att vara president; från den kristna extremhögern hävdas omväxlande att Obama är antikrist och/eller muslim; andra hävdar att staten tar in skatter från det hederligt arbetande folket som sedan skänks bort till de som inte ens försöker anstränga sig (vilket i det amerikanska sammanhanget är en kod för färgade); rena lögner och myter om olika reformer som sjukvårdsreformen sprids, bland annat att människor kommer att förlora rätten att välja doktor och att regeringen kommer att inrätta ”death panels” som ska avgöra vilka som ska få vård eller inte; och så vidare.

För en svensk läsare framstår det inte bara som skrämmande utan också som obegripligt att så många människor går på den här typen av myter, lögner och konspirationsteorier. Vad man samtidigt måste komma ihåg – om man inte bara vill fördöma utan också förstå – är att skillnaderna mellan USA och Sverige är betydande.

Till att börja med skiljer sig länderna i storlek vilket gör att avståndet mellan folket och den federala regeringen är mycket större i USA än i Sverige. Det ökar utrymmet för missförstånd och konspirationsteorier. En parallell skulle kunna dras till Sverige och EU. På samma sätt som många svenskar har mycket bristfälliga kunskaper om hur EU faktiskt fungerar och vad EU faktiskt föreslår är det många amerikaner som har bristfälliga kunskaper om hur den amerikanska federala regeringen fungerar och vad som föreslås i den senaten, representanthuset och av presidenten.

Till detta kommer att medielandskapen skiljer sig dramatiskt åt. I Sverige finns det idag inga betydande massmedier som inte strävar efter att ge en så opartisk och neutral bild av verkligheten som möjligt, och de flesta svenskar förlitar sig på traditionella massmedier som radio, tv och tidningar för information om politik och samhälle. I USA finns såväl talk radio som Fox News som drivs av politiska agendor, och som inte tvekar inför att anpassa de bilder av verkligheten som förmedlas till vad som passar deras politiska syften. Dessutom är det många som använder sig av den här typen av partiska medier som huvudsaklig källa till information om politik och samhälle. Man skulle här kunna göra tankeexperimentet att en av våra TV-kanaler plötsligt började driva en moderat, vänsterpartistisk eller sverigedemokratisk linje och anpassade nyhetsbevakningen till denna politiska linje: hur skulle det påverka den svenska opinionsbildningen?

En tredje viktig faktor är att den politiska polariseringen och avstånden mellan höger och vänster är mycket större i USA än i Sverige. Det gäller såväl den politiska eliten,  de politiskt inriktade medierna som befolkningen i stort. Ju större de politiska avstånden är, desto svagare blir dialogen och desto färre blir mötena mellan de olika sidorna; och desto större blir utrymmet för avsky, rädsla, missförstånd, misstro och fortsatt polarisering. När detta drivs på av medier som Fox News, talk radio och nätverk av bloggar som systematiskt spelar på människors rädsla för ”de andra” – oavsett om ”de andra” utgörs av invandrare, Demokrater, färgade, storstadsbor… – är det kanske inte så konstigt att många som redan till en början är utsatta och har ett psykologiskt behov av att finna syndabockar fångas av propagandan.

Hur många som ingår i de extrema högergrupperna och Tea Party-rörelsen är osäkert, men uppskattningar tyder på att Tea Party-rörelsen omfattar runt 20-25 procent av väljarna. Det är en betydande minoritet som dessutom har skaffat sig ett stort inflytande inom Republikanerna och drivit dem allt längre till höger.  Hur många av dessa som tillhör kärnan i extremhögern och Tea Party-rörelsen är dock osäkert. Alla som ingår i dessa grupper är inte rasister, reaktionära, paranoida eller konspirationsteoretiska. Många av dem skulle, om ekonomin vände och arbetslösheten gick ner så att deras ekonomi förbättrades och de fick större mening i tillvaron, troligen lämna Tea Party-rörelsen.

Dit tycks det dessvärre ännu vara långt, och tills vidare talar det mesta för att Tea Party-rörelsen kommer att ha ett stort inflytande inom amerikansk politik. Ju bättre det går för Republikanerna i valen på tisdag, desto större inflytande kommer Tea Party-rörelsen och högermedierna att få, och desto längre till höger kommer Republikanerna att gå.

Desto starkare blir skälen att hoppas att Demokraterna kommer lyckas bättre i valen på tisdag än vad det framstår som nu.

Nytt boktips: ”The Climate War”, av Eric Pooley (2010)

Klimatfrågan och kampen mot den globala uppvärmningen är en av vår tids viktigaste frågor, men också en av de mest svårlösta. Det beror inte bara på att det rent tekniskt är svårt att hitta bättre sätt att producera energi och bränsle som behövs för att våra samhällen ska fungera, och som samtidigt är ekonomiskt försvarbara, utan också på att kampen mot den globala uppvärmningen hotar mäktiga intressen. Till det kommer att det fortfarande – och det gäller inte minst i USA – inte finns någon gemensam problembild. Trots att i princip alla vetenskapliga studier visar att det pågår en global uppvärmning och att människan bidrar till den, finns det fortfarande många som tvivlar. Om det inte finns något verkligt problem minskar givetvis behovet av att lösa det.

Kampen om klimatfrågan är därmed en kamp som utspelar sig på olika nivåer, där kampen om verklighetsbeskrivningen är intimt länkad till kampen om strategier för att lösa problemet – om man erkänner att det finns – och kampen mellan olika ekonomiska och ekologiska intressen och behov. Det är därmed ett mycket bra exempel på en kamp om gestaltningarna (framing struggle), och för att förstå debatten kring klimatfrågan behöver man förstå hur kampen på de olika nivåerna är länkade till varandra.

I det perspektivet är den nysläppta boken The Climate War. True Believers, Power Brokers, and the Fight to Save the Planet (Hyperion books, 2010) av Eric Pooley mycket läsvärd. Författaren är journalist, tidigare vid bland annat Time och numera vid Bloomberg BusinessWeek, och har under de senaste åren följt och intervjuat de olika sidorna i den amerikanska debatten: de som ärligt tror att klimatfrågan är en fråga på liv och död och som kämpar för att föra upp kampen mot den globala uppvärmningen på den mediala och politiska dagordningen och för att få till stånd radikala politiska beslut; de som ärligt tror att det inte pågår någon global uppvärmning som inte kan förklaras naturligt, eller som inser att det pågår en global uppvärmning men samtidigt anser antingen att problemet är begränsat eller mindre akut; de som anser att kampen mot den globala uppvärmningen, även om den är viktig, inte får ske på bekostnad av ekonomisk tillväxt och den livsstil som utmärker moderna samhällen; de som försöker hitta pragmatiska lösningar som tar hänsyn till både ekologiska och ekonomiska behov och intressen; och de som arbetar med strategierna för att definiera verkligheten och problemet på ett sätt som stödjer de egna ståndpunkterna och underminerar motståndarna. På båda sidorna i debatten finns extrema krafter, men också de som försöker hitta balans och konsensus och som just därför blir kritiserade och attackerade från samtliga håll.

Resultatet är en mycket intressant och viktig bok, som dessutom är väldigt välskriven och spännande. Om man är engagerad i miljöfrågor i allmänhet eller klimatfrågan kan den starkt rekommenderas, och detsamma gäller om man är intresserad av frågor som rör kampen om problemformuleringsprivilegiet, gestaltningarna, och samspelet mellan politiker-intresseorganisationer-företag-medier-den allmänna opinionen. Perfekt sommarläsning för den politiskt intresserade, med andra ord.

Nytt boktips: ”The Promise. President Obama, Year One”, av Jonathan Alter (2010)

Samtidigt som det har skrivits rader av böcker kring det amerikanska presidentvalet 2008 och Barack Obamas historiska kampanj finns det än så länge relativt få seriösa böcker som behandlar Barack Obamas tid som president och hur han har utövat presidentämbetet. Varje vecka publiceras det rader av artiklar, tv-inslag och blogginlägg om president Obama, men det dagliga nyhetsflödet gör det ofta svårt att skapa sig en sammanhållen bild av hur Obama utövar presidentämbetet. Det gäller särskilt eftersom de amerikanska medierna ofta är besatta av det politiska spelet samtidigt som de negligerar vad politiken ytterst faktiskt handlar om: innehållet i de politiska besluten och förslagen.

Ur det här perspektivet är Jonathan Alter’s nysläppta bok The Promise. President Obama, Year One (Simon & Schuster, 2010) mycket välkommen. Författaren är journalist vid nyhetsmagasinet Newsweek, och boken följer Obama från september 2008 till mars 2010. Bokens syfte är att försöka besvara tre frågor: Vad hände? Hurdan är Obama som president och som politisk ledare? Hur väl har han lyckats hantera olika utmaningar och problem? Boken behandlar bland annat hur Obama har hanterat finanskrisen, sjukvårdsreformen, kriget i Afghanistan, samt en rad andra sakområden och mot- och medgångar.

Genomgående är boken mycket välskriven, intressant och till och med spännande, och innehåller en balanserad bedömning av både Obamas styrkor och svagheter samt hans med- och motgångar. Samtidigt är det svårt att inte bli imponerad av hur mycket Obama faktiskt har lyckats med under sitt första år som president. I det dagliga nyhetsflödet riktas uppmärksamheten oftast mot konflikterna och kritiken, men jämför man hur mycket Obama har lyckats med under sitt första år med hur mycket andra presidenter under motsvarande perioder lyckats med framstår Obama som en mycket framgångsrik president. Få presidenter har lyckats förändra så mycket på så kort tid. Med tanke på hur svårarbetat det amerikanska politiska systemet är och de stora problem Obama ärvde från president Bush har han också varit framgångsrik när det gäller att hålla sina vallöften.

Därmed inte sagt att Obama har varit framgångsrik i alla avseenden, att han har gjort allting rätt, eller att boken är någon slags hyllning till Obama. Boken ger många exempel på processer och frågor som hanterats mindre framgångsrikt och försöker ge en så rättvisande skildring som möjligt av president Obama. På det stora hela tycker jag också boken ger en rättvisande och neutral skildring.

Boken handlar dock inte enbart om president Obama, utan den ger också en intressant och lärorik skildring av aktuell amerikansk politik och politiskt ledarskap i allmänhet. Därmed kan boken rekommenderas inte bara dem som är intresserade av president Obama, utan alla som är intresserade av frågor som rör amerikansk politik och politiskt ledarskap.

Nytt boktips: ”Det amerikanska löftet” av Martin Gelin (2009)

Efter varje amerikanskt presidentval brukar det skrivas en rad böcker av journalister, kampanjarbetare och forskare som på olika sätt försöker kartlägga, undersöka, förklara och förstå valrörelsen och valutgången. Det amerikanska presidentvalet 2008 är inget undantag, utan snarare tvärtom: jag skulle gissa att det redan har publicerats fler böcker om det valet än om något tidigare amerikanskt presidentval.

Bland dessa finns det såväl mycket bra och läsvärda som mindre bra böcker. Till de bästa böckerna skrivna av andra än forskare som jag själv har läst hör The Audacity to Win: The Inside Story and Lessons of Barack Obama’s Historic Victory (2009) av David Plouffe, Obamas kampanjchef; Renegade: The Making of a President av journalisten Richard Wolffe (2009) och ”A Long Time Coming”. The Inspiring, Combative 2008 Campaign and the Historic Election of Barack Obama av Newsweek-journalisten Evan Thomas (2009). Samtliga dessa har jag tidigare tipsat om på min andra hemsida.

Till dessa mycket läsvärda böcker om presidentvalet 2008 och Barack Obamas kampanj vill jag även lägga Det amerikanska löftet. Barack Obamas väg till Vita huset av Martin Gelin (Atlas, 2009). Om man redan har läst någon eller flera av de amerikanska böckerna om presidentvalet och Obama kanske den inte tillför så mycket kring själva valkampanjen, men boken handlar – som titeln antyder – inte bara om presidentvalet och Obama. Boken handlar lika mycket eller mer om USA och de myter och drömmar som präglar landet, dess politik och folk. Bokens skildringar av dessa drömmar, klyftan mellan idealen och verkligheten, och hur detta präglade valkampanjen och de tiotusentals amerikaner som engagerade sig för Obama är bokens verkliga styrka. Inte sedan jag läste Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara för många år sedan har jag läst en så välskriven och intressant svensk bok om USA och de idéer och ideal som präglar landet.

Det amerikanska löftet kan mot den bakgrunden rekommenderas både dem som är intresserade av USA i allmänhet, och av presidentvalet 2008 och Barack Obamas valkampanj. Den kan vidare rekommenderas både dem som inte har läst någon annan bok om det valet, och dem som redan har läst flera av de amerikanska böckerna. Genomgående är den mycket intressant, välskriven och lättillgänglig, och när jag väl började läsa den hade jag svårt att lägga den ifrån mig.

Nytt boktips: ”Kampen om sjukfrånvaron”, av Björn Johnson (2010)

Sedan mitten av 1990-talet har sjukfrånvaron varit en av de stora och mest omdebatterade politiska frågorna i Sverige. Allmänt sett har det antagits vara ett stort och ökande problem, åtminstone sedan perioden 1998-2003 då sjukfrånvaron fördubblades. Men hur förändrades egentligen sjukfrånvaron, hur uppfattades och tolkades problemet, hur bevakades det av medierna, och hur rimliga var olika orsaksförklaringar? Detta är frågor som står i centrum för Björn Johnsons nya bok Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv förlag, 2010). Det är en mycket välskriven, intressant och viktig bok.

I boken visar Johnson hur den dominerande tolkningen av sjukfrånvaron förändrades dramatiskt från att primärt uppfattas som ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk. Det fick genomslag i såväl medier som i den politiska debatten och olika utredningar på området. Makten över problemformuleringsprivilegiet flyttades, och det fick betydelse inte bara för debatten, utan också för de politiska beslut och reformer som genomfördes för att lösa problemet med sjukfrånvaron.

Vad som inte kom fram i debatten – och märkligt nog inte heller i många av de utredningar som genomfördes – var att problemet med den ökade sjukfrånvaron inte i första hand handlade om att antalet sjukskrivna ökade. Den stora ökningen handlade i första hand om att sjukskrivningsperioderna blev allt längre. Därmed utgick debatten i huvudsak från felaktiga problembeskrivningar. Det huvudsakliga problemet med den ökade sjukfrånvaron var varken allt sämre arbetsmiljöer eller att allt fler överutnyttjade systemet: problemet var att allt fler sjukskrivna förblev sjukskrivna istället för att få rehabilitering och kunna återvända till arbetslivet. För att citera författaren:

Rent allmänt spelade felaktiga eller tvivelaktiga påståenden en mycket framträdande roll i debatten. Tre uppfattningar som var vanliga inom både arbetsmiljö- och överutnyttjandeproblemet var att antalet sjukskrivna hade ökat dramatiskt, att utbrändhet, stress och annan psykisk ohälsa stod för merparten av ökningen samt att de höga kostnaderna för sjukskrivningarna var ett allvarligt hot mot statens finanser. Dessa uppfattningar kan starkt ifrågasättas.

De förlängda sjukskrivningsperioderna berodde i sin tur huvudsakligen på en förändrad rehabiliteringslagstiftning och kommunernas allt sämre ekonomi under 1990-talet. De berodde varken på allt sämre arbetsmiljö eller att allt fler överutnyttjade systemet. Den politiska debatten – och mediernas bevakning – utgick från felaktiga problembeskrivningar, vilket ledde till politiska beslut som inte löste själva grundproblemet.

Genomgående är boken mycket intressant, välskriven och övertygande. Den är också viktig, eftersom den visar hur en debatt som präglas av felaktiga problembeskrivningar kan leda till politiska beslut som inte löser de verkliga problemen. Debatten har konsekvenser för de politiska besluten, vilka har konsekvenser för människor i deras vardag. Boken förtjänar därför att läsas av såväl politiker som journalister, debattörer, forskare och administratörer, och av dem som på ett mer allmänt plan är intresserade av antingen problemet med sjukfrånvaron eller de mekanismer som präglar opinionsbildning och politiska beslut.

Det enda jag ställer mig frågande till handlar om bokens teoretiska utgångspunkter, eller mer specifikt, varför författaren inte utgår från och använder sig av gestaltningsteorin (framing theory). Den teorin hade passat perfekt i sammanhanget, och hade kunnat användas vid undersökningarna av såväl mediernas bevakning som av den politiska debatten. Nu intar teorier i gränslandet mellan statsvetenskap-politisk kommunikation-medieforskning en undanskymd roll till förmån för mer renodlade statsvetenskapliga och sociologiska teorier. Det gör inte boken mindre läsvärd, men jag tror ändå att boken hade vunnit på att använda sig av och utgå från gestaltningsteorin.

”Renegade. The Making of a President” av Richard Wolffe (2009)

Trots att det redan har publicerats rader av böcker kring Barack Obama och det amerikanska presidentvalet 2008 finns det fortfarande mycket som inte har sagts, beskrivits, analyserats, berättats. Det blir tydligt när man läser ”Renegade. The Making of a President” (Crown Publishers, 2009), skriven av Richard Wolffe, journalist på Newsweek och MSNBC. Det är en fantastiskt välskriven bok, och det var många gånger svårt att lägga den ifrån sig.

Till skillnad från andra böcker som jag har rekommenderat handlar den här boken inte i första hand om presidentvalet som sådant eller om kampanjstrategierna eller den politiska kommunikationen. Den handlar lika mycket eller mer om Obama själv: hans historia, personlighet, erfarenheter och upplevelser både före och under valkampanjerna. Tack vare att Wolffe fick följa med kampanjen på insidan, och att Obama ställde upp på en lång rad exklusiva intervjuer under både primärvalskampanjen mot Clinton och den slutliga valkampanjen mot McCain, kommer Wolffe mycket närmare både Obama och hans kampanj än andra böcker som jag har läst, med undantag för David Plouffe’s ”The Audacity to Win” (Viking books, 2009). Det ger boken en nästan oöverträffad närvaro och närhet till Obama och hans kampanj. Bokens litterära kvaliteter är också mycket högre än i andra böcker jag har läst om Obama och presidentvalet – med undantag endast för Obamas egna böcker.

Den här boken kan därför starkt rekommenderas alla som antingen är intresserade av Barack Obama som person eller politiker, eller de amerikanska presidentvalskampanjerna 2008.