Det förändrade medielandskapets utmaningar

Idag skriver jag på DN debatt om det förändrade medielandskapet och dess utmaningar för demokratin och den sociala sammanhållningen. Artikeln bygger på en studie jag gjort tillsammans med Monika Djerf-Pierre och Adam Shehata, och som kommer att publiceras i ett kommande nummer av International Journal of Public Opinion Research. Hela DN-artikeln följer här:

”Därför måste vi tala mer om hur medierna utvecklas”

DN debatt 18 maj 2012

Förra året tillsatte regeringen en Framtidskommission med uppdraget att identifiera framtidens samhällsutmaningar. En av dessa utmaningar handlar om medielandskapets förändringar och dess betydelse för den politiska åsiktsbildningen, det politiska deltagandet, den sociala sammanhållningen och, ytterst, demokratin.

Att medielandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna är ingen nyhet. Public service-monopolet har brutits, antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt, sändningstiderna i etermedierna har ökat kraftigt, och internet har tillkommit och blivit en integrerad del av våra liv. Idag finns det en närmast obegränsad tillgång till nyheter och information från olika delar av världen. Aldrig har tillgången till information varit lika omfattande som nu. Aldrig har valfriheten varit lika stor.

Den här utvecklingen är på många sätt oerhört positiv, men den innebär också stora utmaningar. Det gäller inte minst eftersom medierna och människors medieanvändning påverkar deras verklighetsbilder, åsiktsbildning och, i förlängningen, politiska beteenden. Vilka medier och typer av medieinnehåll människor tar del av kan därför få stor betydelse.

Ett antagande i de flesta diskussioner kring demokratin är att den förutsätter att människor är relativt informerade. Utan kunskaper är det svårt att på ett genomtänkt sätt ta ställning i samhällsfrågor. Ett annat antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande. Annars riskerar vissa grupper representeras sämre än andra. Ett tredje antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har relativt gemensamma verklighetsbilder. Annars blir det svårt att föra en meningsfull politisk debatt. Idealt sett spelar nyhetsmedierna här en viktig roll genom att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att ta ställning i samhällsfrågor och genom att fungera som en gemensam arena för politisk debatt.

För att detta ska fungera krävs dels att medierna tillhandahåller sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor, dels att det inte råder allt för stora klyftor mellan grupper när det gäller nyhetskonsumtionen.

Inte minst ur det senare perspektivet innebär medieutvecklingen en utmaning. Ska man förklara människors medieanvändning och andra beteenden visar forskning att kombinationen av tre faktorer är helt centrala: möjligheter, motivationer och förmågor. Ett ökat utbud av medier leder därför till ökade skillnader i nyhetskonsumtion genom tre mekanismer. För det första, ju större medieutbudet är, desto mer selektiva tvingas människor vara när de väljer mellan medier och olika typer av medieinnehåll. För det andra, ju mer selektiva människor tvingas vara när de väljer medier och olika typer av medieinnehåll, desto större betydelse får deras individuella motivationer. För det tredje, ju större betydelse människors individuella motivationer får, desto större blir skillnaderna i mediekonsumtionen.

Att detta inte bara är ett teoretiskt resonemang visas av både svensk och amerikansk forskning. I en ny studie som kommer att publiceras i International Journal of Public Opinion Research undersöker jag tillsammans med Monika Djerf-Pierre, Göteborgs universitet och Adam Shehata, Mittuniversitetet, hur medieanvändningen har utvecklats sedan 1980-talet och sambandet mellan människors nyhetskonsumtion och deras politiska intresse. Studien är baserad på SOM-undersökningarna och sträcker sig över perioden 1986 till 2010.

Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.

Resultaten illustrerar att förändringarna av medielandskapet har ökat möjligheterna att ta del av nyhetsmedier, men också att det har blivit enklare än någonsin att undvika dem. Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.

Kombinerar vi detta med forskning kring sambanden mellan nyhetskonsumtion, politiska kunskaper och politiskt deltagande, och om mediernas effekter på människors åsikter och verklighetsuppfattningar, kan den här utvecklingen förväntas leda till ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

Utvecklingen kan också förväntas leda till allt större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten. Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.

Den här utvecklingen är en utmaning både för att den påverkar demokratin och dess sätt att fungera, för att det är någonting som politiken förr eller senare måste förhålla sig till, och för att det inte finns några självklara svar på vad som bör göras. Om vi inte hittar sätt att möta den riskerar vi dock att hamna i en situation liknande den i USA, där kunskaps- och deltagandeklyftorna är mycket större än i Sverige och där den politiska polariseringen har lamslagit både den politiska debatten och det politiska systemets förmåga att hitta lösningar på viktiga samhällsproblem. Ur Framtidskommissionens perspektiv är frågan om medieutvecklingen och dess betydelse för demokratin och den sociala sammanhållningen därför en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som hittills har skett.

Om medierna och bevakningen av terrorattentatet

Nu har Dagens Nyheter publicerat en intervju med mig som handlar om mediernas bevakning av terrorattentaten i Norge, med särskilt fokus på hur bevakningen av terrorattacker påverkas av om gärningsmannen är muslim eller kristen. Rubriken är ”Dubbelmoral i medierna”, och hela artikeln kan läsas här.

Så tolkar man en opinionsundersökning

Idag medverkar jag och andra forskare i en artikel på DN.se som handlar om hur man bör tolka opinionsundersökningar. Tyvärr publicerades den inte i papperstidningen – åtminstone inte i den upplaga som kommer till Sundsvall – men artikeln är viktig och kan rekommenderas.

Guide till opinionsmätningar

Idag publicerar Svenska Dagbladet en artikel med rubriken Hitta rätt i sifferdjungeln, som handlar om vad man bör tänka på när man läser artiklar eller hör och ser inslag som redovisar resultat från olika opinionsmätningar. Jag intervjuades för artikeln förra veckan och artikeln bygger bland annat på det samt på den här och Henrik Oscarssons blogg. Det är en både välskriven och viktig artikel som förtjänas att läsas av såväl vanliga mediekonsumenter som journalister som rapporterar om opinionsmätningar.

Om folkpartiets förslag om slöjlag

I dag blev jag intervjuad av Svenska Dagbladet angående folkpartiets förslag om att ändra lagen så att rektorer ska kunna förbjuda elever och lärare att bära heltäckande slöja. För den som är intresserad finns artikeln att läsa här. Utöver det som sägs där vill jag gärna lägga till att jag tycker det är ett i sak mycket märkligt förslag som angriper och förstorar ett icke-problem.

Aktuella mediekommentarer

Det dröjde inte länge mellan det att jag landade i Sverige och att telefonen började ringa, och de senaste dagarna har jag blivit intervjuad flera gånger av olika tidningar. Bland annat har jag kommenterat Solveig Ternströms avhopp från Centerpartiet i Aftonbladet, Centerpartiets problem i Västerbottens-Kuriren, och fenomenet att kändisar tar politisk ställning i en TT-intervju som bland annat har publicerats i Helsingborgs Dagblad. Sven-Otto Littorins (m) avhopp har jag dock valt att inte kommentera, eftersom jag känner att jag inte vet tillräckligt mycket om bakgrunden. Jag delar dock den bedömning som många har gjort, att avhoppet inte kommer få någon egentlig politisk betydelse.

”Sociala medier avgör inte valet”

I senaste numret av Computer Sweden intervjuas jag angående bland annat de sociala mediernas politiska betydelse, men också om politisk kommunikation i allmänhet och lite om mig själv och vem jag är. För den som är intresserad kan artikeln läsas här.

Märkligt av Thomas Mattsson och Expressen

Igår debatterade jag mediernas hantering av opinionsmätningar med Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk chef på Sveriges Radio Ekot, och Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, i Studio Ett. Inslaget finns här. I debatten försökte Thomas Mattsson försvara Expressens användande av webbomröstningar som saknar representativt urval. Bland annat hävdade han att de som deltar i Expressens webbomröstningar representerar en form av mikrokosmos av Expressens läsare.

Det är helt missvisande, precis som resultaten av webbomröstningar och andra mätningar som inte bygger på representativa sannolikhetsurval är det. Resultaten av Expressens – eller andras – webbomröstningar säger ingenting om svenska folkets åsikter, och att presentera resultaten som om de säger någonting om vad allmänheten tycker borde betraktas som journalistiskt tjänstefel. Varje gång en tidning eller annat medium gör detta säljer man ut sin journalistiska trovärdighet.

Till min häpnad upptäcker jag samtidigt att Thomas Mattsson på sin blogg hävdar att ”vi var i grunden överens: journalistik ska vara korrekt”. Att hävda att vi var överens är lika missvisande som att hävda att icke-representativa webbomröstningar säger någonting om allmänheten. Poängen med min kritik mot denna opinionsmätningsjournalistikens första dödssynd är just att medier som använder sig av icke-representativa undersökningar bryter mot strävan efter att journalistiken ska vara korrekt och ge korrekta och sanningsenliga bilder av verkligheten.

Politiker brukar ofta kritiseras för att försöka ”spinna” nyheterna på ett sätt som passar dem själva. I det här fallet borde den kritiken riktas mot Expressen och Thomas Mattsson, som därmed minskar sin journalistiska trovärdighet ytterligare.

Frågan är samtidigt om Thomas Mattsson förstår kritiken mot användandet av icke-representativa undersökningar, utan att bry sig om den, eller om han inte alls förstår kritiken. I det första fallet ger han uttryck för journalistisk nonchalans, och i det andra fallet för okunskap. Frågan är också vilket som är värst.

Opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder

Idag publicerade DN debatt en artikel jag skrivit om vad som, med en journalistisk tillspetsning, skulle kunna kallas för ”opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder”. Även om jag inser att man inte ska hoppas på för mycket, är tanken med artikeln att varna för några av de misstag medierna ofta gör när de publicerar resultat av nya – egna eller andras – opinionsmätningar, och därmed förhoppningsvis bidra till en bättre opinionsmätningsjournalistik. Artikeln finns via länken ovan: jag har även klippt in texten nedan.

”Opinionsmätningar och mediernas sju dödssynder”

För dem som har intresse av att veta vad folket har för åsikter i olika frågor är opinionsmätningar ett mycket kraftfullt verktyg. Det är därför inte förvånande att myndigheter, intresseorganisationer, partier och medier är flitiga beställare av opinionsmätningar. Samtidigt är opinionsmätningar en metod som precis som alla andra metoder kan användas på ett mer eller mindre skickligt sätt. De kan också missbrukas. Den stora utmaningen för dem som är intresserade av att undersöka folkets åsikter är därför att genomföra opinionsmätningar som ger så rättvisande information som möjligt om folkets åsikter, och att tolka resultaten på ett rättvisande sätt.

Tyvärr slarvas det ofta här, och det gäller inte minst medierna. Det är allvarligt, inte minst därför att människors åsikter kan påverkas av bilden av opinionen. Det finns därför all anledning att varna för vad som med en journalistisk tillspetsning skulle kunna kallas opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder.

Den första synden handlar om att inte förstå vikten av att opinionsmätningar är baserade på ett representativt urval. Endast om opinionsmätningar är baserade på ett representativt sannolikhetsurval går det att generalisera resultaten. Därför bör alla enkäter där det inte finns någon kontroll över vilka som röstar, exempelvis så kallade webbenkäter, bannlysas. Det spelar ingen roll om en webbenkät har besvarats av 100 eller 10 000 personer. Om urvalet inte är representativt säger resultaten ingenting om den allmänna opinionen.

Den andra synden handlar om att inte förstå betydelsen av felmarginaler och statistiskt säkerställda förändringar. För att man ska kunna säga att en förändring skett mellan två undersökningar måste förändringen vara tillräckligt stor för att ligga utanför felmarginalen. Om förändringen inte är tillräckligt stor för att vara statistiskt säkerställd kan man inte säga att det har skett någon förändring. Ändå sker det gång på gång att medierna slår upp nya opinionsmätningar och resonerar kring förändringar trots att de inte är statistiskt säkerställda. Möjligen lägger man till en mening på slutet om att förändringarna inte är säkerställda, men om man ändå resonerar som om det har skett förändringar hjälper det inte. Man ger ändå bilden av att det har skett förändringar.

Den tredje synden handlar om brister vid redovisningen av nya opinionsmätningar. För att man ska kunna bedöma kvaliteten på en opinionsmätning behöver man känna till vissa basfakta. Enligt World Association for Public Opinion Research bör medierna därför, varje gång en ny mätning presenteras, publicera information om (a) namnet på den organisation som genomförde undersökningen, (b) vilket urval som har använts, (c) hur många som har deltagit i undersökningen och dess geografiska utbredning, (d) datumen då undersökningen genomfördes, (e) hur urvalet gjordes, (f) hur intervjuerna genomfördes, samt (g) de exakta frågeformuleringarna (för etermedier gäller punkterna a–d). Tyvärr visar forskning emellertid att medierna ofta inte redovisar den nödvändiga basinformationen. Därmed bryter man mot rekommendationerna.

Den fjärde synden begås vid försök att förklara förändringar av opinionssiffrorna mellan olika mätningar. De allra flesta partisympatiundersökningar bygger på tvärsnittsurval, där olika representativa urval tillfrågas vid olika tillfällen. Oftast innehåller de få frågor utöver frågan om vilket parti de svarande skulle rösta på om det vore val i dag. Därmed ger de inget underlag för att analyser av varför något parti ökar eller tappar i opinionen. Ändå händer det gång efter gång att journalister drar slutsatser om orsakerna till förändringar som skett mellan olika undersökningar. Ytterst bygger sådana slutsatser bara på spekulationer. De kan vara mer eller mindre välgrundade, men det handlar ändå om spekulationer.

Den femte synden begås varje gång medierna inte kritiskt granskar hur frågorna eller svarsalternativen i opinionsmätningar är formulerade. Som man frågar får man svar, och vinklade frågor leder därför till missvisande resultat. Detsamma gäller om svarsalternativen är obalanserade, exempelvis om det finns tre negativa men bara två positiva svarsalternativ. Det påverkar resultaten. Därför måste både frågor och svarsalternativ granskas – och redovisas.

Detta är inte minst viktigt när opinions­mätningarna handlar om sakfrågor, där det ofta kan finnas intresse av att framställa opinionen på ett visst sätt. I det sammanhanget bör man också tänka på att det finns opinioner av olika kvalitet, där kvaliteten handlar om hur genomtänkta människors svar är.

Om en opinionsmätning handlar om en ny fråga, eller en fråga som inte har diskuterats särskilt mycket, säger resultaten mindre om människors åsikter än om en mätning handlar om en välkänd fråga som har diskuterats mycket. Relevant i det sammanhanget är forskning som visar att människor svarar på frågor även när de handlar om påhittade förslag. Det visar att människor tenderar att svara på frågor även om de inte vet särskilt mycket om dem. Sådana svar säger dock ingenting om människors egentliga åsikter, och faktum är att i de flesta frågor har människor inte särskilt genomtänkta åsikter. Att inte ta tillräcklig hänsyn till hur mycket människor har tänkt kring eller vet om olika frågor är den sjätte synden.

Den sjunde synden handlar paradoxalt nog om att inte ta opinionsmätningar på tillräckligt stor allvar. När medierna exempelvis använder sig av icke-representativa webbenkäter eller presenterar resultat som om förändringar vore statistiskt säker­ställda händer det ofta att de försvarar sig med att det inte har så stor betydelse. Sådana resonemang utgår från att medier­na saknar makt och att människor inte påverkas av opinionsmätningarna, vilket är fel. Medierna kan ha betydande makt att påverka både dagordningen och hur människor uppfattar verkligheten. Forskning visar dessutom att bilden av opinionen kan påverka opinionen. Opinionsmätningar kan också påverka stämningen inom partierna och mediernas fortsatta rapportering, vilket kan leda till uppåtgående eller nedåtgående opinionsspiraler. Om mätningarna är korrekta och resultaten tillförlitliga är det en sak, men om de är missvisande eller om förändringarna inte är statistiskt säkerställda är det en helt annan sak.

Enligt olika pressutredningar är en av mediernas viktigaste demokratiska uppgifter att tillhandahålla ”sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor”. Det är minst lika viktigt när det gäller opinionsmätningar som övrig rapportering.

Medierna har betydande makt i den politiska opinionsbildningen, och med makt bör alltid följa ansvar. Det är därför hög tid att medierna tar ett större ansvar för hur de rapporterar kring egna och andras opinions­mätningar. Det borde dessutom ligga i mediernas eget intresse: om inte opinionsmätningsjournalistiken blir bättre är risken för sjunkande förtroende uppenbar.

Jesper Strömbäck professor i journalistik och
politisk kommunikation Mittuniversitetet och Demokratiinstitutet Demicom

Hur viktiga är de sociala medierna egentligen?

På joinsimon pågår just nu en intressant diskussion om de sociala medierna och deras politiska betydelse, som utgår från en artikel i dagens Metro där man har undersökt om och i vilken utsträckning Göteborgs toppolitiker planerar att använda sig av sociala medier inför valet.