New website about the mediatization of politics

During the last month or so I have worked on a new website focused on the mediatization of politics. The key idea with the website is simply that it should function as a resource center for scholars, students and practitioners who are interested in research that focuses on processes of the mediatization of politics. Hence, the website will list books, book chapters and journal articles that deal with the mediatization of politics or key concepts such as media logic, as well as call for papers or other information that might be useful for those interested in the mediatization of politics.

The new website can be found at mediatization-of-politics.com. Although it is still under construction, a number of publications are listed, and more will continously be added.

Nytt boktips: ”Niche News” av Natalie Jomini Stroud (2011)

Under de senaste decennierna har medielandskapen världen genomgått flera omvälvande förändringar, där den minsta gemensamma nämnaren har varit ett ständigt ökande medieutbud. Redan på 1970-talet skrev den norske sociologen Gudmund Hernes om att det fanns ett överskott på information och underskott på uppmärksamhet, och det var före avregleringen av etermedierna och före Internets framväxt och genombrott. Sedan dess har obalansen mellan utbudet på information och tillgången till människors uppmärksamhet bara ökat.

Ju större medieutbudet är, desto mer selektiva måste vi vara när det gäller vilken information vi exponerar oss för, uppmärksammar, och lägger på minnet. Dessa selektivitetsprocesser påverkar samtidigt våra verklighetsuppfattningar likväl som våra åsikter och i förlängningen våra handlingar. Medieutvecklingen har därför bidragit till ett förnyat forskarintresse kring den selektiva informationsinhämtningen och informationsbearbetningen, samt dess konsekvenser för medierna, politiken och demokratin.

Det senaste bidraget i litteraturen kring den selektiva exponeringen och uppmärksamheten samt dess konsekvenser kommer från Natalie Jomini Stroud, som precis har publicerat den mycket läsvärda boken Niche News. The Politics of News Choice (Oxford University Press, 2011). Skriven i ett amerikanskt sammanhang fokuserar boken framförallt på betydelsen av partisan selectivity, det vill säga att människor väljer nyhetsmedier utifrån partipolitiska värderingar och åsikter. Tre frågor står i fokus för hennes undersökningar:

(1) To what extent do citizens’ political beliefs guide their news selection?

(2) What leads people to select news on the basis of their political beliefs?

(3) What are the consequenes of partisan selective exposure?

På en mycket övergripande nivå visar resultaten att partipolitiska åsikter och värderingar, för en växande grupp amerikaner, faktiskt har betydelse för vilka medier de tar del av. I kombination med en ökad politisering av medier som Fox News och MSNBC leder detta till självförstärkande spiraler, där fler amerikaner tar del av olika medier, vilket leder till att deras verklighetsuppfattningar skiljer sig allt mer åt, vilket leder till ökad polarisering, vilket leder till ökat politiskt deltagande bland de som har de starkaste och mest engagerade åsikterna, vilket hänger samman med (ökad) partipolitisk selektivitet…

Medieutvecklingen hänger därmed nära samman med den ökade polariseringen av amerikansk politik under de senaste 10-15 åren, vilken på många sätt har förlamat USAs förmåga att fatta svåra men långsiktigt viktiga beslut. Det visar inte minst sommarens debatt kring höjningen av skuldtaket, vilken bidrog till att USAs kreditvärdighet sänktes vilket i sin tur triggade en ny nedgång i ekonomin. Även Tea Party-rörelsens framväxt hänger nära samman med medieutvecklingen och kombinationen av partipolitiserade medier och partipolitiserad mediekonsumtion.

Oavsett de politiska konsekvenserna, som även beror på många andra faktorer som varierar mellan länder, tvingar det växande medieutbudet fram en ökad selektivitet när det gäller vilken information vi exponerar oss för och uppmärksammar. Därmed har det blivit allt viktigare att förstå hur olika selektivitetsprocesser fungerar.

I det perspektivet är Niche News mycket välkommen. Genomgående är den mycket välskriven samtidigt som den bygger på gedigen forskning. Den bör därför vara av intresse inte bara för dem som intresserar sig för hur just politiska åsikter och värderingar påverkar vilken information vi exponerar oss för och uppmärksammar, utan också för dem som på en mer generell nivå intresserar sig för hur olika selektivitetsprocesser fungerar.

Ny studie om valjournalistiken 2010

Idag släppte Kent Asp, professor vid Göteborgs universitet, en ny bok om hur medierna bevakade valrörelsen 2010: Mediernas prestationer och betydelse. Valet 2010 (JMG, Göteborgs universitet). Det är tionde gången han undersöker mediernas valrörelsebevakning. Den första studien avsåg valrörelsen 1979, och sedan dess har han undersökt hur medierna har bevakat samtliga riksdagsvalrörelser. Denna långa tidsserie är unik både nationellt och internationellt, och representerar en fantastisk resurs. Det långa tidsperspektivet är centralt särskilt därför att varje valrörelse kännetecknas av en egen dynamik, och ska man kunna dra säkra slutsatser om vad som är faktiska mönster och vad som är speciellt för enskilda valrörelser krävs det långa tidsserier.

I och med att boken släpptes idag har jag inte hunnit läsa den ännu, och återkommer därför med en utförligare kommentar kring resultaten. Några intressanta resultat som lyfts fram i presentationen av boken är i vilket fall följande:

• Journalister mer synliga än någonsin. De framträdde som aktörer i nyhetsmedierna i nästan lika stor utsträckning som partiledarna.

• Skatter blev den största valfrågan, medan klimatfrågan kom bort. Skattefrågor har aldrig tidigare dominerat en valrörelse så kraftigt som i valet 2010. Jobben kom på andra, och skolan på tredje plats.

• Rättvist, men skillnader fanns. Aktuellt och Rapport lutade åt olika håll. Aktuellts rapportering var mer gynnsam för de rödgröna, medan Rapports bevakning var mer gynnsam för alliansen. Sammantaget blev på så vis SVT:s nyhetsbevakning balanserad.

• Nyheterna och Ekot mest balanserade. Ekot (undersökt i tio val) och Nyheterna i TV4 (i sex val sedan 1991) framstår i ett långsiktigt perspektiv som de mest balanserade nyhetsprogrammen.

• Bra information i sakfrågor. Storstadspressens informationsvärde för väljarna var stort. Det samlade utbudet av nyhetsprogram och valprogram i Sveriges Television gav även väljarna bra information och var genom sin starka inriktning på sakfrågor det mest effektiva informationsmediet.

• Blockval gav dubbelt handikapp. Mediernas iscensättning av valet som ett blockval innebar att partierna kom i skymundan. Det drabbade främst socialdemokraterna, men också de borgerliga småpartierna. Centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna uppmärksammades mindre än i tidigare val och drabbades av ett dubbelt handikapp genom att de kom att stå i skuggan av både moderaterna och allianssamarbetet.

• Stark påverkan på opinionen. Analysen av den bild medierna gav av valrörelsen och de två händelserika åren före valet, dominerat av ekonomisk kris och rödgrönt samarbete, visar att opinionen starkt påverkades av medierapporteringen. Den mediebild som påverkade väljarna präglades dock inte främst av journalister. Den bestämdes i första hand av den ekonomiska utvecklingen, och av partiernas inbördes kamp om väljarnas röster.

Hela boken kan för övrigt laddas ner här.

Nytt boktips: ”Making Sense of Media & Politics” av Gadi Wolfsfeld (2011)

Om man är intresserad av samspelet medier-politik och politisk kommunikation har det precis släppts en ny bok som bör vara av stort intresse. Boken heter Making Sense of Media & Politics. Five Principles in Political Communication (Routledge, 2011) och är skriven av Gadi Wolfsfeld, internationellt ledande forskare i politisk kommunikation. Den har karaktären av att vara en introduktionsbok, men till skillnad från många andra introduktionsböcker har den en analytisk skärpa som gör den läsvärd också för dem som redan är inlästa på området. Den är dessutom mycket välskriven, och på ett elegant sätt sammanfattar Wolfsfeld forskningsläget i form av fem principer:

(1) Political power can usually be translated into power over the news media

(2) When the authorities lose control over the political environment they also lose control over the news

(3) There is no such thing as objective journalism (nor can there be)

(4) The media are dedicated more than anything else to telling a good story and this can often have a major impact on the political process

(5) The most important effects of the news media on citizens tend to be unintentional and unnoticed

I boken förklaras och diskuteras forskningen och vad vi vet om modern politisk kommunikation i ljuset av dessa fem principer. Att boken endast är på cirka 120 sidor gör att det breda perspektivet ibland prioriteras framför djup och detaljrikedom i genomgången av forskningen, men med den reservationen tycker jag ändå att boken lyckas ge en – på det stora hela – både heltäckande och rättvisande bild av forskningsläget. Att den är så välskriven och analytiskt skarp gjorde den också till en fröjd att läsa. Av alla de introduktionsböcker jag har läst är det en av de absolut bästa, och den kan starkt rekommenderas om man är intresserad av politisk kommunikation eller söker efter en bok att lägga in på kurslistorna.

Nytt boktips: ”Conventional Wisdom and American Politics”, av Jody C. Baumgartner och Peter L. Franca (2010)

Mitt under den brinnande valrörelsen läste jag klart den nyutkomna boken Conventional Wisdom and American Elections. Exploding Myths, Exploring Misconceptions, av Jody C. Baumgartner och Peter L. Franca (Rowman & Littlefield, 2010). I boken går författarna igenom en rad allmänna föreställningar och myter om bland annat de amerikanska väljarna och hur de beter sig och röstar, om valkampanjerna och medierna, och om vad som har betydelse för valutgången, och undersöker sedan vilket stöd – om något – det finns i forskningen för föreställningarna och myterna. Resultatet är en mycket intressant och lättillgänglig bok, som bör vara av intresse för alla som intresserar sig för väljarbeteende, politiska kampanjer och politisk kommunikation i allmänhet, och i det amerikanska sammanhanget i synnerhet.

På många sätt påminner boken om Unconventional Wisdom. Facts and Myths about American Voters av Karen M. Kaufmann, John R. Petrocik och Daron R. Shaw (Oxford University Press, 2008). På min gamla hemsida skrev jag följande om den för cirka två år sedan:

I raden av böcker om amerikansk politik som släpps nu inför höstens presidentval finns det många man kan bortse från, men också många som är riktigt bra och intressanta. ”Unconventional Wisdom” tillhör tveklöst den senare kategorin. I boken dissekerar författarna, samtliga ledande statsvetare, en rad påståenden om amerikanska väljare som förekommer i debatten och granskar vilket stöd det egentligen finns för dem. Målet är att försöka avgöra vad som är sant och vad som är myter. Några av de områden de tar upp handlar om amerikanernas förhållande till partierna, graden av polarisering bland väljarna, valkampanjernas betydelse och effekter, de ungas väljarbeteenden samt hur Demokraterna respektive Republikanerna påverkas av det låga valdeltagandet – eller hur de skulle påverkas om valdeltagandet ökade. Genomgående bygger boken på gedigen forskning och är mycket välskriven. Boken kan starkt rekommenderas till dem som är intresserade av väljarbeteende i allmänhet och amerikanernas väljarbeteende i synnerhet. Dessutom är själva idén – att ta upp ett antal vanligt förekommande påståenden och granska vilken stöd det finns för dem och vad som är myter respektive fakta – lysande; en sådan bok borde skrivas även på svenska och utifrån svenska förhållanden.

Om jag jämför de båda böckerna tycker jag att Unconventional Wisdom är något bättre än Conventional Wisdom and American Politics, men båda är mycket läsvärda och kan rekommenderas. Och jag tycker fortfarande att någon liknande bok borde skrivas på svenska och utifrån svenska förhållanden. Behovet är stort: mängden myter och föreställningar om svensk politik, svenska medier och svensk opinion är i princip lika stor som mängden myter och föreställningar om amerikansk politik.

Nytt boktips: ”When Politicians Attack”, av Tim Groeling (2010)

Mitt i valrörelsen när diskussionen om mediernas bevakning av partierna – och huruvida de rödgröna eller alliansen gynnas av mediebevakningen – har varit som hetast läste jag ut den nyutkomna boken When Politicians Attack. Party Cohesion in the Media av Tim Groeling (Cambridge University Press, 2010). Det är en mycket intressant bok som handlar om samspelet mellan politiska strategier och mediernas nyhetsvärderingar och bevakning av politik.

Särskilt fokus ligger på mediernas intresse för och fokus på konflikter och hur det samspelar med politiska strategier beroende av om samma parti eller olika partier innehar presidentposten och majoriteten i den amerikanska senaten och representanthuset. Detta kopplas till partiernas behov av – och svårigheter – att etablera och förmedla ett enat och enhetligt varumärke.

Medan partierna själva föredrar att de egna företrädarna berömmer det egna partiet och attackerar motståndarna, föredrar medierna när politiska företrädare kritiserar det egna partiet samtidigt som de är relativt ointresserade av när företrädare berömmer det egna partiet. Det skapar starka incitament för politiker och partier med behov av att profilera sig själva att göra det genom att ta avstånd från eller kritisera det egna partiet – eller, om man ser till svensk politik just nu – det regeringsalternativ man ingår i. I det amerikanska sammanhanget bidrar detta till att förklara varför det är så svårt för ett parti som innehar både presidentposten och majoriteten i senaten och representanthuset att framstå som eniga. Medierna fokuserar på oenigheterna, spelar ner områden där det råder enighet, och bidrar till att ge väljarna bilden av att det råder konflikt och splittring. I och med att intern kritik uppfattas som tyngre än extern kritik bidrar det i sin tur till att inverka negativt på möjligheterna för det parti som har majoriteten att behålla den i kommande val.

Just nu är situationen för Demokraterna i USA ett utmärkt exempel på detta, där nyhetsvärdet för all Demokratisk kritik mot president Obama upplevs som mycket stort bland journalister. Därför framstår det i medierna som att Demokraterna är splittrade – och som mer splittrade än vad de faktiskt är. Detta kopplas sedan av medierna till den dominerande nyhetsberättelsen som handlar om att Demokraterna sannolikt kommer förlora, kanske stort, i det kommande mellanårsvalet i november. Det i sin tur ökar sannolikheten att de faktiskt kommer att förlora, kanske stort, i det valet. En liknande dynamik utspelade sig inför mellanårsvalet 2006, men då var det Republikanerna som drabbades. Det som driver medierna i de här sammanhangen är med andra ord inte politiska värderingar, utan medielogiken och journalistiska nyhetsvärderingar. Det gäller i både Sverige och USA, om man i det amerikanska fallet bortser från explicit partiska medier som Fox News.

Genomgående är boken mycket välskriven och intressant, och den vilar på ett gediget empiriskt underlag. Om man är intresserad av politisk kommunikation och samspelet mellan politiska aktörer och medierna kan boken starkt rekommenderas.

Introduktion till politisk kommunikation

Just nu undervisar jag på en tio-veckors kurs som ingår i det internationella masterprogrammet Journalism, Media and Democracy vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet. Kursen heter Political Communication as a Field: Traditional and New Perspectives, och kan beskrivas som en introduktionskurs i politisk kommunikation. Eller för att citera den formella kursbeskrivningen: ”The course offers advanced studies of political communication as an academic field. The course introduces the most important political communication studies with regard to theory, methodology and empirical data. The historical development of approaches to political communication studies is introduced with a particular focus on the relations between politics, media and citizens and potential influences on these relations.”

Att välja litteratur till en kurs av den här karaktären är en intressant utmaning, men den litteraturlista som till sist fastställdes ser ut som följer:

Böcker

– Lynda Lee Kaid (Ed.) (2004). Handbook of Political Communication Research. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates.

– Walter Lippman (1997). Public Opinion. New York: Free Press.

– Jay G. Blumler & Michael Gurevitch (1995). The Crisis of Public Communication. London: Routledge.

– Paul Lazarsfeld, Bernard Berelson & Hazel Gaudet (1948). The People’s Choice. How the Voter Makes Up His Mind in a Presidential Campaign. New York: Columbia University Press.

– Thomas E. Patterson (1993). Out of Order. New York: Vintage.

– Shanto Iyengar (1991). Is Anyone Responsible? How Television Frames Political Issues. Chicago: University of Chicago Press.

Bokkapitel

– Harold D. Lasswell (1948). The Structure and Function of Communication in Society, in: Lyman Bryson (ed.): The Communication of Ideas.

New York: Harper & Brothers.

Tidskriftsartiklar

– Philip E. Converse (1962). Information Flow and the Stability of Partisan Attitudes. Public Opinion Quarterly 26(4), 578-599.

– Erik P. Bucy and Paul D’Angelo (2004). Democratic Realism, Neoconservatism and the Normative Underpinnings of Political Communication Research. Mass Communication & Society 7(1), 3-28.

– Doris Graber (2005). Political Communication Faces the 21st Century. Journal of Communication 55(3), 479-507.

– Maxwell E. McCombs & Donald L. Shaw (1972). The Agenda-Setting Function of Mass Media. Public Opinion Quarterly 36(2), 176-187.

– George Gerbner (1998). Cultivation Analysis: An Overview. Mass Communication & Society 1(3/4), 175-194.

– Elisabeth Noelle-Neumann (1974). The Spiral of Silence. A Theory of Public Opinion. Journal of Communication 24(2), 43-51.

– Jay G. Blumler (1979). The Role of Theory in Uses and Gratifications Studies. Communication Research 6(1), 9-36.

– Gianpietro Mazzoleni & Winfried Schulz (1999). Mediatization of Politics: A Challenge for Democracy? Political Communication 16(3), 247-261.

– W. Lance Bennett (1990). Toward a Theory of Press-State Relations in the United States. Journal of Communication 40(2), 103-125.

– Gaye Tuchman (1972). Objectivity as Strategic Ritual: An Examination of Newsmen’s Notions of Objectivity. American Journal of Sociology 77(4), 660-679.

– Philip J. Tichenor, George A. Donahue & Clarice N. Olien (1970). Mass Media Flow and Differential Growth in Knowledge. Public Opinion Quarterly 34(2), 159-170.

– Jay G. Blumler & Dennis Kavanagh (1999). The Third Age of Political Communication. Political Communication 16(3), 209-230.

– W. Lance Bennett & Shanto Iyengar (2008). A New Era of Minimal Effects? The Changing Foundations of Political Communication. Journal of Communication 58(4), 707-731.

– R. Lance Holbert, R. Kelly Garrett & Laurel S. Gleason (2010). A New Era of Minimal Effects? A Response to Bennett and Iyengar. Journal of Communication 60(1), 15-34.

– W. Lance Bennett & Shanto Iyengar (2010). The Shifting Foundations of Political Communication. Journal of Communication 60(1), 35-39.

– Michael J. Robinson (1976). Public Affairs Television and the Growth of Political Malaise: The Case of ”The Selling of the Pentagon”. American Political Science Review 70(2), 409-432.

Nytt boktips: ”The Obama Victory”, av Kate Kenski, Bruce W. Hardy & Kathleen Hall Jamieson (2010)

Antalet böcker om det amerikanska presidentvalet 2008 och Barack Obamas seger bara ökar. Medan den första vågen böcker huvudsakligen var skrivna av journalister domineras den andra vågen av mer systematiska undersökningar av olika forskare. Det är med andra ord först nu som mer gedigna fakta börjar bli tillgängliga.

En av de viktigaste böckerna så här långt är den precis nysläppta The Obama Victory. How Media, Money, and Message Shaped the 2008 Elections (Oxford University Press, 2010), skriven av Kate Kenski, Bruce W. Hardy och Kathleen Hall Jamieson. Boken bygger bland annat på The National Annenberg Election Survey (NAES), troligen den mest omfattande amerikanska valrörelseundersökningen av alla, innehållsanalyser, intervjuer med kampanjmedarbetare samt undersökningar av presidentkampanjernas annonsköp (mer information om undersökningarna finns på The Annenberg Public Policy Center). I boken analyserar och undersöker författarna valrörelsen från december 2007 till och med valdagen, det vill säga boken täcker både primärvalskampanjerna och den slutliga valkampen mellan Barack Obama och John McCain. Författarna studerar kampanjernas budskapsstrategier och retorik, deras annonsköp och resursanvändning, mediernas bevakning, och olika kampanj- och medieeffekter.

Om man är intresserad av valkampanjer, strategisk politisk kommunikation och amerikansk politik är det en bok som absolut förtjänar att läsas. Den är både mycket intressant och välskriven, och kommer sannolikt att räknas till en av de viktigaste böckerna kring presidentvalet 2008. Det enda egentliga problemet jag har med boken är författarnas strävan att locka läsare som inte är vana vid akademisk litteratur: av det skälet har de valt att lägga en hel del av metoddiskussionen och de statistiska analyserna på webben istället för att inkludera dem i boken. Det gör det krångligare att bedöma analyserna och underlaget för författarnas slutsatser, vilket irriterar. Bortsett från det är detta emellertid en mycket läsvärd och intressant bok som bygger på starka data.

Nytt boktips: ”The Climate War”, av Eric Pooley (2010)

Klimatfrågan och kampen mot den globala uppvärmningen är en av vår tids viktigaste frågor, men också en av de mest svårlösta. Det beror inte bara på att det rent tekniskt är svårt att hitta bättre sätt att producera energi och bränsle som behövs för att våra samhällen ska fungera, och som samtidigt är ekonomiskt försvarbara, utan också på att kampen mot den globala uppvärmningen hotar mäktiga intressen. Till det kommer att det fortfarande – och det gäller inte minst i USA – inte finns någon gemensam problembild. Trots att i princip alla vetenskapliga studier visar att det pågår en global uppvärmning och att människan bidrar till den, finns det fortfarande många som tvivlar. Om det inte finns något verkligt problem minskar givetvis behovet av att lösa det.

Kampen om klimatfrågan är därmed en kamp som utspelar sig på olika nivåer, där kampen om verklighetsbeskrivningen är intimt länkad till kampen om strategier för att lösa problemet – om man erkänner att det finns – och kampen mellan olika ekonomiska och ekologiska intressen och behov. Det är därmed ett mycket bra exempel på en kamp om gestaltningarna (framing struggle), och för att förstå debatten kring klimatfrågan behöver man förstå hur kampen på de olika nivåerna är länkade till varandra.

I det perspektivet är den nysläppta boken The Climate War. True Believers, Power Brokers, and the Fight to Save the Planet (Hyperion books, 2010) av Eric Pooley mycket läsvärd. Författaren är journalist, tidigare vid bland annat Time och numera vid Bloomberg BusinessWeek, och har under de senaste åren följt och intervjuat de olika sidorna i den amerikanska debatten: de som ärligt tror att klimatfrågan är en fråga på liv och död och som kämpar för att föra upp kampen mot den globala uppvärmningen på den mediala och politiska dagordningen och för att få till stånd radikala politiska beslut; de som ärligt tror att det inte pågår någon global uppvärmning som inte kan förklaras naturligt, eller som inser att det pågår en global uppvärmning men samtidigt anser antingen att problemet är begränsat eller mindre akut; de som anser att kampen mot den globala uppvärmningen, även om den är viktig, inte får ske på bekostnad av ekonomisk tillväxt och den livsstil som utmärker moderna samhällen; de som försöker hitta pragmatiska lösningar som tar hänsyn till både ekologiska och ekonomiska behov och intressen; och de som arbetar med strategierna för att definiera verkligheten och problemet på ett sätt som stödjer de egna ståndpunkterna och underminerar motståndarna. På båda sidorna i debatten finns extrema krafter, men också de som försöker hitta balans och konsensus och som just därför blir kritiserade och attackerade från samtliga håll.

Resultatet är en mycket intressant och viktig bok, som dessutom är väldigt välskriven och spännande. Om man är engagerad i miljöfrågor i allmänhet eller klimatfrågan kan den starkt rekommenderas, och detsamma gäller om man är intresserad av frågor som rör kampen om problemformuleringsprivilegiet, gestaltningarna, och samspelet mellan politiker-intresseorganisationer-företag-medier-den allmänna opinionen. Perfekt sommarläsning för den politiskt intresserade, med andra ord.

Nytt boktips: ”Cycles of Spin”, av Patrick Sellers (2010)

Trots alla böcker som har publicerats kring strategisk politisk kommunikation finns det relativt få som är teoretiskt drivna, och ännu färre som empiriskt och på ett systematiskt sätt undersöker inte bara hur politiska aktörer försöker påverka medierna, utan hela det dynamiska och interaktiva samspelet mellan politiska utspel-mediernas bevakning-politiska utspel. Därför vet vi fortfarande förvånansvärt lite om hur mediernas bevakning och politikers utspel samspelar och ömsesidigt påverkar varandra.

I det perspektivet är Patrick Sellers nya bok Cycles of Spin. Strategic Communication in the U.S. Congress (Cambridge University Press, 2010) mycket välkommen, och en av de mest intressanta böcker jag har läst på länge.

I boken utvecklar författaren en teori om det interaktiva och dynamiska samspelet mellan politiska aktörer och deras utspel, mediernas bevakning, och hur mediernas bevakning påverkar politiska aktörer och deras utspel. Dessa cycles of spin består av fyra faser. I den första fasen måste politiska budskap formuleras. Det handlar om att välja både frågor och argument. Centralt här är att välja budskap och argument som både lyckas skapa enighet inom de egna partierna samtidigt som de kan utnyttja sprickor hos motståndarna. Det är kanske särskilt centralt i den amerikanska kongressen, eftersom inget av partierna kan ta för givet att de egna ledamöterna följer partilinjen.

I den andra fasen måste budskapen kommuniceras, helst inte bara av partierna utan också av enskilda ledamöter. De enskilda ledamöterna ställs här inför ett strategiskt val att stötta eller gå emot partilinjen, och att göra det öppet eller i tystnad. I den tredje fasen kommer mediestrategierna och mediernas bevakning in. Medierna bevakar aldrig alla frågor eller alla budskap. De gör alltid ett urval, och frågan är hur den urvalsprocessen ser ut och hur medierna här påverkas av de strategiska vägvalen i den första och andra fasen. Den fjärde fasen, till sist, handlar om hur mediernas bevakning återförs till och påverkar de politiska aktörernas fortsatta handlande och strategiska kommunikation.

För att undersöka teorin använder sig författaren av ett mycket omfattande empiriskt underlag, som inkluderar deltagande observationer, intervjuer med pressekreterare för senatorer för båda partierna; innehållsanalyser av sammanlagt mer än 20 000 offentliga uttalanden av kongressledamöter; samt datoriserade innehållsanalyser av sammantaget cirka 1,3 miljoner nyhetsartiklar.

Resultatet är en studie som både teoretiskt och empiriskt står mycket stark. Dessutom är boken genomgående välskriven och förhållandevis lättillgänglig. Om man är intresserad av strategisk politisk kommunikation, public relations i politiska sammanhang, samspelet mellan politiska aktörer och medier, mediernas partiskhet, mediernas makt eller av amerikansk politisk kommunikation i allmänhet är det en bok som mycket starkt kan rekommenderas.