Debatten om journalistikens partiskhet fortsätter

Under de senaste dagarna har debatten om journalistikens partiskhet väckts till liv igen. Detta efter att en ny undersökning från JMG, Göteborgs universitet, visat att 41 procent av de svenska journalisterna sympatiserar med miljöpartiet. Slår man ihop miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna får de 70 procent bland svenska journalister.

Detta är dock ingenting nytt – även tidigare undersökningar har visat att svenska journalister står till vänster om allmänheten. Den viktiga frågan är dock om journalisternas partisympatier präglar det journalistiska innehållet.

Här visar undersökningar regelmässigt att så inte är fallet (se tidigare inlägg här och här). För professionella nyhetsjournalister – och de flesta svenska journalister är professionella – strider det mot yrkesnormerna att låta de egna åsikterna prägla den journalistiska bevakningen. Ibland gynnas vissa partier av den journalistiska bevakningen medan andra missgynnas, men det handlar om olika partier vid olika tillfällen. Avgörande där är inte journalisternas politiska värderingar utan deras nyhetsvärderingar.

Fenomenet att många tror att medierna är partiska till motståndarnas fördel, trots att undersökningar regelmässigt visar att anklagelser om partipolitisk partiskhet på det stora hela är obefogade, är dock inte enbart svenskt. Tvärtom återfinns det i många andra länder. Det finns även en hel del forskning kring fenomenet, där den psykologiska tendensen att tro att medierna är partiska till motståndarnas fördel brukar beskrivas som hostile media phenomena (fientliga medier fenomenet). Häromdagen skrev medieforskaren Matthew Nisbet ett intressant blogginlägg om detta med rubriken The Psychology of Why the Right and the Left Believe in Media Bias.

Det inlägget kan starkt rekommenderas, inte minst till alla dem som nu är upprörda över journalistikens påstådda partiskhet. Slutsatsen som kan dras av forskningen kring hostile media phenomena är nämligen tydlig: Frågan om nyhetsjournalistikens politiska partiskhet handlar mindre om den faktiska journalistiken och mer om betraktarna.

Det leder till en andra slutsats: så länge det inte går att visa genom systematiska innehållsanalyser att journalistiken faktiskt är partisk vore det bättre om debatten handlade om något av de många verkliga problem som finns kopplade till journalistiken. Dit hör exempelvis journalistikens kommersialisering, den starka tendensen att gestalta politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och att gränsen mellan beskrivande och tolkande journalistik ofta är oklar samtidigt som den tolkande journalistiken har fått ett större utrymme även på nyhetsplats.

TV4 men inte SVT allt mer kommersialiserat

Dagens mest intressanta läsning på temat medier och journalistik är Kent Asps debattartikel i Dagens Nyheter idag. I artikeln redogör Asp för resultaten av den senaste årliga granskningen av det svenska TV-utbudet, vilken genomförs på uppdrag av Myndigheten för radio och TV. Titeln på årets rapport är Svenskt TV-utbud 2011.

Medan den allmänna debatten ofta handlar om i vilken utsträckning public service har kommersialiserats, visar resultaten att det framförallt är TV4 som har blivit allt mer underhållningsorienterade och kommersialiserade. Samma tendens återfinns i de andra kommersiella kanalerna – TV3, Kanal 5, TV6, Sjuan och TV8. I artikeln konstaterar Asp:

Mångfalden i TV 4:s programutbud minskade kraftigt under 2011. Det gällde såväl underhållningsutbudet som faktautbudet. TV 4 innehöll 2010 71 olika typer av fakta- och underhållningsprogram. Under 2011 uppgick de till 58 stycken. Minskningen var lika markant för utbudet i sin helhet som för utbudet på bästa sändningstid. Bredden i utbudet är därmed den minsta sedan undersökningarnas start 1998.

/…/

Mångfalden minskar också trendmässigt i de andra fem undersökta reklam-tv-kanalerna (TV 3, Kanal 5, TV 6, Sjuan och TV 8). Programutbudet har inte något år haft en sådan liten bredd och varit så starkt inriktat på fiktion och underhållning.

När det gäller SVT visar undersökningen inte bara att SVT kännetecknas av större mångfald och ett större utbud av nyheter, kultur och samhällsprogram än de kommersiella kanalerna, utan också att balansen mellan information och underhållning har förändrats ”mycket lite” sedan den första undersökningen genomfördes för fjorton år sedan. Trots många andra förändringar av medielandskapet och medieutbudet fortsätter SVT erbjuda en stor mängd informationsinriktade program, och mer information än vad de kommersiella kanalerna gör. ”I det avseendet har SVT knappast utvecklats i kommersiell riktning”, konstaterar Asp mycket riktigt.

Detta är viktiga resultat att ta del av. Ett skäl är att de bidrar till fakta i en debatt som allt för ofta präglas av löst tyckande. Ett andra skäl är att de tydliggör att kommersialisering är en process som kan omfatta inte bara public service-medier, utan också redan från början kommersiella medier. Ett tredje skäl är att de lyfter fram en försummad aspekt i debatten kring medieutvecklingen, nämligen kommersialiseringen av TV4.

Om man utgår från att demokratin behöver medier som tillhandahåller en rik mängd saklig och relevant nyhets- och samhällsjournalistik är det ett problem om utbudet blir allt för underhållningsorienterat på bekostnad av nyhets- och samhällsjournalistiken. Ur ett sådant perspektiv och givet de resultat som framkommer av bland annat Asps undersökning tycks det främsta problemet inte vara kommersialiseringen av SVT. Det tycks snarare vara kommersialiseringen av TV4 och medielandskapet i stort.

Svensk mediegranskning och missvisande journalistik om Facebookundersökning

Hur mår svensk mediegranskning? Detta har varit temat för en tredelad och mycket läsvärd artikelserie av Torbjörn von Krogh, föreståndare för Stiftelsen Institutet för Mediestudier. I den första artikeln behandlas perioden fram till slutet av 1990-talet; i den andra artikeln perioden 2000-2010, och i den tredje artikeln perioden 2010-2012. Jag ska inte göra något försök att sammanfatta artikelserien här, utan vill istället uppmuntra alla som är intresserade av mediekritik, mediegranskning och medieforskning att läsa artiklarna.

Att mediegranskningen behövs ges det nya exempel på nästan dagligen. Häromdagen rapporterade medierna exempelvis om en ny undersökning enligt vilken Facebook sprider olycka, för att citera rubriken i Dagens Nyheter. Redan när jag läste nyheten första gången blev jag skeptisk. Ett skäl var att undersökningen hade genomförts inte bara av en forskare – i det här fallet Leif Denti, doktorand i psykologi vid Göteborgs universitet – utan också av två ”kommunikationsstrateger” vid en reklambyrå. Inget ont om kommunikationsstrateger, men de brukar sällan ägna sig åt och vara specialister på forskning. Ett andra skäl var att undersökningsmetoden var oklar. Vad som framgick var att undersökningen genomförts ”med hjälp av elever vid högskolan i Skövde”, och att tusen svenska Facebookanvändare enkätintervjuats ”sedan i somras”. Hur urvalet genomförts, hur representativa deltagarna i undersökningen är, och varför det tog så lång tid att genomföra undersökningen var bara tre frågor som lämnades obesvarade. Därtill kommer att frågorna och svarsalternativen i undersökningen var oklara. Ett tredje skäl var att slutsatserna framstod som allt för tillspetsade. För mer kritik av undersökningen kan Niclas Strandhs artikel på Second Opinion – med den träffande rubriken Facebookundersökningen gör oss olyckliga – rekommenderas.

Trots oklarheterna kring undersökningen rapporterade flera medier om detta som om det nu var en väl belagd sanning att Facebook gör oss olyckliga, och utan att ge läsarna, lyssnarna eller tittarna redskapen att granska undersökningen. Därmed bidrog man till att sprida i bästa fall ofullständig, och i värsta fall direkt missvisande, information. Eller för att formulera det på ett mer allmänt plan: Varje gång det sker att medierna okritiskt rapporterar om undersökningar som är bristfälligt genomförda och där resultaten är missvisande bidrar medierna aktivt till att sprida falska bilder av verkligheten. Det är raka motsatsen till vad medierna och journalistiken förutsätts göra, nämligen att granska och tillhandahålla nyheter som gör det möjligt för människor att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Problemet i det här fallet handlar dels om bristfällig forskning, dels om bristfällig journalistik kring forskningen. Bristande journalistisk granskning av forskningen och dess resultat leder till bristfällig och missvisande journalistik om forskningen. På samma sätt är risken överhängande att bristande granskning av medierna och journalistiken leder till en försämrad journalistik kvalitet.

En levande och saklig mediegranskning är inte en tillräcklig förutsättning för den goda journalistiken, men det är troligen en nödvändig förutsättning. Mediegranskningen behövs, inte bara för demokratins utan också för den journalistiska kvalitetens egen skull.

Läsvärd debattartikel

Idag skrev Anders Lindberg en debattartikel i DN med rubriken ”Vad viskar makthavarens rådgivare idag till Fursten?”. Artikeln handlar om medieutvecklingen och vad den betyder för relationen mellan makthavare och medier, och i förlängningen för demokratin. Även om den i vissa delar är väl tillspetsad är den intressant och kan rekommenderas.

 

Update den 23 februari: Apropå debattartikeln ovan har Kajsa Falasca skrivit ett läsvärt inlägg om Makten som ingen vill ha.

Medierna och Juholts fall

Både under och efter den process som resulterade i Håkan Juholts avgång som partiledare för socialdemokraterna har många hävdat att mediernas bevakning varit orättvist hård. Tidigare kulturministern Bengt Göransson (s) har exempelvis kallat det ”en mediakampanj som förlorat all sans” och som ”bara kan beskrivas som mobbning”.

Diskussionen om mediernas bevakning av socialdemokraterna och Håkan Juholt och huruvida de bidrog till Juholts fall rymmer flera olika frågor. För det första, var omfattningen av bevakningen proportionerlig? För det andra, var bevakningen till sitt innehåll korrekt och saklig? För det tredje, var bevakningen partisk och driven av politiska agendor? Dessa frågor är viktiga att hålla isär.

Även om jag inte har gjort något empirisk studie av fallet, samtidigt som bevakningen inte har varit identisk i olika medier, kan några preliminära slutsatser ändå dras.

När det gäller frågan om ifall omfattningen av mediebevakningen var proportionerlig är det högst tveksamt. Visserligen är socialdemokraterna ett av Sveriges viktigaste och största partier, och hur socialdemokraterna fungerar och utvecklas spelar stor roll för svensk politik. Om ett kriterium för hur mycket uppmärksamhet olika partier förtjänar är deras verkliga eller potentiella makt är det rimligt att medierna ägnar stor uppmärksamhet åt socialdemokraterna. Frågan om proportionalitet måste samtidigt ställas mot omfattningen av mediernas bevakning av andra frågor och aktörer. Medan stor uppmärksamhet under de senaste månaderna har ägnats åt socialdemokraternas problem har andra viktiga frågor, exempelvis klimatförändringarna, fått högst begränsad uppmärksamhet. Om den faktiska makten eller den faktiska betydelsen av olika frågor används som kriterium för mediebevakningens omfattning måste slutsatsen därför bli att allt för stor uppmärksamhet har ägnats åt socialdemokratins och Juholts problem.

När det gäller frågan om ifall bevakningen till sitt innehåll var saklig och korrekt måste svaret bli både ja och nej. Samtidigt som det vore fel att på en generell nivå anklaga mediebevakningen för att ha varit osaklig och inkorrekt finns det gott om exempel på tveksamheter. Inte minst viktigt i det sammanhanget är att en stor del av bevakningen har varit spekulativ och tolkande samtidigt som gestaltandet av politik som spel och strategi dominerade så starkt. Många gånger har mediebevakningen handlat mindre om vad som faktiskt har hänt eller sagts, och mer på vad som kan komma att hända och tolkningar kring olika möjliga motiv och förklaringar till händelser och uttalanden. Journalistiken har gestaltat ett pågående drama, där Juholt varit huvudaktören men där dramat har handlat mindre om politiken och kända fakta och mer om aktörerna och tolkningar kring möjliga konsekvenser av det som sagts eller gjorts.

Den tredje frågan handlar om ifall bevakningen var partisk och driven av politiska agendor. Här är svaret enklare: även om det finns många skäl att vara kritiskt mot den nutida politiska journalistiken finns det väldigt svagt stöd för tesen att den politiska nyhetsjournalistiken är färgad av politiska värderingar. Det gäller både i allmänhet och i bevakningen av socialdemokraterna och Håkan Juholt under de senaste månaderna. Tvärtom visar forskning tämligen entydigt att det som styr den politiska nyhetsjournalistiken är nyhetsvärderingar och medielogiken, inte politiska värderingar eller någon politisk logik.

Annorlunda formulerat älskar medierna dramatiska händelser och processer som handlar om personer och som involverar tydliga konflikter och möjliggör berättelser om vinnare och förlorare. Till mediernas främsta berättartekniker hör därför tillspetsningar, förenklingar, polariseringar, intensifieringar, personifieringar och stereotypiseringar. Ju mer en potentiell nyhet passar dessa berättartekniker och ju mer journalister bedömer att en potentiell nyhet kan locka många lyssnare, läsare och tittare, desto större är sannolikheten att medierna rapporterar om nyheten, och desto mer omfattande kommer mediebevakningen att vara.

Att mediebevakningen av socialdemokraterna och Juholt varit så omfattande och kritisk beror därför inte på partipolitisk partiskhet eller på att de ville avsätta Juholt. Det beror på att socialdemokraternas och Juholts problem passade medielogiken och de journalistiska nyhetsvärderingarna. Den här gången drabbade det socialdemokraterna, men nästa gång kan det drabba moderaterna eller folkpartiet eller miljöpartiet. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om mediedramaturgin. För att citera journalisten Anders Mildner:

Varför ville då medierna avsätta Juholt? Det enkla svaret är: det ville de inte. Den som letar efter dolda agendor hos journalisterna, kommer inte att hitta några. Om vi däremot vidgar bilden något, är det inte alldeles svårt att se att en samlad yrkeskår skapar journalistik som syftar till att fälla den som hamnar i Juholts läge, oavsett vem det är. Och det gör att ”brottet” i någon mån reduceras till en enda sak: de personer som utsätts för drev har gjort sig mediedramaturgiskt sårbara. Att detta i dag är det värsta som kan hända en person i ledande befattning säger så klart något om mediernas makt. Men också något om vilka framtida politiker vi kommer att få.

Detta är inte sagt för att försvara journalistiken. Om man anser att journalistikens främsta uppgift är att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor är det ett betydande problem att medielogiken och mediedramaturgin får så stort genomslag i den politiska bevakningen. Att en så stor del av journalistiken gestaltar politik som spel och strategi snarare än som sak, och att den spekulerar och tolkar istället för att beskriva vad som faktiskt har hänt eller sagts, är dock ett större problem än att journalistiken skulle drivas av politiska värderingar.

Medierna och den politiska journalistiken vill varken hjälpa eller stjälpa socialdemokraterna eller något annat parti och deras partiledare. De vill ha nyheter som passar mediedramaturgin, nyhetsvärderingarna och medielogiken och som lockar publik.

Läsvärt om News of the World-skandalen

Turerna kring det som omväxlande kallats ”News of the World-skandalen, ”Murdoch-skandalen” och ”hackningsskandalen” fortsätter. Att hålla reda på alla turer och inblandade personer är dock inte helt lätt. En god hjälp i det sammanhanget är emellertid ett par interaktiva guider på New York Times: en över de inblandade personerna och en över skandalens anatomi.

Samtidigt som skandalen har blivit sommarens största nyhet så här långt var den brittiska tidningen The Guardian länge ensamt om att uppmärksamma och rapportera kring skandalen. En intressant historik kring detta kan läsas i Newsweek under rubriken How We Broke the Mordoch Scandal, skriven av The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger.

En intressant del av den historiken handlar om hur The Guardian, i frustration över att andra brittiska medier inte följde upp den framväxande skandalen, förra året vände sig till New York Times som sedermera skrev en lång och mycket intressant artikel i New York Times Magazine. Efter det började även andra brittiska medier, däribland The Financial Times och The Independent, bevaka skandalen. Att New York Times rapporterade om hackningsskandalen legitimerade nyheten och gjorde att fler medier vågade gå emot Murdoch’s News Corporation och News International. Nu känner sig till och med Fox News, som ingår i Murdoch’s medieimperium, tvungna att rapportera om skandalen och utfrågningen av Murdoch i det brittiska parlamentet igår, även om det – enligt New York Times – gjordes på ett motvilligt sätt.

Hur skandalen kommer att påverka Murdoch’s medieimperium i Storbritannien och andra länder, den brittiske premiärministern David Cameron, Scotland Yard, relationerna mellan politiska aktörer och medieaktörer samt journalistikens fortsatta utveckling är i skrivande stund högst oklart. En av de viktigaste faktorerna handlar om vad de polisutredningar som nu har inletts eller återupptagits kommer att visa och leda till. Jag hoppas dock att avslöjandena kommer att leda fram till en sanering av tabloidjournalistiken, till en tydligare rågång mellan medier och politik i de länder där umgänget har varit eller är allt för nära, och till att makten hos Murdoch och hans medieimperium försvagas. Att News of the World har lagts ned är en god början, men det krävs antagligen mer för att på ett varaktigt sätt sanera tabloidjournalistiken.

Allra viktigaste i det sammanhanget är emellertid publikens efterfrågan: så länge det finns stora grupper människor som efterfrågar tabloidjournalistik, även etiskt oförsvarbar sådan, kommer det finnas de som på ett eller annat sätt försöker tillfredsställa den efterfrågan. Som mediekonsumenter har vi alla makt: en makt som vi många gånger är allt för dåliga på att nyttja medvetet och ta ansvar för.

 

 

Public service-utredningen nu presenterad

Efter en vår där en rad debattinlägg om framtidens public service har publicerats presenterade regeringen idag den nya public service-utredningen, både formellt och på DN Debatt. Utredningen ska genomföras av en kommitté bestående av Martin Holmgren, Helene Hillerström Miksche, Leif Jakobsson, Katarina Kämpe och Lars Nord, och ska enligt regeringens direktiv bland annat ta ställning till följande frågor:

• Hur ska uppdraget till radio och tv i allmänhetens tjänst formas?
• Hur ska det breda och varierade utbudet på bästa sätt nå publiken?
• Hur kan mångfalden och tillgängligheten i SR:s, SVT:s och UR:s programproduktion stärkas?
• Hur ska radio och tv i allmänhetens tjänst finansieras? Ska radio- och tv-avgiften vara kvar eller ersättas med en annan uppbördsform?
• Hur ska programföretagens verksamhet styras, regleras och följas upp?
• Ska en övergång ske från analog till digital radio, och hur ska en sådan övergång i så fall gå till?

Det ska bli mycket intressant att följa public service-utredningen. Givet hur kontroversiell frågan om public service och dess framtid är – med olika åsikter inom både regeringen och riksdagen, för att inte tala om åsiktsskillnaderna mellan företrädare för public service och för de kommersiella medierna – har den inget enkelt uppdrag.

Samtidigt är dess uppdrag oerhört viktigt. En lång rad forskningsresultat från både Sverige och andra länder visar otvetydigt att public service spelar en mycket viktig roll för inte minst nyhets- och samhällsjournalistiken, vilken i sin tur har stor betydelse för demokratin och dess kvalitet. Till detta kommer jag att återkomma under utredningens gång. Tills vidare är jag glad att den akademiska forskningen finns representerad i utredningen. Förhoppningsvis kommer kommittén låta forskningen väga tungt i dess arbete. Det behövs som en motvikt till den allt för politiserade och ibland – eller allt för ofta – okunniga debatt som förs i frågan om public service och dess framtid.

Direktiven till utredningen kan laddas ner här.

Dagens Nyheter och den journalistiska kompassen

I dagens DN presenterar tidningen på en helsida stolt ”åtta nya krönikörer” under rubriken ”DN får fler röster i ny form”. De nya krönikörerna är Dilsa Demirbag-Sten, Nathan Shachar, Åsa Beckman, Ingrid Hedström, Johanna Koljonen, Henrik Berggren, Mårten Schulz och Emanuel Karlsten. Det handlar med andra ord om idel kända namn, snarare än om att låta nya röster komma in i debatten.

Samtidigt sammanfattar DN den socialdemokratiska extrakongressen på nästan två helsidor. Den utrymmesmässigt största artikeln är en nyhetsanalys av den politiske kommentatorn Maria Crofts med rubriken ”Lång resa kvar för att åter vinna väljarnas förtroende”. Som rubriken antyder genomsyras artikeln av journalistens analys och tolkningar av s-kongressen, Håkan Juholt som ny partiledare, och av vad som väntar framöver.

Tagna tillsammans illustrerar dessa hur den tolkande journalistiken tränger undan den beskrivande journalistiken; hur de personliga krönikorna, åsikterna och perspektiven prioriteras på den rapporterande och undersökande journalistiken; och ett ofta ängsligt letande efter ett medieinnehåll som – för att citera chefredaktören Gunilla Herlitz – förmår ”engagera och beröra”.

Tänk om Dagens Nyheter istället stolt hade presenterat åtta nya reportrar eller åtta nya grävande journalister – journalister med uppgift att söka reda på och rapportera om fakta som människor behöver känna till; journalister med uppgift att göra grävande journalistik som lyfter fram tidigare okända förhållanden; eller journalister med uppgift att på ett grundligt och faktabaserat sätt granska de inflytelserika i samhället.

Då hade förtroendet för Dagens Nyheters journalistiska kompass ökat. Nu minskar det istället. Problemet är inte någon av de nya krönikörerna. Problemet är prioriteringen av krönikor och personliga åsikter och perspektiv framför rapporterande och undersökande journalistik.

Är det något det inte råder någon brist på i dagens mediesamhälle är det utrymme för personligt tyckande och subjektivitet. Vad som däremot behövs – och kanske mer än någonsin – är medier som prioriterar journalistik vars ambition är att rapportera om sådant som händer och sker och som människor behöver information om, och som ser det som en av de främsta uppgifterna att kontrollera sanningshalten i olika påståenden om verkligheten.

State of the News Media 2011

Nu har Pew Project for Excellence in Journalism släppt årets State of the News Media, vilket är den mest omfattande och heltäckande årliga rapporten om de amerikanska nyhetsmedierna, hur deras situation ser ut, och hur deras situation har utvecklats under det senaste året. Precis som tidigare år finns det en rad trender och tendenser som visar att nyhetsmedierna har problem, men jämfört med de två föregående åren har situationen ljusnat något. Ekonomiskt gäller det samtliga medietyper utom tidningar.

För den som är intresserad av nyhetsmedierna och deras situation är State of the News Media en guldgruva av aktuell information som starkt kan rekommenderas. För den som vill gå direkt till de mest centrala resultaten kan de läsas under rubriken Key Findings, medan de viktigaste trenderna kan läsas under rubriken Major Trends.

Public service, demokratin och mediernas kommersialisering

Debatten om public service, demokratin och mediernas kommersialisering fortsätter. Det är positivt, även om en del inlägg tyvärr präglas väl mycket av antingen reflexmässiga attacker mot eller försvar av public service alternativt kommersiella medier (se bland annat Mattias Svenssons inlägg). Det leder till en förenklad debatt och försvårar en djupare analys av medieutvecklingens både positiva och negativa sidor.

Ur mitt perspektiv handlar frågan om public service och mediernas kommersialisering ytterst om demokratin och dess behov av välinformerade medborgare. Om vi utgår från att demokratin behöver välinformerade medborgare för att fungera väl behövs det medier som tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik. Principiellt spelar det ingen roll om nyhets- och samhällsjournalistiken tillhandahålls av public service eller kommersiella medier: det avgörande är att de breda medierna tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik av god kvalitet.

Ur det perspektivet har medieutvecklingen under de senaste 20 åren haft både positiva och negativa sidor. De positiva sidorna dominerar, men om mediesystemets kommersialisering går för långt riskerar de negativa sidorna att få allt större genomslag.

Medieutvecklingen har varit positiv i den meningen att det aldrig förr har funnits ett lika rikt utbud av nyhets- och samhällsjournalistik och olika samhälls- och informationsinriktade program. Inte minst TV4, men även kanaler som Axess och under perioder TV8, har vid sidan av Sveriges Television varit mycket viktigt. Konkurrensen mellan framförallt Sveriges Television och TV4 har också vitaliserat samhällsjournalistiken, och med fler kanaler som sänder nyheter och olika samhällsdebatterande program har mångfalden ökat.

Samtidigt har den ökade konkurrensen och kommersialiseringen – tillsammans med teknikutvecklingen och människors förändrade livsvanor – satt nyhets- och samhällsjournalistiken under en allt hårdare press. Resurserna för grävande journalistik och genomarbetade reportage har minskat, kraven att programmen ska fånga tittare har ökat, och nyhets- och samhällsjournalistiken har populariserats på ett sätt som många gånger riskerar att drabba dess kvalitet. Exempel på det är att andelen så kallade mjuka nyheter om olyckor, brott och sådant som har ett omedelbart publikintresse har ökat medan andelen så kallade hårda nyheter om politik och samhälle har minskat; att nyheterna har blivit allt mer lättsamma, inte minst i ton och tilltal; att tempot har höjts; och det finns mycket som tyder på att politikens innehåll får allt mindre uppmärksamhet i nyheterna medan det politiska spelet får allt större utrymme.

I grova drag kan man säga att nyhets- och samhällsjournalistiken har gått från en ambition att spegla, till att granska, tolka, och slutligen beröra. Strävan efter att beröra publiken behöver i och för sig inte vara problematisk i sig själv, men blir det ur ett demokratiskt perspektiv om eller när den strävan blir viktigare än strävan att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor.

Minskat relativt utrymme för journalistiken och försämrad journalistik kvalitet är två av de risker som den ökade kommersialiseringen för med sig. En kanske ännu större utmaning följer emellertid av att det ökade medieutbudet gör att mediekonsumtionen allt mer präglas av vilka intressen och motivationer människor har. Samtidigt som det aldrig har varit lättare att hitta nyhets- och samhällsjournalistik har det aldrig varit lika enkelt att undvika den helt och hållet. Det gör att mediekonsumtionen skiljer sig allt mer mellan de som är och de som inte är intresserade av politik och samhälle, vilket i sin tur leder till ökade kunskapsklyftor. Det i sin tur riskerar leda till klyftor i det politiska deltagandet.

Dessvärre följer dessa klyftor i stora drag andra etablerade sociala skiljelinjer som grundar sig i socioekonomisk ställning och utbildningsnivå. Även här följer Sverige utvecklingen i andra länder, inte minst i USA där antalet TV-kanaler började öka mycket tidigare än i Sverige och fortfarande är mycket större. Risken är överhängande att vi går mot en framtid där TV-landskapet med bara några få undantag domineras av underhållning, och där en mindre, välutbildad elit har förmågan att söka sig fram till och välja den goda journalistiken medan den större gruppen väljer bort nyheter helt eller nöjer sig med mindre kvalificerad journalistik.

Det är i det här perspektivet public service roll bör ses. Så länge public service bidrar till att det finns en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik, och till att den når också andra än en mindre informationselit, fyller public service en mycket central roll. Dessutom visar både svensk och internationell forskning att starka public service medier bidrar till att också de kommersiella medierna satsar mer på nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella medier gör i länder som saknar starka public service medier.

Lika viktigt som det var att avskaffa etermediemonopolet, lika viktigt är det att försöka säkerställa att det svenska mediesystemet tillhandahåller en rik mängd och ett brett utbud av god nyhets- och samhällsjournalistik. Så länge public service bidrar till det finns det all anledning att värna starka public service medier. Den dag som public service inte bidrar till det finns det få skäl att värna dem.

Frågan handlar inte om public service eller inte. Frågan handlar om vilken mediepolitik och vilket mediesystem som bidrar till demokratin och dess behov av välinformerade medborgare.

(Inlägget bygger delvis på mitt kapitel TV-landskapets revolution i Älskade, hatade – 14 röster om TV, redigerad av Mats Bergstrand. Det kapitlet kan laddas ner här och innehåller en djupare genomgång av det svenska TV-landskapets förändringar sedan monopolets avskaffande)