Det förändrade medielandskapets utmaningar

Idag skriver jag på DN debatt om det förändrade medielandskapet och dess utmaningar för demokratin och den sociala sammanhållningen. Artikeln bygger på en studie jag gjort tillsammans med Monika Djerf-Pierre och Adam Shehata, och som kommer att publiceras i ett kommande nummer av International Journal of Public Opinion Research. Hela DN-artikeln följer här:

”Därför måste vi tala mer om hur medierna utvecklas”

DN debatt 18 maj 2012

Förra året tillsatte regeringen en Framtidskommission med uppdraget att identifiera framtidens samhällsutmaningar. En av dessa utmaningar handlar om medielandskapets förändringar och dess betydelse för den politiska åsiktsbildningen, det politiska deltagandet, den sociala sammanhållningen och, ytterst, demokratin.

Att medielandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna är ingen nyhet. Public service-monopolet har brutits, antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt, sändningstiderna i etermedierna har ökat kraftigt, och internet har tillkommit och blivit en integrerad del av våra liv. Idag finns det en närmast obegränsad tillgång till nyheter och information från olika delar av världen. Aldrig har tillgången till information varit lika omfattande som nu. Aldrig har valfriheten varit lika stor.

Den här utvecklingen är på många sätt oerhört positiv, men den innebär också stora utmaningar. Det gäller inte minst eftersom medierna och människors medieanvändning påverkar deras verklighetsbilder, åsiktsbildning och, i förlängningen, politiska beteenden. Vilka medier och typer av medieinnehåll människor tar del av kan därför få stor betydelse.

Ett antagande i de flesta diskussioner kring demokratin är att den förutsätter att människor är relativt informerade. Utan kunskaper är det svårt att på ett genomtänkt sätt ta ställning i samhällsfrågor. Ett annat antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande. Annars riskerar vissa grupper representeras sämre än andra. Ett tredje antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har relativt gemensamma verklighetsbilder. Annars blir det svårt att föra en meningsfull politisk debatt. Idealt sett spelar nyhetsmedierna här en viktig roll genom att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att ta ställning i samhällsfrågor och genom att fungera som en gemensam arena för politisk debatt.

För att detta ska fungera krävs dels att medierna tillhandahåller sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor, dels att det inte råder allt för stora klyftor mellan grupper när det gäller nyhetskonsumtionen.

Inte minst ur det senare perspektivet innebär medieutvecklingen en utmaning. Ska man förklara människors medieanvändning och andra beteenden visar forskning att kombinationen av tre faktorer är helt centrala: möjligheter, motivationer och förmågor. Ett ökat utbud av medier leder därför till ökade skillnader i nyhetskonsumtion genom tre mekanismer. För det första, ju större medieutbudet är, desto mer selektiva tvingas människor vara när de väljer mellan medier och olika typer av medieinnehåll. För det andra, ju mer selektiva människor tvingas vara när de väljer medier och olika typer av medieinnehåll, desto större betydelse får deras individuella motivationer. För det tredje, ju större betydelse människors individuella motivationer får, desto större blir skillnaderna i mediekonsumtionen.

Att detta inte bara är ett teoretiskt resonemang visas av både svensk och amerikansk forskning. I en ny studie som kommer att publiceras i International Journal of Public Opinion Research undersöker jag tillsammans med Monika Djerf-Pierre, Göteborgs universitet och Adam Shehata, Mittuniversitetet, hur medieanvändningen har utvecklats sedan 1980-talet och sambandet mellan människors nyhetskonsumtion och deras politiska intresse. Studien är baserad på SOM-undersökningarna och sträcker sig över perioden 1986 till 2010.

Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.

Resultaten illustrerar att förändringarna av medielandskapet har ökat möjligheterna att ta del av nyhetsmedier, men också att det har blivit enklare än någonsin att undvika dem. Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.

Kombinerar vi detta med forskning kring sambanden mellan nyhetskonsumtion, politiska kunskaper och politiskt deltagande, och om mediernas effekter på människors åsikter och verklighetsuppfattningar, kan den här utvecklingen förväntas leda till ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

Utvecklingen kan också förväntas leda till allt större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten. Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.

Den här utvecklingen är en utmaning både för att den påverkar demokratin och dess sätt att fungera, för att det är någonting som politiken förr eller senare måste förhålla sig till, och för att det inte finns några självklara svar på vad som bör göras. Om vi inte hittar sätt att möta den riskerar vi dock att hamna i en situation liknande den i USA, där kunskaps- och deltagandeklyftorna är mycket större än i Sverige och där den politiska polariseringen har lamslagit både den politiska debatten och det politiska systemets förmåga att hitta lösningar på viktiga samhällsproblem. Ur Framtidskommissionens perspektiv är frågan om medieutvecklingen och dess betydelse för demokratin och den sociala sammanhållningen därför en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som hittills har skett.

Debatten om journalistikens partiskhet fortsätter

Under de senaste dagarna har debatten om journalistikens partiskhet väckts till liv igen. Detta efter att en ny undersökning från JMG, Göteborgs universitet, visat att 41 procent av de svenska journalisterna sympatiserar med miljöpartiet. Slår man ihop miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna får de 70 procent bland svenska journalister.

Detta är dock ingenting nytt – även tidigare undersökningar har visat att svenska journalister står till vänster om allmänheten. Den viktiga frågan är dock om journalisternas partisympatier präglar det journalistiska innehållet.

Här visar undersökningar regelmässigt att så inte är fallet (se tidigare inlägg här och här). För professionella nyhetsjournalister – och de flesta svenska journalister är professionella – strider det mot yrkesnormerna att låta de egna åsikterna prägla den journalistiska bevakningen. Ibland gynnas vissa partier av den journalistiska bevakningen medan andra missgynnas, men det handlar om olika partier vid olika tillfällen. Avgörande där är inte journalisternas politiska värderingar utan deras nyhetsvärderingar.

Fenomenet att många tror att medierna är partiska till motståndarnas fördel, trots att undersökningar regelmässigt visar att anklagelser om partipolitisk partiskhet på det stora hela är obefogade, är dock inte enbart svenskt. Tvärtom återfinns det i många andra länder. Det finns även en hel del forskning kring fenomenet, där den psykologiska tendensen att tro att medierna är partiska till motståndarnas fördel brukar beskrivas som hostile media phenomena (fientliga medier fenomenet). Häromdagen skrev medieforskaren Matthew Nisbet ett intressant blogginlägg om detta med rubriken The Psychology of Why the Right and the Left Believe in Media Bias.

Det inlägget kan starkt rekommenderas, inte minst till alla dem som nu är upprörda över journalistikens påstådda partiskhet. Slutsatsen som kan dras av forskningen kring hostile media phenomena är nämligen tydlig: Frågan om nyhetsjournalistikens politiska partiskhet handlar mindre om den faktiska journalistiken och mer om betraktarna.

Det leder till en andra slutsats: så länge det inte går att visa genom systematiska innehållsanalyser att journalistiken faktiskt är partisk vore det bättre om debatten handlade om något av de många verkliga problem som finns kopplade till journalistiken. Dit hör exempelvis journalistikens kommersialisering, den starka tendensen att gestalta politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och att gränsen mellan beskrivande och tolkande journalistik ofta är oklar samtidigt som den tolkande journalistiken har fått ett större utrymme även på nyhetsplats.

Försämrar datorerna verkligen läsförmågan?

”Datorerna får svenska barn att läsa allt sämre” slog Dagens Nyheter fast i en rubrik den 13 mars. Artikeln grundar sig på rapporten ”Läsarnas marknad, marknadens läsare” utgiven av den pågående litteraturutredningen.  Enligt rapporten visar olika undersökningar att både barns och ungdomars läsförmåga har försämrats. Även om utvecklingen inte är ny tyder det mesta på att försämringen i läsförmågan har tilltagit under det senaste decenniet. Enligt några av de forskare och författare som medverkar i artikeln och rapporten beror detta i stor utsträckning på den ökade datoranvändningen.

Än så länge har jag inte hunnit läsa hela rapporten och kan därför inte bedöma vilket stöd det finns för tesen att den försämrade läsförmågan beror just på den ökade datoranvändningen. Det kan finnas många andra, och samverkande, faktorer som har lika stor eller större betydelse. Det är alltid lätt att skylla på ny teknik, samtidigt som ökad datoranvändning inte är något unikt för Sverige. Exempelvis är datoranvändningen mycket utbredd också i Finland som ofta hyllas för sina framgångar på skolområdet. Om datoranvändningen vore det stora problemet borde läsförmågan sjunka också i andra jämförbara länder, men så tycks inte ha skett.

Att den ökade datoranvändningen har betydelse för läsandet och läsförmågan råder det dock knappast någon tvekan om. Datorer, smarta telefoner och läsplattor samt att vi i princip alltid är uppkopplade påverkar både hur vi inhämtar och bearbetar information, på samma sätt som tidigare tv:n och radion påverkade vårt läsande. Frågan är därför inte om vårt läsande och vår informationsinhämtning påverkas av datorerna. Frågan är hur.

Ett svar lyfts fram i ett aktuellt nummer av Time. Enligt artikeln har datorerna, och att vi alltid är uppkopplade, haft åtminstone tre effekter på hur vi inhämtar och bearbetar information. För det första, när vi konfronteras med frågor som vi inte kan besvara engagerar vi oss allt mindre i att tänka kring frågan för att istället fundera över var vi kan hitta svaret. För det andra, när vi förväntar oss att vi ska kunna hitta information senare är vi sämre på att lägga informationen på minnet. Detta leder till den tredje effekten, nämligen att vi blir allt sämre på att lära oss saker utantill och allt bättre på att söka efter information.

Om detta är bra eller dåligt kan alltid diskuteras. På ett sätt är det rationellt att ägna mindre mental energi åt att lära oss sådant som vi ändå snabbt kan söka information om. På ett annat sätt är det problematiskt, eftersom förmågan att värdera information förutsätter att man har en gedigen bas av relevant kunskap och information att utgå från. Information och kunskap är dessutom inte samma sak. Vi kan söka information, men för att bygga upp kunskap krävs att vi lär oss och bearbetar informationen.

Oavsett vilket innebär teknikutvecklingen nya utmaningar för läsandet och lärandet; för hur vi inhämtar och bearbetar information och kunskap; och för pedagogiken från förskola till universitet. Därför är det viktigt med forskning och en levande diskussion om teknikutvecklingens betydelse för lärande och läsande. Därför är det också viktigt att inte fastna i förenklade och teknikfientliga positioner.

För att återkoppla till rubriken i Dagens Nyheter: det kan aldrig vara datorerna som får svenska barn att läsa allt sämre. Det kan möjligen vara det sätt på vilket datorerna används av barn och ungdomar i skolan och hemmen. Den distinktionen är oerhört central om vi ska förstå och kunna möta de utmaningar som teknikutvecklingen innebär för läsandet och lärandet.

- – - – - – - – - – - – - – - -

Ovanstående inlägg publicerades även på Framtidskommissionens blogg den 14 mars.

TV4 men inte SVT allt mer kommersialiserat

Dagens mest intressanta läsning på temat medier och journalistik är Kent Asps debattartikel i Dagens Nyheter idag. I artikeln redogör Asp för resultaten av den senaste årliga granskningen av det svenska TV-utbudet, vilken genomförs på uppdrag av Myndigheten för radio och TV. Titeln på årets rapport är Svenskt TV-utbud 2011.

Medan den allmänna debatten ofta handlar om i vilken utsträckning public service har kommersialiserats, visar resultaten att det framförallt är TV4 som har blivit allt mer underhållningsorienterade och kommersialiserade. Samma tendens återfinns i de andra kommersiella kanalerna – TV3, Kanal 5, TV6, Sjuan och TV8. I artikeln konstaterar Asp:

Mångfalden i TV 4:s programutbud minskade kraftigt under 2011. Det gällde såväl underhållningsutbudet som faktautbudet. TV 4 innehöll 2010 71 olika typer av fakta- och underhållningsprogram. Under 2011 uppgick de till 58 stycken. Minskningen var lika markant för utbudet i sin helhet som för utbudet på bästa sändningstid. Bredden i utbudet är därmed den minsta sedan undersökningarnas start 1998.

/…/

Mångfalden minskar också trendmässigt i de andra fem undersökta reklam-tv-kanalerna (TV 3, Kanal 5, TV 6, Sjuan och TV 8). Programutbudet har inte något år haft en sådan liten bredd och varit så starkt inriktat på fiktion och underhållning.

När det gäller SVT visar undersökningen inte bara att SVT kännetecknas av större mångfald och ett större utbud av nyheter, kultur och samhällsprogram än de kommersiella kanalerna, utan också att balansen mellan information och underhållning har förändrats ”mycket lite” sedan den första undersökningen genomfördes för fjorton år sedan. Trots många andra förändringar av medielandskapet och medieutbudet fortsätter SVT erbjuda en stor mängd informationsinriktade program, och mer information än vad de kommersiella kanalerna gör. ”I det avseendet har SVT knappast utvecklats i kommersiell riktning”, konstaterar Asp mycket riktigt.

Detta är viktiga resultat att ta del av. Ett skäl är att de bidrar till fakta i en debatt som allt för ofta präglas av löst tyckande. Ett andra skäl är att de tydliggör att kommersialisering är en process som kan omfatta inte bara public service-medier, utan också redan från början kommersiella medier. Ett tredje skäl är att de lyfter fram en försummad aspekt i debatten kring medieutvecklingen, nämligen kommersialiseringen av TV4.

Om man utgår från att demokratin behöver medier som tillhandahåller en rik mängd saklig och relevant nyhets- och samhällsjournalistik är det ett problem om utbudet blir allt för underhållningsorienterat på bekostnad av nyhets- och samhällsjournalistiken. Ur ett sådant perspektiv och givet de resultat som framkommer av bland annat Asps undersökning tycks det främsta problemet inte vara kommersialiseringen av SVT. Det tycks snarare vara kommersialiseringen av TV4 och medielandskapet i stort.

Svensk mediegranskning och missvisande journalistik om Facebookundersökning

Hur mår svensk mediegranskning? Detta har varit temat för en tredelad och mycket läsvärd artikelserie av Torbjörn von Krogh, föreståndare för Stiftelsen Institutet för Mediestudier. I den första artikeln behandlas perioden fram till slutet av 1990-talet; i den andra artikeln perioden 2000-2010, och i den tredje artikeln perioden 2010-2012. Jag ska inte göra något försök att sammanfatta artikelserien här, utan vill istället uppmuntra alla som är intresserade av mediekritik, mediegranskning och medieforskning att läsa artiklarna.

Att mediegranskningen behövs ges det nya exempel på nästan dagligen. Häromdagen rapporterade medierna exempelvis om en ny undersökning enligt vilken Facebook sprider olycka, för att citera rubriken i Dagens Nyheter. Redan när jag läste nyheten första gången blev jag skeptisk. Ett skäl var att undersökningen hade genomförts inte bara av en forskare – i det här fallet Leif Denti, doktorand i psykologi vid Göteborgs universitet – utan också av två ”kommunikationsstrateger” vid en reklambyrå. Inget ont om kommunikationsstrateger, men de brukar sällan ägna sig åt och vara specialister på forskning. Ett andra skäl var att undersökningsmetoden var oklar. Vad som framgick var att undersökningen genomförts ”med hjälp av elever vid högskolan i Skövde”, och att tusen svenska Facebookanvändare enkätintervjuats ”sedan i somras”. Hur urvalet genomförts, hur representativa deltagarna i undersökningen är, och varför det tog så lång tid att genomföra undersökningen var bara tre frågor som lämnades obesvarade. Därtill kommer att frågorna och svarsalternativen i undersökningen var oklara. Ett tredje skäl var att slutsatserna framstod som allt för tillspetsade. För mer kritik av undersökningen kan Niclas Strandhs artikel på Second Opinion – med den träffande rubriken Facebookundersökningen gör oss olyckliga – rekommenderas.

Trots oklarheterna kring undersökningen rapporterade flera medier om detta som om det nu var en väl belagd sanning att Facebook gör oss olyckliga, och utan att ge läsarna, lyssnarna eller tittarna redskapen att granska undersökningen. Därmed bidrog man till att sprida i bästa fall ofullständig, och i värsta fall direkt missvisande, information. Eller för att formulera det på ett mer allmänt plan: Varje gång det sker att medierna okritiskt rapporterar om undersökningar som är bristfälligt genomförda och där resultaten är missvisande bidrar medierna aktivt till att sprida falska bilder av verkligheten. Det är raka motsatsen till vad medierna och journalistiken förutsätts göra, nämligen att granska och tillhandahålla nyheter som gör det möjligt för människor att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Problemet i det här fallet handlar dels om bristfällig forskning, dels om bristfällig journalistik kring forskningen. Bristande journalistisk granskning av forskningen och dess resultat leder till bristfällig och missvisande journalistik om forskningen. På samma sätt är risken överhängande att bristande granskning av medierna och journalistiken leder till en försämrad journalistik kvalitet.

En levande och saklig mediegranskning är inte en tillräcklig förutsättning för den goda journalistiken, men det är troligen en nödvändig förutsättning. Mediegranskningen behövs, inte bara för demokratins utan också för den journalistiska kvalitetens egen skull.

Framtidskommissionens hemsida lanserad

Nu är Framtidskommissionens nya hemsida lanserad: Framtidskommissionen.se. Det känns mycket bra, och det ska bli spännande att se hur den tas emot och kommer att fungera. Tanken med hemsidan är att inte bara informera om Framtidskommissionen och vår verksamhet, utan också att fungera som ett nav för information om olika framtidsfrågor och som ett aktivt bidrag till en bredare och mer levande framtidsdebatt. Den vänder sig både till dem som är intresserade av Framtidskommissionen i sig, och av framtidsfrågor i allmänhet.

Av det skälet innehåller hemsidan inte bara aktuell information om och nyheter om vår verksamhet, utan också möjligheter för människor att komma med sina egna inspel och förslag till Framtidskommissionen, en Framtidsstafett, Röster om Framtiden, och en blogg där både vi själva och olika gästskribenter kommer att skriva.

Den senaste nyheten handlar om den slutrapport som tagits fram av FN:s högnivåpanel för global hållbarhet och som presenterades vid ett seminarium i fredags, där kommissionens medlemmar Klas Eklund och Johan Rockström medverkade och kommenterade. Se gärna intervjuerna med dem, där rapporten beskrivs som ett – om än otillräckligt – steg framåt i arbetet för ett hållbart samhälle.

Varmt välkommen till Framtidskommissionen.se!

 

Missvisande journalistik om Löfven-effekt

När Håkan Juholt valdes till partiledare för socialdemokraterna förra våren och socialdemokraternas opinionssiffror strax därefter steg var journalisterna snabba med att tala om en ”Juholt-effekt”. Detta kritiserade jag då i ett par inlägg med rubrikerna Oseriöst om Juholt-effekten och Juholt-effekten som uteblev. Historien sedan dess visar också med all tydlighet att det var missvisande att tala om en Juholt-effekt.

Av detta tycks medierna emellertid inte ha lärt någonting. När nya opinionsundersökningar nu visar ett ökat stöd för socialdemokraterna tolkas detta av många som bevis för en ”Löfven-effekt”. Exempelvis skriver Göteborgs-Posten om Löfven-effekt i GP/Sifo, medan Aftonbladet i en rubrik har talat om Löfven-effekt direkt för S. Senast igår slog makthavare.se fast att det är en Tydlig Löfven-effekt i opinionen.

Att socialdemokraterna har gått framåt i de senaste opinionsundersökningarna råder det inget tvivel om, men det är inte liktydigt med en ”Löfven-effekt”. Det ökade stödet för socialdemokraterna kan bero på en rad olika faktorer, varav valet av Stefan Löfven till ny partiledare bara är en. Dit hör inte minst att mediebevakningen av socialdemokraterna har skiftat från att handla om problem och interna konflikter till att handla om hur socialdemokraterna sluter upp bakom Löfven, om Löfven själv och om det nya lag av medarbetare som han har utsett. Efter en lång period av negativ mediebevakning och sjunkande opinionsstöd är det heller inte konstigt som stödet ökar när mediebevakningen blir mer positiv och det framstår som om socialdemokraterna har hittat en väg ut ur de interna konflikterna.

Minst lika viktigt är emellertid att det är oklart vad som egentligen ska räknas som en ”Löfven-effekt” eller en partiledareffekt i allmänhet, och att de publicerade opinionsmätningarna inte ger underlag för att  bedöma om det ökade opinionsstödet verkligen beror på partiledarbytet eller på andra faktorer. Som Henrik Oscarsson konstaterar i ett mycket läsvärt inlägg med rubriken Vad är Löfveneffekten?, för att verkligen kunna bedöma orsakerna till det förändrade opinionsstödet behöver man veta ”om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet”. Och han fortsätter:

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat ”Håkan” med ”Stefan” under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara ”allmänt känd”. Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de ”varumärken” man mäter egentligen är.

Många väljares relationer till partiet Socialdemokraterna bygger på livslånga egna erfarenheter som orimligen kan kan mäta sig med väljarnas samlade erfarenheter av Stefan Löfven. Min huvudpoäng är att det finns en hel hög med alternativa förklaringar till Socialdemokraternas treprocentiga lyft i opinionen under senaste månaden som vi tyvärr inte har möjlighet att pröva systematiskt i brist på relevant empiriskt underlag. Ledarskiftet har inte minst inneburit även ett skifte när det gäller mediernas bevakning, granskning och gestaltning av Alliansregeringen. Det känns dock främmande att betitla även den typen av förklaringar som en Löfven-effekt.

Denna analys delar jag fullständigt. I bästa fall är det för tidigt att tala om en ”Löfven-effekt”, i sämsta fall är det missvisande och felaktigt. Oavsett vilket tenderar medierna att systematiskt överskatta partiledarnas roll och underskatta partiernas och de politiska budskapens roll. Därför finns det all anledning att förhålla sig väldigt skeptisk varje gång medierna diskuterar olika partiledareffekter.

Läsvärd debattartikel

Idag skrev Anders Lindberg en debattartikel i DN med rubriken ”Vad viskar makthavarens rådgivare idag till Fursten?”. Artikeln handlar om medieutvecklingen och vad den betyder för relationen mellan makthavare och medier, och i förlängningen för demokratin. Även om den i vissa delar är väl tillspetsad är den intressant och kan rekommenderas.

 

Update den 23 februari: Apropå debattartikeln ovan har Kajsa Falasca skrivit ett läsvärt inlägg om Makten som ingen vill ha.

Medierna och Juholts fall

Både under och efter den process som resulterade i Håkan Juholts avgång som partiledare för socialdemokraterna har många hävdat att mediernas bevakning varit orättvist hård. Tidigare kulturministern Bengt Göransson (s) har exempelvis kallat det ”en mediakampanj som förlorat all sans” och som ”bara kan beskrivas som mobbning”.

Diskussionen om mediernas bevakning av socialdemokraterna och Håkan Juholt och huruvida de bidrog till Juholts fall rymmer flera olika frågor. För det första, var omfattningen av bevakningen proportionerlig? För det andra, var bevakningen till sitt innehåll korrekt och saklig? För det tredje, var bevakningen partisk och driven av politiska agendor? Dessa frågor är viktiga att hålla isär.

Även om jag inte har gjort något empirisk studie av fallet, samtidigt som bevakningen inte har varit identisk i olika medier, kan några preliminära slutsatser ändå dras.

När det gäller frågan om ifall omfattningen av mediebevakningen var proportionerlig är det högst tveksamt. Visserligen är socialdemokraterna ett av Sveriges viktigaste och största partier, och hur socialdemokraterna fungerar och utvecklas spelar stor roll för svensk politik. Om ett kriterium för hur mycket uppmärksamhet olika partier förtjänar är deras verkliga eller potentiella makt är det rimligt att medierna ägnar stor uppmärksamhet åt socialdemokraterna. Frågan om proportionalitet måste samtidigt ställas mot omfattningen av mediernas bevakning av andra frågor och aktörer. Medan stor uppmärksamhet under de senaste månaderna har ägnats åt socialdemokraternas problem har andra viktiga frågor, exempelvis klimatförändringarna, fått högst begränsad uppmärksamhet. Om den faktiska makten eller den faktiska betydelsen av olika frågor används som kriterium för mediebevakningens omfattning måste slutsatsen därför bli att allt för stor uppmärksamhet har ägnats åt socialdemokratins och Juholts problem.

När det gäller frågan om ifall bevakningen till sitt innehåll var saklig och korrekt måste svaret bli både ja och nej. Samtidigt som det vore fel att på en generell nivå anklaga mediebevakningen för att ha varit osaklig och inkorrekt finns det gott om exempel på tveksamheter. Inte minst viktigt i det sammanhanget är att en stor del av bevakningen har varit spekulativ och tolkande samtidigt som gestaltandet av politik som spel och strategi dominerade så starkt. Många gånger har mediebevakningen handlat mindre om vad som faktiskt har hänt eller sagts, och mer på vad som kan komma att hända och tolkningar kring olika möjliga motiv och förklaringar till händelser och uttalanden. Journalistiken har gestaltat ett pågående drama, där Juholt varit huvudaktören men där dramat har handlat mindre om politiken och kända fakta och mer om aktörerna och tolkningar kring möjliga konsekvenser av det som sagts eller gjorts.

Den tredje frågan handlar om ifall bevakningen var partisk och driven av politiska agendor. Här är svaret enklare: även om det finns många skäl att vara kritiskt mot den nutida politiska journalistiken finns det väldigt svagt stöd för tesen att den politiska nyhetsjournalistiken är färgad av politiska värderingar. Det gäller både i allmänhet och i bevakningen av socialdemokraterna och Håkan Juholt under de senaste månaderna. Tvärtom visar forskning tämligen entydigt att det som styr den politiska nyhetsjournalistiken är nyhetsvärderingar och medielogiken, inte politiska värderingar eller någon politisk logik.

Annorlunda formulerat älskar medierna dramatiska händelser och processer som handlar om personer och som involverar tydliga konflikter och möjliggör berättelser om vinnare och förlorare. Till mediernas främsta berättartekniker hör därför tillspetsningar, förenklingar, polariseringar, intensifieringar, personifieringar och stereotypiseringar. Ju mer en potentiell nyhet passar dessa berättartekniker och ju mer journalister bedömer att en potentiell nyhet kan locka många lyssnare, läsare och tittare, desto större är sannolikheten att medierna rapporterar om nyheten, och desto mer omfattande kommer mediebevakningen att vara.

Att mediebevakningen av socialdemokraterna och Juholt varit så omfattande och kritisk beror därför inte på partipolitisk partiskhet eller på att de ville avsätta Juholt. Det beror på att socialdemokraternas och Juholts problem passade medielogiken och de journalistiska nyhetsvärderingarna. Den här gången drabbade det socialdemokraterna, men nästa gång kan det drabba moderaterna eller folkpartiet eller miljöpartiet. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om mediedramaturgin. För att citera journalisten Anders Mildner:

Varför ville då medierna avsätta Juholt? Det enkla svaret är: det ville de inte. Den som letar efter dolda agendor hos journalisterna, kommer inte att hitta några. Om vi däremot vidgar bilden något, är det inte alldeles svårt att se att en samlad yrkeskår skapar journalistik som syftar till att fälla den som hamnar i Juholts läge, oavsett vem det är. Och det gör att ”brottet” i någon mån reduceras till en enda sak: de personer som utsätts för drev har gjort sig mediedramaturgiskt sårbara. Att detta i dag är det värsta som kan hända en person i ledande befattning säger så klart något om mediernas makt. Men också något om vilka framtida politiker vi kommer att få.

Detta är inte sagt för att försvara journalistiken. Om man anser att journalistikens främsta uppgift är att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor är det ett betydande problem att medielogiken och mediedramaturgin får så stort genomslag i den politiska bevakningen. Att en så stor del av journalistiken gestaltar politik som spel och strategi snarare än som sak, och att den spekulerar och tolkar istället för att beskriva vad som faktiskt har hänt eller sagts, är dock ett större problem än att journalistiken skulle drivas av politiska värderingar.

Medierna och den politiska journalistiken vill varken hjälpa eller stjälpa socialdemokraterna eller något annat parti och deras partiledare. De vill ha nyheter som passar mediedramaturgin, nyhetsvärderingarna och medielogiken och som lockar publik.

Missvisande kritik mot Framtidskommissionen

På dagens DN Debatt kritiserar Bo Ekman den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Samtidigt som all debatt är välkommen är det faktiskt inte helt klart vad som egentligen är kärnan i kritiken. I artikeln med rubriken Obegripligt att regeringen inte har lärt sig av historien skriver Ekman bland annat:

Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när något obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommission, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?

Vad Ekman förbigår helt i sin kritik är emellertid att Framtidskommissionens uppgift handlar om att identifiera vad som är framtidens samhälleliga och politiska utmaningar när det gäller (1) demografiska förändringar, (2) integration, jämställdhet och deltagande, (3) uthållig tillväxt samt (4) rättvisa och social sammanhållning. Framtidskommissionen syftar därmed till att analysera samhällsutvecklingen och till att identifiera vilka som är de centrala frågor som behöver ställas idag, för att de samhälleliga utmaningarna och problemen i framtiden ska kunna mötas på bästa sätt. Den syftar inte till att ge svaren. På vilket sätt det skulle vara fel att analysera samhällsutvecklingen och försöka identifiera de centrala samhälleliga och politiska utmaningarna som Sverige kommer att stå inför 2030 eller 2050 framgår inte av Ekmans artikel.

Vad Ekman också förbigår är att Framtidskommissionen inte handlar om att ”stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur”. Förutom att Framtidskommissionen består av personer som har olika bakgrunder och är verksamma inom olika sfärer kommer den att arbeta under stor öppenhet och ordna ett större antal seminarier och möten runt om i landet. Att försöka få till stånd en bred diskussion med både vanliga medborgare och experter inom olika områden kommer vara en viktig del av Framtidskommissionens arbete under 2012. Att som Ekman skriva att Framtidskommissionen ska erbjuda ”hela Sverige att delta” är därmed att slå in öppna dörrar. Att erbjuda hela Sverige att delta i diskussionen har hela tiden varit en del av planeringen av Framtidskommissionens arbete.

Det har sagts att det enda som är säkert vad gäller framtiden är att inget är säkert. Att försöka förutsäga framtiden är därmed alltid riskabelt. För att politiken ska kunna vara långsiktigt utformad krävs det samtidigt grundliga analyser av samhällsutvecklingen och en ambition att se bortom de närmaste månaderna eller den närmaste valdagen när de centrala framtidsfrågorna formuleras.

Det är ur det perspektivet som Framtidskommissionen bör ses. Dess uppgift är att analysera samhällsutvecklingen, att identifiera de framtida politiska och samhälleliga utmaningarna, och att identifiera vilka frågor som behöver ställas idag för att möta de utmaningar som Sverige står inför med sikte på 2030 och 2050. Dess uppgift är inte att stänga in framtidsdiskussionen eller att tillhandahålla alla svar. Därmed skjuter Ekmans kritik vid sidan om målet.