Jesper Strömbäck

Om politik, medier och politisk kommunikation

Arkiv för kategori ‘Amerikansk politik’

Nytt boktips: ”The Center Holds. Obama and His Enemies”, av Jonathan Alter (2013)

Skrivet av jesperstromback på oktober 19, 2013

Den amerikanska budgetstriden är över – för den här gången . Till sist tvingades Republikanerna ge med sig, skuldtaket kunde höjas och de amerikanska myndigheterna öppnas och återuppta sin verksamhet. Uppgörelsen ger dock bara en tillfällig respit. Redan i början på nästa år behöver nya beslut tas om både finansieringen av de amerikanska myndigheterna och skuldtaket, och många inom Tea-party rörelsen kräver nu att Republikanerna nästa gång måste hålla ut och inte ge efter, även om det skulle innebära att den amerikanska staten skulle förbli stängd och utan förmåga att betala de löpande utgifterna. Den slutsats de har dragit är inte att Republikanerna den här gången gick för långt, utan att de gav efter för lätt.

För omvärlden är de här återkommande striderna närmast obegripliga. Samtidigt ingår de i en större strid om USA:s framtida utveckling, där kampen ytterst handlar om ifall politiken ska vridas kraftigt åt höger eller om den ska ligga (kvar) i mitten. Det brukar ofta hävdas att USA är ett land som antingen är ”center” eller ”center-right”, men starka krafter har alltsedan Republikanerna förlorade presidentmakten och Obama blev vald till president 2008 försökt vrida politiken allt längre högerut. Valet 2012 var ur det perspektivet ett avgörande val. Politiken var mer polariserad än någonsin förr, och hade Romney vunnit hade amerikansk politik under starkt inflytande från Tea-party rörelsen vridits kraftigt åt höger.

Liksom Tea-party rörelsen i allmänhet drivs högerkrafterna inom amerikansk politik av två krafter som i motståndet mot Obama förenas. Dels handlar det om en stark ambition att driva politiken högerut och kraftigt minska den offentliga sektorn. Dels handlar det om en djup misstro, och många gånger avsky, mot Obama och allt det han står för (läs gärna mer här).

Om detta, presidentvalet 2012 och kampen om den amerikanska politikens nutida och framtida inriktning, handlar Jonathan Alters nya bok The Center Holds. Obama and His Enemies (2013). Författaren gav för några år sedan ut The Promise. President Obama, Year One, och liksom den boken är The Center Holds mycket välskriven, spännande och intressant. Förutom att författaren har haft tillgång till och kunnat intervjua i princip alla centrala personer som böckerna handlar om, skriver han på ett sätt som gör boken inte bara intressant, utan ofta lika spännande som vilken deckare som helst. Det gör det svårt att lägga ifrån sig boken och lockar till sträckläsning.

Boken är också tämligen ovanlig i det att den både handlar om striderna om politikens innehåll och inriktning och om presidentvalskampanjerna och hur de bedrevs. Detta skiljer den från de flesta kampanjböcker, som ofta fokuserar på kampanjstrategierna och kampanjtaktikerna som om de kunde ses isolerade från politikens innehåll. Lika intressant och insiktsfull som boken är när den beskriver kampen om politikens inriktning och innehåll, politikens polarisering, motståndet mot Obama och Obamas egna framgångar och misslyckanden, lika intressant och insiktsfull är den när den beskriver hur Obama respektive Romney planerade och genomförde sina presidentvalskampanjer.

Detta gör att boken bör vara av stort intresse och starkt kan rekommenderas både dem som är intresserade av aktuell amerikansk politik och dem som är intresserade av valkampanjer och politisk kommunikation. I båda avseendena är det så här långt den bästa bok jag har läst om presidentvalet 2012.

Sparad i Amerikansk politik, Boktips, Politik & samhälle | Taggad: , , , , , , | Leave a Comment »

Lästips om Havel, Gingrich och Romney

Skrivet av jesperstromback på december 18, 2011

Dagens sorgligaste nyhet var att Vaclav Havel, dramatikern, medborgarrättskämpen och Tjeckiens före detta president, dog på söndagen. Havel var en av de viktigaste dissidenterna och symbolerna för motståndet mot förtrycket i det kommunistiska forna Östeuropea, och både före, under och efter sin tid som president vägleddes hans argumentation och politiska gärning av en stark integritet och moralisk hållning. Med honom försvinner en viktig politisk röst från Tjeckien, Europa och världen.

I sin politiska gärning var Havel inte bara politiker och president. Han var också statsman. Han lyckades inte alltid, men han bottnade i sina egna värderingar samtidigt som han hade en förmåga att lyssna och en vilja att försöka sätta det allmänna bästa framför det egna partiet och den egna karriären.

Detsamma kan inte sägas om alla politiska ledare: det är den pågående kampen inför nästa års amerikanska presidentval en daglig påminnelse om. Inom republikanerna hårdnar nu kampen inför att primärvalen tar sin början i januari. Efter att kandidater som Michele Bachman, Herman Cain och Rick Perry har tappat i opinionsmätningarna har Newt Gingrich nu blivit den främsta utmanaren till Mitt Romney.

Frågan är emellertid hur starkt stödet för Gingrich egentligen är. Förutom att han saknar en stark kampanjorganisation och är sent ute med arbetet att samla in kampanjpengar framstår det som om stödet för Gingrich framförallt bottnar i att det är många republikaner som inte vill se Romney som deras presidentkandidat. Medan det finns en stor enighet inom Republikanerna om vikten av att besegra president Obama har ingen av de nuvarande kandidaterna lyckats ena partiet. Det tycks som om många republikaner vill se vem som helst utom Obama eller Romney som president, och detta har drivit de tillfälliga opinionsvindar som tidvis gynnat Bachman, tidvis Perry, tidvis Cain, och nu Gingrich.

Problemet finns inte bara inom republikanerna. I veckan som gick visade en ny opinionsundersökning att det också bland amerikanerna i allmänhet är fler som ogillar än gillar såväl Mitt Romney som Newt Gingrich och Ron Paul. Så svagt stöd har de republikanska kandidaterna inte haft någon gång under åtminstone de senaste fem presidentvalen.

Om problemet för de republikanska kandidaterna är att de inom partiet inte anses vara tillräckligt ideologiskt renläriga, är problemet bland allmänheten snarare att de anses för ideologiskt rigida och konservativa. Om republikanerna ska lyckas vinna över president Obama ska någon av kandidaterna först försöka övertyga primärvalsväljarna om att vara tillräckligt konservativ för att förtjäna att vara partiets kandidat, men utan att gå så långt till höger att det skrämmer bort rörliga väljare i mitten under den slutliga valkampanjen.

Detta är en stor utmaning för vilken kandidat som helst, och ju mer republikanerna som parti har gått till höger, desto större har utmaningen blivit.

I presidentvalet 2012 kan detta vara räddningen för president Obama, vars kampanj har blivit mer optimistisk inför nästa års val i takt med att primärvalskampen inom republikanerna fortsätter att skapa problem för dem.

Själv gör jag fortfarande bedömningen att det är mest troligt att Romney blir republikanernas presidentkandidat. Gingrich har alldeles för tungt bagage sedan sin tid som talman i representanthuset och sedan som lobbyist för att lyckas vinna, och under sin tid som lobbyist intog han dessutom en rad ståndpunkter som strider mot vad som numera anses vara republikanska självklarheter – däribland att den federala regeringen ska hålla sig borta från sjukvården.

Apropå Romney och Gingrich har New York Times vid olika tillfällen publicerat ett par riktigt intressanta och långa artiklar om dem och deras karriärer och politiska ståndpunkter. Rubriken på artikeln om Romney är Two Romneys: Wealthy Man, Thrifty Habits, medan rubriken på artikeln om Gingrich är What does Newt Gingrich Know?

Sparad i Amerikansk politik, Artikeltips | Taggad: , , , , , , , , | Leave a Comment »

Är det kört för Obama? Obama-kampanjen går i svaromål mot New York Times

Skrivet av jesperstromback på november 8, 2011

Ett av de lästips jag lyfte fram häromdagen handlar om en artikel i New York Times med rubriken ”Is Obama Toast: Handicapping the 2012 Election”. Artikeln analyserar vilka chanser president Obama egentligen har i nästa års presidentval utifrån tre faktorer: hur amerikanerna anser att president Obama sköter sitt ämbete (approval ratings); den ekonomiska tillväxten under valåret; samt hur ideologiskt extrem den republikanske motkandidaten kommer att vara. Slutsatsen som dras är följande:

Average these four scenarios together and the probabilities come out to almost exactly 50-50. A month or two ago, when Perry and Romney appeared about equally likely to be the Republican nominee, it would therefore have been proper to think of the election as a toss-up.

With Perry having slumped in the polls, however, and Romney the more likely nominee, the odds tilt slightly toward Obama joining the list of one-termers. It is early, and almost no matter what, the election will be a losable one for Republicans. But Obama’s position is tenuous enough that it might not be a winnable one for him.

Detta är givetvis inte det budskap som Demokraterna och president Obama’s kampanj vill sprida, och i ett mail till sympatisörer och aktivister går nu Jim Messina, kampanjchef för Obama, i svaromål. Det mailet är intressant läsning, och därför värt att citera i dess helhet.

This weekend, The New York Times Magazine ran a long analysis of the 2012 election headlined, ”Is Obama toast?”

It uses a mathematical formula to conclude who will win this race.

In other words, it says neither you nor Barack Obama has a role to play in this election, because the outcome is essentially predetermined.

We disagree.

The outcome will depend on what we do every single day between now and November 6th, 2012. And I want to give you an idea of how we know that.

Our Republican opponents, from Mitt Romney and Herman Cain to Rick Perry and Michele Bachmann, have endorsed the same set of Tea Party policies that drive the Republicans in Washington: letting Wall Street write its own rules again and giving special treatment to millionaires and billionaires while asking seniors and middle-class families to pay for it.

All of them would return to the failed economic policies that led us into recession.

Yet the Times piece assigns each of them a score on an ideological scale, ignoring the obvious reality that there has been virtually no difference among the GOP candidates — or between them and the Republican congressional leaders who refuse to do anything to restore economic security for the middle class.

Whoever wins the nomination will no doubt try to appear more ”moderate” as they compete for undecided voters in the general election. But they have all made their positions clear. And we will hold them accountable for that.

The only true difference in this race is between their agenda and President Obama’s. Facing historic challenges when he came into office, he has fought every day for a fairer economy where everybody who does their fair share gets a fair shake.

He’s stood up to credit card companies to ensure they can’t target consumers with hidden fees. He’s stood up to insurance companies, who can no longer deny health care coverage on the basis of a pre-existing condition. He’s stood up to Wall Street to end taxpayer bailouts and rein in the kind of risky financial behavior that nearly toppled our economy.

These dramatic differences between the Republican nominee and President Obama will be crystal clear to Americans as the 2012 election approaches, because our grassroots organization in all 50 states will be having conversations every single day with their friends, families, co-workers, and neighbors.

That grassroots organizational advantage is a critical factor in this election that the Times’ ”formula” doesn’t consider at all.

More than 1 million people have already taken ownership of this campaign. Millions more are organizing their communities on behalf of the President, online and off. This weekend, we had our single biggest day of action of the campaign — more than 2,000 volunteer events took place across the country, and more than 10,000 volunteers participated.

This work is already having an impact across the country.

We expanded the electoral map in the last election, fighting hard for — and winning — states like North Carolina, Colorado, and Virginia so that the entire election didn’t hinge on the results in a single state, as it had in 2000 and 2004.

We have no intention of returning to the old electoral map. And the organizing you’re doing means we won’t have to. Today, we are showing signs of strength in states we didn’t win even in the watershed election of 2008 — states like Georgia and Arizona, where a recent poll had President Obama beating every potential Republican nominee.

The map isn’t as friendly to our opponents, who won’t be able to compete in traditionally Democratic states because their organization won’t compare to ours. Whether you measure donors giving or doors knocked, there’s grassroots enthusiasm for President Obama that the other side can’t match — but that the Times doesn’t consider relevant.

The truth is this isn’t the first time you’ve been written out of the story by many in Washington and the media — and it’s not the first time they’ve been completely wrong about that.

In the 2007 and 2008 campaign, almost everyone in professional politics said it wasn’t Barack Obama’s ”turn” to be president. But millions of people like you took responsibility for the campaign — knocking on doors, making phone calls, and donating whenever you could.

You proved everyone wrong — not just about who was going to win the election, but about the ability of everyday Americans to come together and change the course of history.

The entire premise of the Times article is that you won’t — and can’t — do it in 2012.

The election is now less than one year away. No one thinks it will be easy. But there can be no doubt its outcome depends on how hard you and I work over the next 364 days. Right now, we’re opening field offices in key states, hiring organizers, recruiting volunteers, registering voters, and getting ready for what’s going to be one hell of a fight.

So, is Obama toast? It’s up to you.

- Messina

Jim Messina
Campaign Manager
Obama for America

Förutom att det är intressant att studera hur Obama-kampanjen går i svaromål mot New York Times är det intressant att studera hur de tar varje möjlighet som erbjuds att försöka mobilisera de egna gräsrötterna. För att lyckas med detta är långsiktigt relationsbyggande en central strategi, där det hela tiden handlar om att betona ”vi” och ”ni”; att alla kan göra en insats; och att valet i slutändan avgörs av gräsrötterna. I det perspektivet passar artikeln i New York Times som hand i handske eftersom den ger Obama-kampanjen ytterligare en anledning att betona dessa centrala teman i kontrast mot en omvärld där gräsrötter och vanliga medborgares engagemang allt för ofta inte räknas.

Att artikeln ger Obama-kampanjen ytterligare en möjlighet att betona hur ”extrema” de republikanska kandidaterna gör inte saken sämre, utan passar perfekt in i strategin att försöka betona skillnaderna mellan Obama och Demokraterna å den ena sidan och Republikanerna och deras kandidater å den andra.

Sparad i Amerikansk politik, Politiska kampanjer | Taggad: , , , , , , | Leave a Comment »

Söndagens lästips: ett år till det amerikanska presidentvalet

Skrivet av jesperstromback på november 6, 2011

Idag är det ett år till nästa amerikanska presidentval. Med anledning av detta har det under de senaste dagarna publicerats flera artiklar som försöker ta ett större grepp på det amerikanska politiska läget och vad det betyder inför presidentvalet 2012 och för president Obama’s möjligheter att bli omvald.

En av artiklarna i dagens Washington Post har exempelvis rubriken ”A year from Election 2012, a dark mood awaits Obama and GOP rival”. I artikeln konstateras att utgångsläget ser mörkt ut för president Obama, inte minst på grund av den fortsatt svaga ekonomin och höga arbetslösheten. Allt fler tycks tvivla på Obama’s möjligheter att lösa dessa problem. Samtidigt är förtroendet för kongressen och för republikanerna också mycket lågt.

En central fråga i sammanhanget är om människor kommer att närma sig valdagen 2012 som om det vore en folkomröstning där det handlar om att ta ställning till president Obama och hans sätt att sköta ämbetet (retrospektivt röstande), eller som ett val inför framtiden där det handlar om att välja vilken av kandidaterna som man anser ha bäst politik och bäst förutsättningar att lösa de problem USA står inför (prospektivt röstande). Republikanerna försöker nu gestalta valet som om det handlar om att ta ställning till president Obama, medan Demokraterna försöker gestalta det som om det handlar om att välja mellan två alternativ:

In that context, the parties are already jockeying to frame the 2012 election, with Republicans aiming to cast it as an up-or-down vote on the president and Democrats wanting voters to see it as a choice between Obama and his opponent.

“President Obama’s failures have produced the greatest destruction of the middle class since the Great Depression,” said Stuart Stevens, chief strategist for Romney’s campaign. “The upcoming billion dollars of Obama campaign attack ads can’t distort the reality that this will be about President Obama’s record.”

Obama’s chief campaign strategist, David Axelrod, countered: “At the end of the day, presidential elections are always a choice, not a referendum. The American people take a hard look at each candidate and weigh their respective records, qualities, values and visions for the future. Not being the other guy isn’t enough.”

Detta är för övrigt ett bra exempel på hur politiska aktörer på ett mycket strategiskt sätt kan använda sig av gestaltningsteorin (framing theory) för att påverka hur människor uppfattar verkligheten och, i förlängningen, deras åsikter och möjligen även handlingar.

En annan intressant artikel på samma tema publicerades i New York Times för några dagar sedan. Artikeln är skriven av Nate Silver och har rubriken ”Is Obama Toast? Handicapping the 2012 Election”. Grundfrågan handlar om vilka chanser president Obama egentligen har i nästa val, och enligt Silver beror svaret på en kombination av tre faktorer: hur amerikanerna anser att president Obama sköter sitt ämbete (approval ratings); den ekonomiska tillväxten under valåret; samt hur ideologiskt extrem den republikanske motkandidaten kommer att vara.

Utifrån dessa tre faktorer analyserar Silver olika scenarier. Bäst utsikter anses Obama ha ifall den ekonomiska tillväxten ökar och Rick Perry (eller någon annan ideologiskt mer extrem person) blir Republikanernas presidentkandidat. Sämst utsikter anses Obama ha ifall den ekonomiska tillväxten fortsätter vara svag eller obefintlig och Mitt Romney blir Republikanernas presidentkandidat.

Hur ekonomin och arbetslösheten utvecklas respektive hur långt till höger Republikanernas presidentkandidat kommer att stå kommer därmed, enligt den här analysen, bli avgörande. Det är därför Demokraterna hoppas att Rick Perry eller Herman Cain kommer att bli Republikanernas kandidat, och det är därför de dragit igång kampanjer för att försvaga Mitt Romney. I det sammanhanget har de hjälpts av att de Republikanska kampanjerna så här långt har varit osedvanligt sena i starten och sökande. Eller som Dan Balz konstaterar i Washington Post: ”Yes, the GOP race is a strange campaign”.

För egen del är bedömningen fortfarande att president Obama kommer att vinna nästa års presidentval. Jag är mindre säker på saken nu än för sex månader sedan, men ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer människor att jämföra de politiska alternativen, och desto starkare kommer Obama att framstå. Till detta kommer att sittande presidenter i regel blir omvalda, och att Obama och hans kampanjteam är mycket skickliga.

Samtidigt hänger Obama’s möjligheter också mycket nära samman med ekonomins utveckling, vilket Nate Silver’s analys visar. Där är det svårare att bedöma om ekonomin kommer att växa tillräckligt mycket för att tillräckligt många amerikaner ska känna att utvecklingen, trots allt, går tillräckligt mycket i rätt riktning för att de ska vilja ge Obama fortsatt stöd.

Sparad i Amerikansk politik, Artikeltips | Taggad: , , , , , , | Leave a Comment »

Söndagens lästips: socialdemokraterna, medierna, och negativt kampanjande

Skrivet av jesperstromback på oktober 16, 2011

Den stora svenska nyheten under den gångna veckan har givetvis varit turerna kring Håkan Juholt och den efterföljande diskussionen kring mediernas bevakning av eller drev mot Juholt. Så här långt har jag valt att inte kommentera detta, av det enkla skälet att jag inte befinner mig i Sverige. Även om det går att följa nyheterna via nätet känner jag inte att jag har följt nyheterna tillräckligt nära för att veta säkert vad jag tycker. Det gäller särskilt frågan om mediernas bevakning och om den har varit befogad.

Oavsett om den har varit befogad eller inte är en sak emellertid säker: de socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som nu anklagar medierna för att vara orättvisa i sin behandling av Juholt och socialdemokraterna har inget att vinna på en ökad kritik mot medierna. Vad socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt behöver göra är att bygga upp förtroendet för partiet och för Juholts ledarskap, och i det arbetet fungerar en ökad kritik mot medierna närmast som ett blindspår. För att citera Katrine Kielos läsvärda ledarartikel i Aftonbladet igår: ”det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”. Hon konstaterar också att:

Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan ­göra sitt jobb.

Det har alltid funnits starka intressen inom socialdemokratin, falanger om man så vill, men det har också funnits ledare som har rest sig över det och kunnat tänka på Sveriges bästa. Det är det som väcker respekt utanför partiet och som gjort att socialdemokratin har kunnat regera framgångsrikt i så många år.

Frågan är om Håkan Juholt klarar detta.

Det är vad krisen just nu handlar om.

Att krisen handlar om inkompetens och att den är mycket större än frågan om hyresersättningen framkommer även av Per T Ohlssons mycket kritiska och läsvärda krönika i dagens Sydsvenskan. Rubriken är Juholts tragedi, och i artikeln listar Ohlsson en rad misstag och felsteg som Juholt har gjort sedan han tog över som partiledare. Artikeln avslutas med orden: ”Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och omdöme.”

En liten tröst i sammanhanget för socialdemokraterna bör dock rimligen vara att det är närmare tre år kvar till nästa val, och för det mesta är de opinionsmässiga effekterna av olika kriser kortvariga. Det framkommer av ett mycket intressant inlägg av statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell på Henrik Oscarssons blogg. Där konstaterar de att:

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Allt detta förutsätter dock att inga nya uppgifter eller konflikter kommer fram som ytterligare förstärker bilden av antingen ett svagt ledarskap eller en bristande moralisk kompass. Fallhöjden för Håkan Juholt är i det perspektivet i princip obefintlig.

Går vi utanför Sveriges gränser till USA fortsätter de Republikanska primärvalskampanjerna. En mycket intressant artikel om just Republikanerna publicerades i veckan i New York Times. Artikeln är skriven av Matt Bai och har rubriken Does Anyone Have a Grip on the G.O.P.? Det är en mycket befogad fråga, och en mycket läsvärd artikel om man är intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Republikanerna i synnerhet.

Ett återkommande och framträdande drag i amerikansk politik är negativa kampanjer. Ett bra exempel på detta är siten WhichMitt.com, där Demokraterna attackerar Mitt Romney för att ge olika besked vid olika tillfällen. Samtidigt har Demokraterna också lanserat AttackWatch.com, som ett medel att följa upp, bevaka, och besvara attacker från motståndarna. Båda dessa siter är väl värda ett besök.

Sparad i Amerikansk politik, Artikeltips, Svensk politik | Taggad: , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Söndagens lästips: om Jobs, amerikansk politik samt Juholts och socialdemokraternas problem

Skrivet av jesperstromback på oktober 9, 2011

En av de stora nyheterna under den gångna veckan handlade om att Steve Jobs, Apple’s grundare, avlidit, endast 56 år gammal. Detta uppmärksammades av medier och människor världen över, och även President Obama uttalade offentligt sitt beklagande. Raden av läsvärda artiklar om Steve Jobs är lång. Här nöjer jag mig med att tipsa om en läsvärd artikel i New York Times med rubriken The Power of Taking the Big Chance samt Joe Heller’s minnesteckning:

Vad gäller amerikansk politik har den gångna veckan i hög grad präglats av Occupy Wall Street, vänsterns motsvarighet till Tea Party-rörelsen som tycks vinna ökad styrka. En viktig del av koordineringen sker via olika digitala medier, däribland hemsidan Occupy Together och Occupy Wall Street. Lika viktigt som att protesterna fortsätter växa både on- och offline är emellertid att allt fler fackföreningar nu stödjer protesterna. Därmed har protesterna vunnit i legitimitet, samtidigt som fackföreningsrörelsen hoppas dra nytta av den energi och det engagemang som präglar protesterna.

För den som vill sätta sig in i vad protesterna handlar om har New York Times samlat information på en särskild del av sin hemsida. Igår kommenterade de även protesterna på sin ledarsida.

Vid sidan av detta fortsätter kampen mellan de Republikanska presidentkandidaterna. I veckan som gick blev det klart att Chris Christie väljer att inte ställa upp. Uppmärksamheten riktas därmed återigen mot Mitt Romney, Rick Perry, Herman Cain och de andra kandidaterna. Just nu tycks det som om Mitt Romney har motvind och återigen tvingas svara på frågor om att han är mormon och om de politiska omsvängningar han har gjort genom åren. Istället tycks Herman Cain ha medvind.

För egen del lutar jag trots kritiken mot Mitt Romney allt mer mot att han till sist kommer att bli Republikanernas presidentkandidat. Visserligen kan mycket fortfarande hända, men han är den som har mest erfarenhet, stöd från breda grupper inom partiet, och som skulle kunna vara framgångsrik i kampen om de oberoende väljarna. Om Republikanerna vill satsa på den presidentkandidat som har störst chans att besegra Obama kommer de därför att rösta fram Romney. Inte av entusiasm, men därför att deras högsta prioritet – vilket Pew Research Center visade i veckan – är att rösta bort Obama.

- – - – - – -

Till sist, och för att avsluta med svensk politik, har debatten om Håkan Juholts bostadsbidrag varit het under de senaste dagarna. OM det visar sig att han medvetet tagit ut för mycket pengar i bostadsbidrag – vilket han förnekar – kommer han knappast att kunna sitta kvar som partiledare. Oavsett detta skadas både Håkan Juholt och socialdemokraterna av den senaste affären. Det verkligt allvarliga är emellertid att Håkan Juholt sedan han valdes har visat sig vara oförmögen att utveckla en hållbar politisk linje för socialdemokraterna. Här delar jag i stort Peter Wolodarski’s analys i dagens söndagskrönika i Dagens Nyheter.

Jag delar även helt Aftonbladets uppfattning om det socialdemokratiska utspelet häromdagen att det borde vara möjligt att i vissa fall upphäva medborgarskapet för invandrare som begår brott: ”Grunden för Socialdemokratin är alla människors lika värde och rätt. Det har arbetar­rörelsen kämpat för i över hundra år. Jämlikheten är hjärt­at i partiprogrammet och grunden för Socialdemokratins ­vision om det goda samhället. När vissa medborgare kan fråntas sina medborgerliga rättigheter förlorar rättigheterna sin styrka för oss alla.” Att ett förslag som innebär att det bildas A- och B-medborgare trots detta kan läggas fram stärker bilden av ett parti som saknar kompass och hållbar politisk linje.

- – - – - – - -

Uppdatering den 10 oktober: Även Dagens Arena diskuterar socialdemokratins problem i en ny ledarartikel av Anna Hellgren som är mycket läsvärd, och vars analys jag i stort delar.

Sparad i Amerikansk politik, Artikeltips, Svensk politik | Taggad: , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Presidentvalet 2012: att rösta för eller att rösta emot?

Skrivet av jesperstromback på oktober 7, 2011

Trots att det är över ett år till nästa presidentval i USA är mediebevakningen och intresset omfattande. Det framkommer av en ny undersökning från Pew Research Center, som visar att både mediebevakningen och amerikanernas intresse ligger på ungefär samma nivå som vid motsvarande period inför presidentvalet 2008. Det är något förvånande, eftersom valet 2008 brukar anses som ovanligt mobiliserande genom den starka oppositionen mot Bush, entusiasmen för Obama, och att varken den sittande presidenten eller vice presidenten ställde upp för omval.

Så här långt är intresset samtidigt större bland Republikanerna än bland Demokraterna. Förklaringen är dock enkel, och handlar om att Republikanerna har flera olika presidentkandidater att ta ställning till medan Obama är ohotad presidentkandidat för Demokraterna.

I vanlig ordning spelar opinionsmätningar en central roll i mediernas bevakning av presidentvalet. En amerikansk egenhet i det sammanhanget är att genomföra opinionsmätningar där den sittande presidenten – i det här fallet Obama – ställs mot olika hypotetiska motkandidater. Den typen av opinionsmätningar är notoriskt opålitliga och bör tas med en stor skopa salt, men genomförs ändå och anses ge en fingervisning om hur starka olika presidentkandidater är.

Om man ska tro en ny undersökning från Pew Research Center är opinionsläget för närvarande jämnt. Om Obama ställs mot Mitt Romney skulle de båda få 48 procent. Om Obama ställs mot Rick Perry skulle Obama få 50 procent och Perry 46 procent. Undersökningen visar också att Mitt Romney leder bland Republikanska väljare (22%), följt av Rick Perry (17%), Herman Cain (13%) och Ron Paul (12%). Inte heller de resultaten bör dock tas på för stort allvar. Ännu är det många som inte har tagit ställning, och mycket kan hända innan primärvalen drar igång i januari. Här bör man komma ihåg att John McCain var helt uträknad för fyra år sedan, medan kandidater som Rudy Guiliani låg i täten.

Det kanske mest intressanta med den nya undersökningen är därför ett annat resultat, nämligen att andelen bland Obama’s sympatisörer som skulle rösta för Obama är större än andelen som skulle rösta emot någon av de Republikanska presidentkandidaterna, medan andelen bland de Republikanska presidentkandidaterna som skulle rösta för Mitt Romney eller Rick Perry är lägre än andelen som skulle rösta emot Obama. För att citera Pew:

Given a choice between Obama and Romney, 48% of registered voters say they would vote for Romney or lean toward Romney, while an identical percentage supports Obama or leans toward Obama. Most Obama supporters – 33% of all voters – say they consider their vote as a vote for the president, rather than as a vote against Romney. Conversely, far more Romney supporters say they view their vote as a vote against Obama rather than a vote for Romney. The pattern is similar in a possible Obama-Perry matchup.

Vad detta tyder på är att entusiasmen bland Demokratiska sympatisörer för Obama är större än entusiasmen bland Republikanska sympatisörer för deras ledande kandidater. Detta trots all kritik som har riktats mot Obama under en längre tid, och trots allt som sagts och skrivits om att Republikanska anhängare till skillnad från 2008 är mer mobiliserade än Demokratiska anhängare.

Även detta kan givetvis förändras, och när Republikanerna väl har valt sin presidentkandidat kommer andra delar av partiet att sluta upp. Ändå tyder undersökningen från Pew Research Center på att man bör förhålla sig skeptisk inför olika påståenden om Obama’s opinionsmässiga problem. Vem som än blir presidentkandidat för Republikanerna kan komma långt genom att rida på missnöjet med Obama, men troligen inte vinna valet. Det illustreras kanske bäst av presidentvalet 2004, där motståndet mot president Bush var omfattande men ändå inte räckte för att John Kerry skulle besegra honom.

 

 

Sparad i Amerikansk politik | Taggad: , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Läsvärt om 9/11 och amerikansk politik

Skrivet av jesperstromback på september 11, 2011

Tio år efter de fruktansvärda terrorattackerna mot USA ägnar medierna stor uppmärksamhet åt terrorattackerna, människors minnen av det som hände, hur terrorattackerna förändrade amerikansk och internationell politik, och analyser av de kortsiktiga och långsiktiga effekterna av terrorattackerna och USAs svar på dem.

New York Times har samlat en rad intressanta artiklar kring detta under rubriken The Reckoning. America and the World a Decade After 9/11. På samma sätt har Washington Post samlat en rad läsvärda artiklar och inlägg kring terrorattackerna och dess konsekvenser under rubriken Remembering 9/11: A Look Back at the September 11th Attacks. Time Magazine har å sin sida valt att fokusera mer på enskilda individer som spelade olika roller och hade betydelse i samband med terrorattackerna, från tidigare presidenten George W. Bush till enskilda räddningsmän som arbetade med att rädda människor från World Trade Center och enskilda medborgare som förlorade anhöriga. Deras specialreportage går under rubriken Beyond 9/11. Portraits of Resilience.

Vid sidan av dessa artiklar och reportage publicerade Washington Post igår en mycket intressant artikel, skriven av Dan Balz, om Tea Party-rörelsen. Rubriken är What the tea party is – and isn´t, och kan starkt rekommenderas om man är intresserad av tea party-rörelsen eller amerikansk politik i allmänhet.

 

Sparad i Amerikansk politik | Taggad: , , , , , , , | Leave a Comment »

Om hur informationssamhället riskerar göra oss mindre kloka

Skrivet av jesperstromback på augusti 14, 2011

Det brukar sägas att vi lever i ett informationssamhälle, vilket vid närmare eftertanke inte stämmer. Snarare lever vi i ett andrahands-, tredjehands-, fjärdehands- eller femtehandsinformationssamhälle. Det mesta av det vi tror oss veta är sådant vi hört, läst eller sett via andra, som i sin tur har fått reda på det via andra. Informationen färdas, men den förändras också på vägen.

Samtidigt är information och kunskap inte samma sak. För att information ska förvandlas till kunskap måste informationen bearbetas och processas. Det kräver att vi tänker kring informationen och försöker integrera den med tidigare inhämtad kunskap och information. Tack vare explosionen av informationsmängden kanske vi är mer informerade än någonsin förr, men det betyder inte nödvändigtvis att vi är klokare än förr.

Det kan till och med vara tvärtom. Det kan ske exempelvis om vi inte inser skillnaden mellan information och kunskap, eller om känslan att vara informerad ställer sig i vägen för fortsatt informations- och kunskapssökande, eller om själva informationsmängden försvagar vår mentala vilja, energi och förmåga att bearbeta information och omvandla den till kunskap och idéer.

Om detta handlar en mycket intressant och tankvärd artikel i senaste New York Times Sunday Review, skriven av Neil Gabler. Rubriken är The Elusive Big Idea. I artikeln skriver författaren bland annat:

We live in the much vaunted Age of Information. Courtesy of the Internet, we seem to have immediate access to anything that anyone could ever want to know. We are certainly the most informed generation in history, at least quantitatively. There are trillions upon trillions of bytes out there in the ether — so much to gather and to think about.

And that’s just the point. In the past, we collected information not simply to know things. That was only the beginning. We also collected information to convert it into something larger than facts and ultimately more useful — into ideas that made sense of the information. We sought not just to apprehend the world but to truly comprehend it, which is the primary function of ideas. Great ideas explain the world and one another to us.

Och han fortsätter:

The collection itself is exhausting: what each of our friends is doing at that particular moment and then the next moment and the next one; who Jennifer Aniston is dating right now; which video is going viral on YouTube this hour; what Princess Letizia or Kate Middleton is wearing that day. In effect, we are living within the nimbus of an informational Gresham’s law in which trivial information pushes out significant information, but it is also an ideational Gresham’s law in which information, trivial or not, pushes out ideas.

We prefer knowing to thinking because knowing has more immediate value. It keeps us in the loop, keeps us connected to our friends and our cohort. Ideas are too airy, too impractical, too much work for too little reward. Few talk ideas. Everyone talks information, usually personal information. Where are you going? What are you doing? Whom are you seeing? These are today’s big questions.

/…/

We have become information narcissists, so uninterested in anything outside ourselves and our friendship circles or in any tidbit we cannot share with those friends that if a Marx or a Nietzsche were suddenly to appear, blasting his ideas, no one would pay the slightest attention, certainly not the general media, which have learned to service our narcissism.

What the future portends is more and more information — Everests of it. There won’t be anything we won’t know. But there will be no one thinking about it.

Detta är verkligen värt att tänka över, i ordet egentliga bemärkelse. Genom historien har framtiden formats inte genom information, utan genom tankeprocesser som genererat kunskap och idéer: kunskap och idéer som har kunnat prövas och debatteras, vilket i sin tur vidareutvecklat tanke- och idéprocesserna. För en fortsatt utveckling av våra samhällen, och för att vi ska kunna möta nutida och framtida utmaningar, behöver det finnas både utrymme och efterfrågan inte bara på information, utan också på genuin kunskap och nya idéer.

Sparad i Amerikansk politik, Svensk politik | Taggad: , , , , , | Leave a Comment »

Den amerikanska skuldkrisens politiska rötter

Skrivet av jesperstromback på augusti 7, 2011

Under de senaste veckorna har den amerikanska debatten kring en höjning av skuldtaket och om den amerikanska skuldkrisen fått stort utrymme i medierna. Till sist lyckades Demokrater och Republikaner enas om en kompromiss, och skuldtaket kunde höjas innan den slutliga deadlinen den 2 augusti. Vare sig marknaderna eller det amerikanska folket var dock nöjda. I lördags sänktes USAs kreditbetyg för första gången i historien, och opinionsundersökningar visar ett stort missnöje bland amerikanerna. Det missnöjet drabbar alla inblandade parter, men framförallt kongressen. För att citera New York Times:

A record 82 percent of Americans now disapprove of the way Congress is handling its job — the most since The Times first began asking the question in 1977, and even more than after another political stalemate led to a shutdown of the federal government in 1995.

More than four out of five people surveyed said that the recent debt-ceiling debate was more about gaining political advantage than about doing what is best for the country. Nearly three-quarters said that the debate had harmed the image of the United States in the world. Republicans in Congress shoulder more of the blame for the difficulties in reaching a debt-ceiling agreement than President Obama and the Democrats, the poll found. The Republicans compromised too little, a majority of those polled said. All told, 72 percent disapproved of the way Republicans in Congress handled the negotiations, while 66 percent disapproved of the way Democrats in Congress handled negotiations.

The public was more evenly divided about how Mr. Obama handled the debt ceiling negotiations: 47 percent disapproved and 46 percent approved.

Att kritiken mot Republikanerna är hårdare än mot Demokraterna eller president Obama är på alla sätt befogat. Det visar sig av en artikel i dagens Washington Post, som kartlägger det politiska spelet på den republikanska sidan. Vad artikeln bland annat visar är att det var en mycket medveten strategi från Republikanerna att använda behovet av att höjda skuldtaket som ett utpressningsmedel för att pressa fram nedskärningar. Deras mål var inte att höjda skuldtaket, eller att undvika en skuldkris. Deras mål var att tvinga fram största möjliga nedskärningar, och därmed var deras vilja att kompromissa mycket begränsad. Det gäller hela partiet, om än framförallt de som valts med stöd av Tea Party-rörelsen.

Om Republikanerna hade styrts av en genuin övertygelse om behovet av att minska USAs skulder skulle detta ha varit befogat, men om det hade varit vägledande hade de inte sagt nej till alla skattehöjningar. Dessutom visar en tidigare genomgång i bland annat Washington Post att det amerikanska skuldberget framförallt skapades under republikanskt styre:

The biggest culprit, by far, has been an erosion of tax revenue triggered largely by two recessions and multiple rounds of tax cuts. Together, the economy and the tax bills enacted under former president George W. Bush, and to a lesser extent by President Obama, wiped out $6.3 trillion in anticipated revenue. That’s nearly half of the $12.7 trillion swing from projected surpluses to real debt. Federal tax collections now stand at their lowest level as a percentage of the economy in 60 years.

Big-ticket spending initiated by the Bush administration accounts for 12 percent of the shift. The Iraq and Afghanistan wars have added $1.3 trillion in new borrowing. A new prescription drug benefit for Medicare recipients contributed another $272 billion. The Troubled Assets Relief Program bank bailout, which infuriated voters and led to the defeat of several legislators in 2010, added just $16 billion — and TARP may eventually cost nothing as financial institutions repay the Treasury.

Obama’s 2009 economic stimulus, a favorite target of Republicans who blame Democrats for the mounting debt, has added $719 billion — 6 percent of the total shift, according to the new analysis of CBO data by the nonprofit Pew Fiscal Analysis Initiative. All told, Obama-era choices account for about $1.7 trillion in new debt, according to a separate Washington Post analysis of CBO data over the past decade. Bush-era policies, meanwhile, account for more than $7 trillion and are a major contributor to the trillion-dollar annual budget deficits that are dominating the political debate.

Givet den här bakgrunden saknar Republikanerna trovärdighet när de hävdar att Demokraterna och president Obama är ansvariga för den amerikanska statsskuldens storlek, och när de hävdar att deras viktigaste mål är att minska statsskulden. Republikanernas viktigaste mål är inte att minska statsskulden. Republikanernas viktigaste mål är att sänka skatterna, skära ner statsutgifterna, och att försvaga den federala regeringen. Därför är deras vilja att kompromissa för att nå politiska lösningar minimal till obefintlig. Därför är de villiga att använda de utpressningsmedel som finns i form av formaliserade krav på höjningar av skuldtaket och annat. Därför är de villiga att riskera en ny ekonomisk nedgång i kölvattnet av att USAs kreditbetyg nu har sänkts.

Detta är viktigt att ha i åtanke när den amerikanska skuldkrisen diskuteras. Det handlar egentligen inte om en ekonomisk skuldkris, även om skulderna långsiktigt måste ned genom en kombination av minskade utgifter och höjda skatter. Det handlar om en politiskt framkallad kris. Den kommer inte att kunna lösas så länge Republikanerna har majoritet i antingen Representanthuset eller senaten, eller så länge Republikanerna styrs av nuvarande, ideologiskt hårdföra, ledning och Tea Party-rörelsens agenda.

Hoppet står därför antingen till en försvagning av Republikanerna och/eller Tea Party-rörelsen, eller till att en ny generation av mer moderata Republikaner vinner ökat inflytande inom Republikanerna. Sannolikheten för att mer moderata krafter ska ta över Republikanerna är dock mycket liten. Det främsta hoppet står därför till ökade framgångar för Demokraterna och president Obama vid nästa års val.

- – - – - – - – - – -

(Läs gärna även Peter Wolodarski’s ledarkrönika i Dagens Nyheter idag på samma tema: den är mycket läsvärd. DS.

Sparad i Amerikansk politik | Taggad: , , , , , , , , | Leave a Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 053 andra följare