Det förändrade medielandskapets utmaningar

Idag skriver jag på DN debatt om det förändrade medielandskapet och dess utmaningar för demokratin och den sociala sammanhållningen. Artikeln bygger på en studie jag gjort tillsammans med Monika Djerf-Pierre och Adam Shehata, och som kommer att publiceras i ett kommande nummer av International Journal of Public Opinion Research. Hela DN-artikeln följer här:

”Därför måste vi tala mer om hur medierna utvecklas”

DN debatt 18 maj 2012

Förra året tillsatte regeringen en Framtidskommission med uppdraget att identifiera framtidens samhällsutmaningar. En av dessa utmaningar handlar om medielandskapets förändringar och dess betydelse för den politiska åsiktsbildningen, det politiska deltagandet, den sociala sammanhållningen och, ytterst, demokratin.

Att medielandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna är ingen nyhet. Public service-monopolet har brutits, antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt, sändningstiderna i etermedierna har ökat kraftigt, och internet har tillkommit och blivit en integrerad del av våra liv. Idag finns det en närmast obegränsad tillgång till nyheter och information från olika delar av världen. Aldrig har tillgången till information varit lika omfattande som nu. Aldrig har valfriheten varit lika stor.

Den här utvecklingen är på många sätt oerhört positiv, men den innebär också stora utmaningar. Det gäller inte minst eftersom medierna och människors medieanvändning påverkar deras verklighetsbilder, åsiktsbildning och, i förlängningen, politiska beteenden. Vilka medier och typer av medieinnehåll människor tar del av kan därför få stor betydelse.

Ett antagande i de flesta diskussioner kring demokratin är att den förutsätter att människor är relativt informerade. Utan kunskaper är det svårt att på ett genomtänkt sätt ta ställning i samhällsfrågor. Ett annat antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande. Annars riskerar vissa grupper representeras sämre än andra. Ett tredje antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har relativt gemensamma verklighetsbilder. Annars blir det svårt att föra en meningsfull politisk debatt. Idealt sett spelar nyhetsmedierna här en viktig roll genom att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att ta ställning i samhällsfrågor och genom att fungera som en gemensam arena för politisk debatt.

För att detta ska fungera krävs dels att medierna tillhandahåller sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor, dels att det inte råder allt för stora klyftor mellan grupper när det gäller nyhetskonsumtionen.

Inte minst ur det senare perspektivet innebär medieutvecklingen en utmaning. Ska man förklara människors medieanvändning och andra beteenden visar forskning att kombinationen av tre faktorer är helt centrala: möjligheter, motivationer och förmågor. Ett ökat utbud av medier leder därför till ökade skillnader i nyhetskonsumtion genom tre mekanismer. För det första, ju större medieutbudet är, desto mer selektiva tvingas människor vara när de väljer mellan medier och olika typer av medieinnehåll. För det andra, ju mer selektiva människor tvingas vara när de väljer medier och olika typer av medieinnehåll, desto större betydelse får deras individuella motivationer. För det tredje, ju större betydelse människors individuella motivationer får, desto större blir skillnaderna i mediekonsumtionen.

Att detta inte bara är ett teoretiskt resonemang visas av både svensk och amerikansk forskning. I en ny studie som kommer att publiceras i International Journal of Public Opinion Research undersöker jag tillsammans med Monika Djerf-Pierre, Göteborgs universitet och Adam Shehata, Mittuniversitetet, hur medieanvändningen har utvecklats sedan 1980-talet och sambandet mellan människors nyhetskonsumtion och deras politiska intresse. Studien är baserad på SOM-undersökningarna och sträcker sig över perioden 1986 till 2010.

Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.

Resultaten illustrerar att förändringarna av medielandskapet har ökat möjligheterna att ta del av nyhetsmedier, men också att det har blivit enklare än någonsin att undvika dem. Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.

Kombinerar vi detta med forskning kring sambanden mellan nyhetskonsumtion, politiska kunskaper och politiskt deltagande, och om mediernas effekter på människors åsikter och verklighetsuppfattningar, kan den här utvecklingen förväntas leda till ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

Utvecklingen kan också förväntas leda till allt större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten. Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.

Den här utvecklingen är en utmaning både för att den påverkar demokratin och dess sätt att fungera, för att det är någonting som politiken förr eller senare måste förhålla sig till, och för att det inte finns några självklara svar på vad som bör göras. Om vi inte hittar sätt att möta den riskerar vi dock att hamna i en situation liknande den i USA, där kunskaps- och deltagandeklyftorna är mycket större än i Sverige och där den politiska polariseringen har lamslagit både den politiska debatten och det politiska systemets förmåga att hitta lösningar på viktiga samhällsproblem. Ur Framtidskommissionens perspektiv är frågan om medieutvecklingen och dess betydelse för demokratin och den sociala sammanhållningen därför en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som hittills har skett.

Försämrar datorerna verkligen läsförmågan?

”Datorerna får svenska barn att läsa allt sämre” slog Dagens Nyheter fast i en rubrik den 13 mars. Artikeln grundar sig på rapporten ”Läsarnas marknad, marknadens läsare” utgiven av den pågående litteraturutredningen.  Enligt rapporten visar olika undersökningar att både barns och ungdomars läsförmåga har försämrats. Även om utvecklingen inte är ny tyder det mesta på att försämringen i läsförmågan har tilltagit under det senaste decenniet. Enligt några av de forskare och författare som medverkar i artikeln och rapporten beror detta i stor utsträckning på den ökade datoranvändningen.

Än så länge har jag inte hunnit läsa hela rapporten och kan därför inte bedöma vilket stöd det finns för tesen att den försämrade läsförmågan beror just på den ökade datoranvändningen. Det kan finnas många andra, och samverkande, faktorer som har lika stor eller större betydelse. Det är alltid lätt att skylla på ny teknik, samtidigt som ökad datoranvändning inte är något unikt för Sverige. Exempelvis är datoranvändningen mycket utbredd också i Finland som ofta hyllas för sina framgångar på skolområdet. Om datoranvändningen vore det stora problemet borde läsförmågan sjunka också i andra jämförbara länder, men så tycks inte ha skett.

Att den ökade datoranvändningen har betydelse för läsandet och läsförmågan råder det dock knappast någon tvekan om. Datorer, smarta telefoner och läsplattor samt att vi i princip alltid är uppkopplade påverkar både hur vi inhämtar och bearbetar information, på samma sätt som tidigare tv:n och radion påverkade vårt läsande. Frågan är därför inte om vårt läsande och vår informationsinhämtning påverkas av datorerna. Frågan är hur.

Ett svar lyfts fram i ett aktuellt nummer av Time. Enligt artikeln har datorerna, och att vi alltid är uppkopplade, haft åtminstone tre effekter på hur vi inhämtar och bearbetar information. För det första, när vi konfronteras med frågor som vi inte kan besvara engagerar vi oss allt mindre i att tänka kring frågan för att istället fundera över var vi kan hitta svaret. För det andra, när vi förväntar oss att vi ska kunna hitta information senare är vi sämre på att lägga informationen på minnet. Detta leder till den tredje effekten, nämligen att vi blir allt sämre på att lära oss saker utantill och allt bättre på att söka efter information.

Om detta är bra eller dåligt kan alltid diskuteras. På ett sätt är det rationellt att ägna mindre mental energi åt att lära oss sådant som vi ändå snabbt kan söka information om. På ett annat sätt är det problematiskt, eftersom förmågan att värdera information förutsätter att man har en gedigen bas av relevant kunskap och information att utgå från. Information och kunskap är dessutom inte samma sak. Vi kan söka information, men för att bygga upp kunskap krävs att vi lär oss och bearbetar informationen.

Oavsett vilket innebär teknikutvecklingen nya utmaningar för läsandet och lärandet; för hur vi inhämtar och bearbetar information och kunskap; och för pedagogiken från förskola till universitet. Därför är det viktigt med forskning och en levande diskussion om teknikutvecklingens betydelse för lärande och läsande. Därför är det också viktigt att inte fastna i förenklade och teknikfientliga positioner.

För att återkoppla till rubriken i Dagens Nyheter: det kan aldrig vara datorerna som får svenska barn att läsa allt sämre. Det kan möjligen vara det sätt på vilket datorerna används av barn och ungdomar i skolan och hemmen. Den distinktionen är oerhört central om vi ska förstå och kunna möta de utmaningar som teknikutvecklingen innebär för läsandet och lärandet.

- – - – - – - – - – - – - – - -

Ovanstående inlägg publicerades även på Framtidskommissionens blogg den 14 mars.

Framtidskommissionens hemsida lanserad

Nu är Framtidskommissionens nya hemsida lanserad: Framtidskommissionen.se. Det känns mycket bra, och det ska bli spännande att se hur den tas emot och kommer att fungera. Tanken med hemsidan är att inte bara informera om Framtidskommissionen och vår verksamhet, utan också att fungera som ett nav för information om olika framtidsfrågor och som ett aktivt bidrag till en bredare och mer levande framtidsdebatt. Den vänder sig både till dem som är intresserade av Framtidskommissionen i sig, och av framtidsfrågor i allmänhet.

Av det skälet innehåller hemsidan inte bara aktuell information om och nyheter om vår verksamhet, utan också möjligheter för människor att komma med sina egna inspel och förslag till Framtidskommissionen, en Framtidsstafett, Röster om Framtiden, och en blogg där både vi själva och olika gästskribenter kommer att skriva.

Den senaste nyheten handlar om den slutrapport som tagits fram av FN:s högnivåpanel för global hållbarhet och som presenterades vid ett seminarium i fredags, där kommissionens medlemmar Klas Eklund och Johan Rockström medverkade och kommenterade. Se gärna intervjuerna med dem, där rapporten beskrivs som ett – om än otillräckligt – steg framåt i arbetet för ett hållbart samhälle.

Varmt välkommen till Framtidskommissionen.se!

 

Missvisande kritik mot Framtidskommissionen

På dagens DN Debatt kritiserar Bo Ekman den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Samtidigt som all debatt är välkommen är det faktiskt inte helt klart vad som egentligen är kärnan i kritiken. I artikeln med rubriken Obegripligt att regeringen inte har lärt sig av historien skriver Ekman bland annat:

Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när något obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommission, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?

Vad Ekman förbigår helt i sin kritik är emellertid att Framtidskommissionens uppgift handlar om att identifiera vad som är framtidens samhälleliga och politiska utmaningar när det gäller (1) demografiska förändringar, (2) integration, jämställdhet och deltagande, (3) uthållig tillväxt samt (4) rättvisa och social sammanhållning. Framtidskommissionen syftar därmed till att analysera samhällsutvecklingen och till att identifiera vilka som är de centrala frågor som behöver ställas idag, för att de samhälleliga utmaningarna och problemen i framtiden ska kunna mötas på bästa sätt. Den syftar inte till att ge svaren. På vilket sätt det skulle vara fel att analysera samhällsutvecklingen och försöka identifiera de centrala samhälleliga och politiska utmaningarna som Sverige kommer att stå inför 2030 eller 2050 framgår inte av Ekmans artikel.

Vad Ekman också förbigår är att Framtidskommissionen inte handlar om att ”stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur”. Förutom att Framtidskommissionen består av personer som har olika bakgrunder och är verksamma inom olika sfärer kommer den att arbeta under stor öppenhet och ordna ett större antal seminarier och möten runt om i landet. Att försöka få till stånd en bred diskussion med både vanliga medborgare och experter inom olika områden kommer vara en viktig del av Framtidskommissionens arbete under 2012. Att som Ekman skriva att Framtidskommissionen ska erbjuda ”hela Sverige att delta” är därmed att slå in öppna dörrar. Att erbjuda hela Sverige att delta i diskussionen har hela tiden varit en del av planeringen av Framtidskommissionens arbete.

Det har sagts att det enda som är säkert vad gäller framtiden är att inget är säkert. Att försöka förutsäga framtiden är därmed alltid riskabelt. För att politiken ska kunna vara långsiktigt utformad krävs det samtidigt grundliga analyser av samhällsutvecklingen och en ambition att se bortom de närmaste månaderna eller den närmaste valdagen när de centrala framtidsfrågorna formuleras.

Det är ur det perspektivet som Framtidskommissionen bör ses. Dess uppgift är att analysera samhällsutvecklingen, att identifiera de framtida politiska och samhälleliga utmaningarna, och att identifiera vilka frågor som behöver ställas idag för att möta de utmaningar som Sverige står inför med sikte på 2030 och 2050. Dess uppgift är inte att stänga in framtidsdiskussionen eller att tillhandahålla alla svar. Därmed skjuter Ekmans kritik vid sidan om målet.

 

Nytt uppdrag inom regeringens Framtidskommission

Igår blev det officiellt att jag har blivit utsedd av regeringen till att vara huvudsekreterare i och chef för sekretariatet för den nya Framtidskommissionen. Framtidskommissionen kommer att ledas av statsminister Fredrik Reinfeldt, och huvuduppgiften består av att analysera samhällsutvecklingen och försöka identifiera vilka framtida samhällsproblem och utmaningar som Sverige står inför. Förutom Fredrik Reinfeldt kommer Framtidskommissionen att bestå av utbildningsminister Jan Björklund, näringsminister Annie Lööf, socialminister Göran Hägglund, samt Viveca Ax:son, Klas Eklund, Helena Jonsson, Pekka Mellergård, Eva Nordmark, Johan Rockström, Marnosh Saatchi, Lars Trägårdh samt Stina Westberg. Mer information om kommissionens medlemmar finns här.

Arbetet med att inom Framtidskommissionen identifiera framtida samhällsutmaningar kommer att koncentreras till fyra framtidsutredningar som var och en kommer att fokusera på:

* Den demografiska utvecklingen. Det arbetet kommer att koordineras av Fredrik Reinfeldt.

* Integration, jämställdhet, demokrati och delaktighet. Det arbetet kommer att koordineras av Jan Björklund.

* Hållbar tillväxt i globaliseringens tid. Det arbetet kommer att koordineras av Annie Lööf.

* Rättvisa och sammanhållning. Det arbetet kommer att koordineras av Göran Hägglund.

Till stöd för Framtidskommissionen kommer det att finnas ett sekretariat som kommer bestå av ett flertal sakkunniga och utredare, och det är detta sekretariat jag har utsetts till att leda. I det ingår även att skriva Framtidskommissionens slutrapport, som ska presenteras i mars 2013.

Detta känns som en mycket spännande, viktig och utmanande uppgift, som jag verkligen ser fram emot att arbeta med!

Detta innebär samtidigt att jag från och med januari 2012 till och med mars 2013 kommer att få lägga andra projekt och forskningen åt sidan. Jag kommer fortsätta vara aktiv på den här bloggen, och jag kommer fortsätta kommentera amerikansk politik. Jag kommer även använda den här bloggen för att diskutera frågor som är kopplade till Framtidskommissionens arbete. Däremot kommer jag inte kommentera aktuella politiska skeenden eller frågor i Sverige. I den mån jag kommer att diskutera eller kommentera svensk politik kommer det uteslutande vara kopplat till Framtidskommissionens arbete med att identifiera de framtida samhällsutmaningar som Sverige står inför.