Framtiden för demokrati och mänskliga rättigheter

Idag ordnar Framtidskommissionen ett seminarium på temat ”Hotas demokrati och mänskliga rättigheter i EU i framtiden?”. Medverkande är Birgitta Ohlsson, Europaminister, Morten Kjaerum, chef för EU:s myndighet för mänsliga rättigheter FRA, Tomas Hammarberg, före detta kommissionär för mänskliga rättigheter på Europarådet, Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, samt Lotta Schüllerqvist, ordförande i Reportrar utan gränser. Moderator är Hans Dahlgren, ambassadör för mänskliga rättigheter och före detta kabinettsekreterare på UD.

 
Detta ska bli ett mycket intressant seminarium, samtidigt som det är sorgligt att frågan om de mänskliga rättigheterna och demokratin i EU överhuvudtaget behöver ställas. Mot bakgrund av utvecklingen i bland annat Ungern, Bulgarien och Rumänien är det dock viktigt att lyfta dessa frågor på dagordningen.

 
För de som inte har möjlighet att vara med på plats kommer seminariet sändas live på webben.

Framtidskommissionen i Almedalen

Nästa vecka genomförs den årliga Almedalsveckan, som i år slår ytterligare ett rekord i antal arrangerade seminarier. Detta är en av de viktigaste politiska arenorna i Sverige, och från Framtidskommissionen har vi därför valt att arrangera en särskild Framtidsdagen den 4 juli. Syftet med denna  Framtidsdag är att bidra till en mer framtidsinriktad debatt, lyfta fram olika viktiga samhällsfrågor, och vara en del av Framtidskommissionens analys av vilka framtida samhällsutmaningar som Sverige står inför.

Under Framtidsdagen kommer vi att arrangera sex seminarier, öppna för alla som vill och kan komma (hela programmet kan laddas ner här).

1. Framtidens Sverige – Vart är vi på väg?

Detta seminarium hålls 9.30-10.20. Förutom jag själv deltar följande ledamöter av Framtidskommissionen: Klas Eklund (professor i ekonomi), Helena Jonsson (LRF), Mernosh Saatch (vd Humblestorm), Lars Trägårdh (professor i historia) och Stina Westerberg (generaldirektör, Statens musikverk).

2. Bor alla i stan i Framtidens Sverige?

Detta seminarium hålls 10.30-11.30. Deltar gör Anders Knape (ordförande i Sveriges kommuner och landsting), Britta Flinkfeldt Jansson (kommunstyrelseordförande i Arjeplog), Per Ankersjö (miljöborgarråd i Stockholm), Gunnar Bendelin (initiativtagare till Landsbygdsupproret på Gotland) och Kristina Mattson (journalist och författare). Diskussionen leds av Helena Jonsson från Framtidskommissionen.

3. Passion & Innovation i Framtidens Sverige

Detta seminarium hålls 10.40-12.40. Deltar gör Tobias Nielsén, förläggare och författare, Emy Blixt, designer och grundare, Swedish Hasbeens, Pontus Schultz, chefredaktör Veckans Affärer, och Jan Broman, grundare av Fotografiska. Diskussionen leds av Mernosh Saatchi och Stina Westerberg från Framtidskommissionen.

4. Framtidens ansvar vid sidan av politiken

Seminariet hålls 12.50-13.50. Deltar gör Jan-Erik Sundgren, direktör med ansvar för samhälls- och miljöfrågor på Volvo, Marianne Bogle, verksamhetsansvarig frö CSR Sweden, Viveca Ax:son Johnson, styrelseordförande i Nordstjernan och ledamot av Framtidskommissionen, och Eva Nordmark, ordförande i TCO och ledamot av Framtidskommissionen. Diskussionen leds av Lars Trägårdh från Framtidskommissionen.

5. Framtidens Informationssamhälle, medieutveckling och tabloidisering

Seminariet hålls 14.00-15.10, på engelska. Jag kommer inleda genom att beskriva de senaste decenniernas medieutveckling. Sedan kommer Dan Sabbagh från The Guardian prata om den brittiska medieutvecklingen och hur den har bidragit till ökad tabloidisering, samt hur detta är relaterat till News of the World-skandalen. Sedan följer ett panelsamtal där Jan Helin, Aftonbladet och Ester Pollack, JMK, deltar, som även kommer behandla digitaliseringen av medierna och hur den påverkar medierna och deras innehåll.

6. Framtidens hotbilder

Det här seminariet hålls 15.20-16.20, och leds av Anna Jardfeldt från Utrikespolitiska institutet. Deltar gör Anders Thornberg, tf. generaldirektör för Säpo, Helena Lindberg, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Jonas Hallberg, expert på it-säkerhet vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) samt Gunnilla Reischl, forskare vid Utrikespolitiska institutet.

Vid sidan av detta kommer jag också vara värd för en lunch med ordförandena för de politiska ungdomsförbunden, där de får möjlighet att ge sin bild av vad de anser är de stora framtidsutmaningarna.

Samtliga seminarier kommer att hållas i Länsstyrelsens trädgård, ingång från Korsgatan 2. För de som inte har möjlighet att vara på plats kommer samtliga seminarier sändas på webben.

På FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio

Just nu befinner jag mig i Rio på FN:s konferens om hållbar utveckling. Det är den första FN-konferensen som behandlar samtliga tre aspekter av hållbar utveckling – ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Runt 190 nationer deltar, vid sidan av en lång rad ideella och icke-statliga organisationer och företag. Igår avslutades de förberedande förhandlingarna om ett slutdokument, som nu lämnas över till regeringscheferna.

Här på konferensen finns det olika åsikter om detta slutdokument. Många uttrycker kritik och anser att dokumentet inte går tillräckligt långt. Andra är mer nöjda, och pekar på det faktum att det är en oerhört svår process att försöka ena runt 190 länder från alla delar av världen kring skrivningar och åtaganden som är mer radikala. Åsiktsskillnaderna – och utgångspunkterna – mellan länder som befinner sig på väldigt olika positioner vad gäller exempelvis ekonomiska resurser och som möter väldigt olika problem är av naturliga skäl inte enkla att överbrygga. Det finns också en betydande misstro mellan olika länder som är svår att överbrygga. Det gäller inte minst de fattigare ländernas misstro mot de rikare länderna.

För egen del har jag inte hunnit läsa slutdokumentet i sin helhet ännu och har därför inte format någon fast uppfattning om hur det bör tolkas, men positivt är att det beslutats om att ta fram hållbarhetsmål (”sustainable development goals”) som från 2015 ska ersätta FNs milleniemål. Till skillnad från milleniemålen ska hållbarhetsmålen omfatta alla länder, inte bara utvecklingsländerna, vilket är positivt. Ett annat framsteg är att beslut har fattats om ett tioårigt ramverk för hållbar konsumtion och produktion (”sustainable consumption and production”), och att behovet av en omställning till en grönare ekonomi framhålls.

Vid sidan av förhandlingarna och regeringsrepresentanternas tal anordnas en lång rad seminarier av olika organisationer. Idag har jag deltagit på två sådana: Beyond GDP: Measuring the Future We Want och High-Level Dialogue on Natural Capital Accounting. Båda har varit mycket intressanta, och lyfter fram (1) behovet av andra mått än BNP som kan komplettera BNP när det gäller att mäta mänsklig utveckling och välstånd samt (2) behovet av att hitta sätt att värdesätta naturen så att naturens värde liksom kostnaderna när tillräcklig miljöhänsyn inte tas blir tydligare.

Tillsammans tydliggör dessa seminarier att om världen ska kunna ställa om till en utveckling som är hållbar inte bara ekonomiskt, utan också socialt och ekologiskt, måste vi hitta nya mätmetoder som på ett bättre sätt tydliggör värden och kostnader förknippade med olika mänskliga aktiviteter. Som Storbritanniens vice premiärminister Nick Clegg framhöll: ”Without the right tools to measure the right things we cannot do the right things”. Eller som Yolanda Kakabadse, Världsnaturfondens ordförande, sade: ”We must measure what we treasure”.

Det instämmer jag helt i.

Tankar om Sverige och svenskheten på nationaldagen

Med anledning av nationaldagen skrev jag idag ett inlägg om Sverige och svenskheten på Framtidskommissionens hemsida. Jag har även lagt in det nedan:

Idag firas den svenska nationaldagen runt om i vårt land. Flaggorna vajar, orkestrar spelar, sill och potatis dukas fram. Samtidigt är firandet ganska försiktigt. Jämfört med exempelvis Norge och USA räknas inte nationaldagen som någon av de verkligt stora och viktiga högtiderna. Talande är att nationaldagen blev helgdag så sent som 2005. Talande är också att de flesta antagligen inte vet varför vi firar nationaldagen den 6 juni – för att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523 och för att 1809 års regeringsform utfärdades den 6 juni. För många, kanske de flesta, är nationaldagen en välkommen helgdag. Varken mer eller mindre.

Vare sig man tycker detta är bra eller inte illustrerar detta ett komplext och oreflekterat förhållande till det svenska och den svenska identiteten. Att svenskar inte firar nationaldagen med större entusiasm ska inte tolkas som om den svenska identiteten nödvändigtvis är svag eller som om svenskar inte bryr sig om Sverige. Det ska snarare tolkas som om Sverige och den svenska identiteten fortfarande – om än i sjunkande grad – uppfattas som ganska självklara företeelser. Det är ingenting vi behövt kämpa oss till; därför är det ingenting vi har behövt tänka särskilt mycket på. Man firar som bekant inte vardagar. Man firar högtidligheter.

Därför är det ingen slump att nationaldagen blev helgdag så sent som 2005. I takt med ökad globalisering och ökad invandring befinner sig den svenska identiteten i omvandling. Många upplever den som hotad. Om man ska följa Benedict Andersons definition av nationen som en ”föreställd gemenskap” har det för många blivit svårare att föreställa sig den svenska gemenskapen. Sverige är inte vad det var. Det väcker frågor om vad Sverige är, vad Sverige bör vara, vad Sverige är på väg att bli.

Definitionen av nationen som en föreställd gemenskap är viktig därför att den understryker att nationen är en social konstruktion. Gemenskapen är inte verklig; den är föreställd. De som befinner sig inom gemenskapen föreställer sig att det har mycket eller det mesta gemensamt med andra inom gemenskapen, trots att de aldrig har eller troligen aldrig kommer att träffas, och trots att det finns enormt många och i vissa fall stora skillnader mellan människor inom den föreställda gemenskapen.

Att gemenskapen är föreställd betyder inte att den är oviktig. Om något definieras som verkligt blir det verkligt för dem som delar föreställningen. Varje land behöver också någon form av föreställd gemenskap och identitet, eller för att citera Jasenko Selimovic´s mycket läsvärda artikel på DN Debatt den 5 juni: ”Ett land måste ha ett samhällskitt som utgör grunden för solidaritet medborgarna emellan. Det ger legitimitet åt statens institutioner och representanter, det gör att maktutövandet upplevs legitimt. Detta samhällskitt gestaltas i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan om vilka som utgör ett ”vi”.

Att gemenskapen är föreställd understryker dock att hur gemenskapen föreställs är föränderligt och öppet för förhandlingar. Det som uppfattades som ”svenskt” när Gustav Vasa valdes till kung 1523 är inte samma sak som idag. Det som uppfattades som ”svenskt” när 1809 års regeringsform utfärdades är inte samma sak som idag. Det som kommer att uppfattas som svenskt 2020 eller 2050 kommer inte vara samma sak som idag.

Frågan är därför inte enbart vad som är svenskt och vari den svenska identiteten ligger. Frågan är också vad som bör uppfattas som svenskt.

Svaret kan inte vara det etniska ursprunget. Sverige är sedan länge ett land där människor av många olika etniska ursprung bor och lever och där etniciteter har blandats. De flesta svenskar kan, om de går tillräckligt långt tillbaka i tiden, hitta rötter i andra länder. Av moraliska och demokratiska skäl är det också uteslutet att försöka definiera svenskhet utifrån etnisk tillhörighet.

Av detta följer att svenskhet inte heller kan definieras utifrån etniska eller fysiska markörer som hudfärg eller hårfärg. Utomlands må svenskar uppfattas som långa och blonda, men det är som bekant en myt. Också bland dem vars rötter i Sverige sträcker sig generationer tillbaka finns det en många som skulle uteslutas om svenskheten definierades utifrån vissa karaktärsdrag kopplade till utseendet.

Det är också svårt att tänka sig att definiera svenskheten utifrån någon specifik kulturell gemenskap. Om det någon gång fanns en ursprunglig svensk kultur, vilket historiker vet är en myt, är den inte levande idag. Det som möjligen må uppfattas som en svensk kultur idag har formats under århundraden under mer eller mindre intensiva intryck hämtade från andra länder. Det finns dessutom lika mycket kulturella skillnader inom landet och mellan människor inom den ”svenska” gemenskapen som det finns mellan varje form av ”svensk” kultur och andra kulturer. Varje försök att identifiera vad som skulle vara någon form av ”svensk” kultur slutar också ganska snabbt antingen med att det går att spåra de kulturella uttrycken till andra länder, eller med slutsatsen att vi delar dem med andra länder.

Det kanske bästa sättet att beskriva svenskheten och dess komplexitet finner jag i Qaisar Mahmoods nya och mycket läsvärda bok ”Jakten på svenskheten”. I den skriver han: ”Det närmaste jag kan komma att beskriva det jag upplevt som svenskheten kan liknas vid en lök som består av olika lager. Bonde-, bruks-, industri- och det postmoderna samhället har bidragit med varsitt lager till såväl föreställningen om svenskheten som till de faktiska normer och beteenden som existerar i Sverige. Varje lager har byggt vidare på tidigare lager. Genom globalisering och invandring läggs just nu ett ytterligare lager till den svenska löken”.

Givet det historiska faktumet att nationella identiteter alltid är föränderliga måste varje definition av svenskhet vara inkluderande och öppen för fortsatta förändringar. Alla som bor i Sverige och har svenskt medborgarskap bör också ha tillträde till den nationella identiteten. Den nationella identiteten bör kopplas just till den nationella gemenskapen, inte till någon form av inbillad och samtidigt exkluderande etnisk eller kulturell gemenskap.

Grunden för den svenska identiteten måste därför vara medborgarskapet: att man har svenskt pass och har åtagit sig att följa svenska lagar. Har man svenskt medborgarskap är man svensk. Punkt.

Om detta räcker för att den nationella identiteten ska fungera som samhällskitt är dock tveksamt. Nationella identiteter är inte enbart konstitutionella. De är också emotionella. Styrkan i exempelvis den amerikanska identiteten är därför idén om den amerikanska drömmen, öppen för alla medborgare oavsett ursprung som följer spelets regler och är villiga att arbeta hårt. Att den amerikanska drömmen för de flesta aldrig blir verklighet spelar mindre roll för den nationella identiteten och stoltheten än tron på idén som sådan.

Frågan är om det vore möjligt att formulera en idé om den svenska drömmen, och hur den i så fall skulle formuleras?

 

 

Det förändrade medielandskapets utmaningar

Idag skriver jag på DN debatt om det förändrade medielandskapet och dess utmaningar för demokratin och den sociala sammanhållningen. Artikeln bygger på en studie jag gjort tillsammans med Monika Djerf-Pierre och Adam Shehata, och som kommer att publiceras i ett kommande nummer av International Journal of Public Opinion Research. Hela DN-artikeln följer här:

”Därför måste vi tala mer om hur medierna utvecklas”

DN debatt 18 maj 2012

Förra året tillsatte regeringen en Framtidskommission med uppdraget att identifiera framtidens samhällsutmaningar. En av dessa utmaningar handlar om medielandskapets förändringar och dess betydelse för den politiska åsiktsbildningen, det politiska deltagandet, den sociala sammanhållningen och, ytterst, demokratin.

Att medielandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna är ingen nyhet. Public service-monopolet har brutits, antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt, sändningstiderna i etermedierna har ökat kraftigt, och internet har tillkommit och blivit en integrerad del av våra liv. Idag finns det en närmast obegränsad tillgång till nyheter och information från olika delar av världen. Aldrig har tillgången till information varit lika omfattande som nu. Aldrig har valfriheten varit lika stor.

Den här utvecklingen är på många sätt oerhört positiv, men den innebär också stora utmaningar. Det gäller inte minst eftersom medierna och människors medieanvändning påverkar deras verklighetsbilder, åsiktsbildning och, i förlängningen, politiska beteenden. Vilka medier och typer av medieinnehåll människor tar del av kan därför få stor betydelse.

Ett antagande i de flesta diskussioner kring demokratin är att den förutsätter att människor är relativt informerade. Utan kunskaper är det svårt att på ett genomtänkt sätt ta ställning i samhällsfrågor. Ett annat antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande. Annars riskerar vissa grupper representeras sämre än andra. Ett tredje antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har relativt gemensamma verklighetsbilder. Annars blir det svårt att föra en meningsfull politisk debatt. Idealt sett spelar nyhetsmedierna här en viktig roll genom att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att ta ställning i samhällsfrågor och genom att fungera som en gemensam arena för politisk debatt.

För att detta ska fungera krävs dels att medierna tillhandahåller sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor, dels att det inte råder allt för stora klyftor mellan grupper när det gäller nyhetskonsumtionen.

Inte minst ur det senare perspektivet innebär medieutvecklingen en utmaning. Ska man förklara människors medieanvändning och andra beteenden visar forskning att kombinationen av tre faktorer är helt centrala: möjligheter, motivationer och förmågor. Ett ökat utbud av medier leder därför till ökade skillnader i nyhetskonsumtion genom tre mekanismer. För det första, ju större medieutbudet är, desto mer selektiva tvingas människor vara när de väljer mellan medier och olika typer av medieinnehåll. För det andra, ju mer selektiva människor tvingas vara när de väljer medier och olika typer av medieinnehåll, desto större betydelse får deras individuella motivationer. För det tredje, ju större betydelse människors individuella motivationer får, desto större blir skillnaderna i mediekonsumtionen.

Att detta inte bara är ett teoretiskt resonemang visas av både svensk och amerikansk forskning. I en ny studie som kommer att publiceras i International Journal of Public Opinion Research undersöker jag tillsammans med Monika Djerf-Pierre, Göteborgs universitet och Adam Shehata, Mittuniversitetet, hur medieanvändningen har utvecklats sedan 1980-talet och sambandet mellan människors nyhetskonsumtion och deras politiska intresse. Studien är baserad på SOM-undersökningarna och sträcker sig över perioden 1986 till 2010.

Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.

Resultaten illustrerar att förändringarna av medielandskapet har ökat möjligheterna att ta del av nyhetsmedier, men också att det har blivit enklare än någonsin att undvika dem. Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.

Kombinerar vi detta med forskning kring sambanden mellan nyhetskonsumtion, politiska kunskaper och politiskt deltagande, och om mediernas effekter på människors åsikter och verklighetsuppfattningar, kan den här utvecklingen förväntas leda till ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

Utvecklingen kan också förväntas leda till allt större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten. Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.

Den här utvecklingen är en utmaning både för att den påverkar demokratin och dess sätt att fungera, för att det är någonting som politiken förr eller senare måste förhålla sig till, och för att det inte finns några självklara svar på vad som bör göras. Om vi inte hittar sätt att möta den riskerar vi dock att hamna i en situation liknande den i USA, där kunskaps- och deltagandeklyftorna är mycket större än i Sverige och där den politiska polariseringen har lamslagit både den politiska debatten och det politiska systemets förmåga att hitta lösningar på viktiga samhällsproblem. Ur Framtidskommissionens perspektiv är frågan om medieutvecklingen och dess betydelse för demokratin och den sociala sammanhållningen därför en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som hittills har skett.

Debatten om journalistikens partiskhet fortsätter

Under de senaste dagarna har debatten om journalistikens partiskhet väckts till liv igen. Detta efter att en ny undersökning från JMG, Göteborgs universitet, visat att 41 procent av de svenska journalisterna sympatiserar med miljöpartiet. Slår man ihop miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna får de 70 procent bland svenska journalister.

Detta är dock ingenting nytt – även tidigare undersökningar har visat att svenska journalister står till vänster om allmänheten. Den viktiga frågan är dock om journalisternas partisympatier präglar det journalistiska innehållet.

Här visar undersökningar regelmässigt att så inte är fallet (se tidigare inlägg här och här). För professionella nyhetsjournalister – och de flesta svenska journalister är professionella – strider det mot yrkesnormerna att låta de egna åsikterna prägla den journalistiska bevakningen. Ibland gynnas vissa partier av den journalistiska bevakningen medan andra missgynnas, men det handlar om olika partier vid olika tillfällen. Avgörande där är inte journalisternas politiska värderingar utan deras nyhetsvärderingar.

Fenomenet att många tror att medierna är partiska till motståndarnas fördel, trots att undersökningar regelmässigt visar att anklagelser om partipolitisk partiskhet på det stora hela är obefogade, är dock inte enbart svenskt. Tvärtom återfinns det i många andra länder. Det finns även en hel del forskning kring fenomenet, där den psykologiska tendensen att tro att medierna är partiska till motståndarnas fördel brukar beskrivas som hostile media phenomena (fientliga medier fenomenet). Häromdagen skrev medieforskaren Matthew Nisbet ett intressant blogginlägg om detta med rubriken The Psychology of Why the Right and the Left Believe in Media Bias.

Det inlägget kan starkt rekommenderas, inte minst till alla dem som nu är upprörda över journalistikens påstådda partiskhet. Slutsatsen som kan dras av forskningen kring hostile media phenomena är nämligen tydlig: Frågan om nyhetsjournalistikens politiska partiskhet handlar mindre om den faktiska journalistiken och mer om betraktarna.

Det leder till en andra slutsats: så länge det inte går att visa genom systematiska innehållsanalyser att journalistiken faktiskt är partisk vore det bättre om debatten handlade om något av de många verkliga problem som finns kopplade till journalistiken. Dit hör exempelvis journalistikens kommersialisering, den starka tendensen att gestalta politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och att gränsen mellan beskrivande och tolkande journalistik ofta är oklar samtidigt som den tolkande journalistiken har fått ett större utrymme även på nyhetsplats.

Försämrar datorerna verkligen läsförmågan?

”Datorerna får svenska barn att läsa allt sämre” slog Dagens Nyheter fast i en rubrik den 13 mars. Artikeln grundar sig på rapporten ”Läsarnas marknad, marknadens läsare” utgiven av den pågående litteraturutredningen.  Enligt rapporten visar olika undersökningar att både barns och ungdomars läsförmåga har försämrats. Även om utvecklingen inte är ny tyder det mesta på att försämringen i läsförmågan har tilltagit under det senaste decenniet. Enligt några av de forskare och författare som medverkar i artikeln och rapporten beror detta i stor utsträckning på den ökade datoranvändningen.

Än så länge har jag inte hunnit läsa hela rapporten och kan därför inte bedöma vilket stöd det finns för tesen att den försämrade läsförmågan beror just på den ökade datoranvändningen. Det kan finnas många andra, och samverkande, faktorer som har lika stor eller större betydelse. Det är alltid lätt att skylla på ny teknik, samtidigt som ökad datoranvändning inte är något unikt för Sverige. Exempelvis är datoranvändningen mycket utbredd också i Finland som ofta hyllas för sina framgångar på skolområdet. Om datoranvändningen vore det stora problemet borde läsförmågan sjunka också i andra jämförbara länder, men så tycks inte ha skett.

Att den ökade datoranvändningen har betydelse för läsandet och läsförmågan råder det dock knappast någon tvekan om. Datorer, smarta telefoner och läsplattor samt att vi i princip alltid är uppkopplade påverkar både hur vi inhämtar och bearbetar information, på samma sätt som tidigare tv:n och radion påverkade vårt läsande. Frågan är därför inte om vårt läsande och vår informationsinhämtning påverkas av datorerna. Frågan är hur.

Ett svar lyfts fram i ett aktuellt nummer av Time. Enligt artikeln har datorerna, och att vi alltid är uppkopplade, haft åtminstone tre effekter på hur vi inhämtar och bearbetar information. För det första, när vi konfronteras med frågor som vi inte kan besvara engagerar vi oss allt mindre i att tänka kring frågan för att istället fundera över var vi kan hitta svaret. För det andra, när vi förväntar oss att vi ska kunna hitta information senare är vi sämre på att lägga informationen på minnet. Detta leder till den tredje effekten, nämligen att vi blir allt sämre på att lära oss saker utantill och allt bättre på att söka efter information.

Om detta är bra eller dåligt kan alltid diskuteras. På ett sätt är det rationellt att ägna mindre mental energi åt att lära oss sådant som vi ändå snabbt kan söka information om. På ett annat sätt är det problematiskt, eftersom förmågan att värdera information förutsätter att man har en gedigen bas av relevant kunskap och information att utgå från. Information och kunskap är dessutom inte samma sak. Vi kan söka information, men för att bygga upp kunskap krävs att vi lär oss och bearbetar informationen.

Oavsett vilket innebär teknikutvecklingen nya utmaningar för läsandet och lärandet; för hur vi inhämtar och bearbetar information och kunskap; och för pedagogiken från förskola till universitet. Därför är det viktigt med forskning och en levande diskussion om teknikutvecklingens betydelse för lärande och läsande. Därför är det också viktigt att inte fastna i förenklade och teknikfientliga positioner.

För att återkoppla till rubriken i Dagens Nyheter: det kan aldrig vara datorerna som får svenska barn att läsa allt sämre. Det kan möjligen vara det sätt på vilket datorerna används av barn och ungdomar i skolan och hemmen. Den distinktionen är oerhört central om vi ska förstå och kunna möta de utmaningar som teknikutvecklingen innebär för läsandet och lärandet.

- – - – - – - – - – - – - – - -

Ovanstående inlägg publicerades även på Framtidskommissionens blogg den 14 mars.

TV4 men inte SVT allt mer kommersialiserat

Dagens mest intressanta läsning på temat medier och journalistik är Kent Asps debattartikel i Dagens Nyheter idag. I artikeln redogör Asp för resultaten av den senaste årliga granskningen av det svenska TV-utbudet, vilken genomförs på uppdrag av Myndigheten för radio och TV. Titeln på årets rapport är Svenskt TV-utbud 2011.

Medan den allmänna debatten ofta handlar om i vilken utsträckning public service har kommersialiserats, visar resultaten att det framförallt är TV4 som har blivit allt mer underhållningsorienterade och kommersialiserade. Samma tendens återfinns i de andra kommersiella kanalerna – TV3, Kanal 5, TV6, Sjuan och TV8. I artikeln konstaterar Asp:

Mångfalden i TV 4:s programutbud minskade kraftigt under 2011. Det gällde såväl underhållningsutbudet som faktautbudet. TV 4 innehöll 2010 71 olika typer av fakta- och underhållningsprogram. Under 2011 uppgick de till 58 stycken. Minskningen var lika markant för utbudet i sin helhet som för utbudet på bästa sändningstid. Bredden i utbudet är därmed den minsta sedan undersökningarnas start 1998.

/…/

Mångfalden minskar också trendmässigt i de andra fem undersökta reklam-tv-kanalerna (TV 3, Kanal 5, TV 6, Sjuan och TV 8). Programutbudet har inte något år haft en sådan liten bredd och varit så starkt inriktat på fiktion och underhållning.

När det gäller SVT visar undersökningen inte bara att SVT kännetecknas av större mångfald och ett större utbud av nyheter, kultur och samhällsprogram än de kommersiella kanalerna, utan också att balansen mellan information och underhållning har förändrats ”mycket lite” sedan den första undersökningen genomfördes för fjorton år sedan. Trots många andra förändringar av medielandskapet och medieutbudet fortsätter SVT erbjuda en stor mängd informationsinriktade program, och mer information än vad de kommersiella kanalerna gör. ”I det avseendet har SVT knappast utvecklats i kommersiell riktning”, konstaterar Asp mycket riktigt.

Detta är viktiga resultat att ta del av. Ett skäl är att de bidrar till fakta i en debatt som allt för ofta präglas av löst tyckande. Ett andra skäl är att de tydliggör att kommersialisering är en process som kan omfatta inte bara public service-medier, utan också redan från början kommersiella medier. Ett tredje skäl är att de lyfter fram en försummad aspekt i debatten kring medieutvecklingen, nämligen kommersialiseringen av TV4.

Om man utgår från att demokratin behöver medier som tillhandahåller en rik mängd saklig och relevant nyhets- och samhällsjournalistik är det ett problem om utbudet blir allt för underhållningsorienterat på bekostnad av nyhets- och samhällsjournalistiken. Ur ett sådant perspektiv och givet de resultat som framkommer av bland annat Asps undersökning tycks det främsta problemet inte vara kommersialiseringen av SVT. Det tycks snarare vara kommersialiseringen av TV4 och medielandskapet i stort.

Svensk mediegranskning och missvisande journalistik om Facebookundersökning

Hur mår svensk mediegranskning? Detta har varit temat för en tredelad och mycket läsvärd artikelserie av Torbjörn von Krogh, föreståndare för Stiftelsen Institutet för Mediestudier. I den första artikeln behandlas perioden fram till slutet av 1990-talet; i den andra artikeln perioden 2000-2010, och i den tredje artikeln perioden 2010-2012. Jag ska inte göra något försök att sammanfatta artikelserien här, utan vill istället uppmuntra alla som är intresserade av mediekritik, mediegranskning och medieforskning att läsa artiklarna.

Att mediegranskningen behövs ges det nya exempel på nästan dagligen. Häromdagen rapporterade medierna exempelvis om en ny undersökning enligt vilken Facebook sprider olycka, för att citera rubriken i Dagens Nyheter. Redan när jag läste nyheten första gången blev jag skeptisk. Ett skäl var att undersökningen hade genomförts inte bara av en forskare – i det här fallet Leif Denti, doktorand i psykologi vid Göteborgs universitet – utan också av två ”kommunikationsstrateger” vid en reklambyrå. Inget ont om kommunikationsstrateger, men de brukar sällan ägna sig åt och vara specialister på forskning. Ett andra skäl var att undersökningsmetoden var oklar. Vad som framgick var att undersökningen genomförts ”med hjälp av elever vid högskolan i Skövde”, och att tusen svenska Facebookanvändare enkätintervjuats ”sedan i somras”. Hur urvalet genomförts, hur representativa deltagarna i undersökningen är, och varför det tog så lång tid att genomföra undersökningen var bara tre frågor som lämnades obesvarade. Därtill kommer att frågorna och svarsalternativen i undersökningen var oklara. Ett tredje skäl var att slutsatserna framstod som allt för tillspetsade. För mer kritik av undersökningen kan Niclas Strandhs artikel på Second Opinion – med den träffande rubriken Facebookundersökningen gör oss olyckliga – rekommenderas.

Trots oklarheterna kring undersökningen rapporterade flera medier om detta som om det nu var en väl belagd sanning att Facebook gör oss olyckliga, och utan att ge läsarna, lyssnarna eller tittarna redskapen att granska undersökningen. Därmed bidrog man till att sprida i bästa fall ofullständig, och i värsta fall direkt missvisande, information. Eller för att formulera det på ett mer allmänt plan: Varje gång det sker att medierna okritiskt rapporterar om undersökningar som är bristfälligt genomförda och där resultaten är missvisande bidrar medierna aktivt till att sprida falska bilder av verkligheten. Det är raka motsatsen till vad medierna och journalistiken förutsätts göra, nämligen att granska och tillhandahålla nyheter som gör det möjligt för människor att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Problemet i det här fallet handlar dels om bristfällig forskning, dels om bristfällig journalistik kring forskningen. Bristande journalistisk granskning av forskningen och dess resultat leder till bristfällig och missvisande journalistik om forskningen. På samma sätt är risken överhängande att bristande granskning av medierna och journalistiken leder till en försämrad journalistik kvalitet.

En levande och saklig mediegranskning är inte en tillräcklig förutsättning för den goda journalistiken, men det är troligen en nödvändig förutsättning. Mediegranskningen behövs, inte bara för demokratins utan också för den journalistiska kvalitetens egen skull.

Framtidskommissionens hemsida lanserad

Nu är Framtidskommissionens nya hemsida lanserad: Framtidskommissionen.se. Det känns mycket bra, och det ska bli spännande att se hur den tas emot och kommer att fungera. Tanken med hemsidan är att inte bara informera om Framtidskommissionen och vår verksamhet, utan också att fungera som ett nav för information om olika framtidsfrågor och som ett aktivt bidrag till en bredare och mer levande framtidsdebatt. Den vänder sig både till dem som är intresserade av Framtidskommissionen i sig, och av framtidsfrågor i allmänhet.

Av det skälet innehåller hemsidan inte bara aktuell information om och nyheter om vår verksamhet, utan också möjligheter för människor att komma med sina egna inspel och förslag till Framtidskommissionen, en Framtidsstafett, Röster om Framtiden, och en blogg där både vi själva och olika gästskribenter kommer att skriva.

Den senaste nyheten handlar om den slutrapport som tagits fram av FN:s högnivåpanel för global hållbarhet och som presenterades vid ett seminarium i fredags, där kommissionens medlemmar Klas Eklund och Johan Rockström medverkade och kommenterade. Se gärna intervjuerna med dem, där rapporten beskrivs som ett – om än otillräckligt – steg framåt i arbetet för ett hållbart samhälle.

Varmt välkommen till Framtidskommissionen.se!