Missvisande journalistik om Löfven-effekt

När Håkan Juholt valdes till partiledare för socialdemokraterna förra våren och socialdemokraternas opinionssiffror strax därefter steg var journalisterna snabba med att tala om en ”Juholt-effekt”. Detta kritiserade jag då i ett par inlägg med rubrikerna Oseriöst om Juholt-effekten och Juholt-effekten som uteblev. Historien sedan dess visar också med all tydlighet att det var missvisande att tala om en Juholt-effekt.

Av detta tycks medierna emellertid inte ha lärt någonting. När nya opinionsundersökningar nu visar ett ökat stöd för socialdemokraterna tolkas detta av många som bevis för en ”Löfven-effekt”. Exempelvis skriver Göteborgs-Posten om Löfven-effekt i GP/Sifo, medan Aftonbladet i en rubrik har talat om Löfven-effekt direkt för S. Senast igår slog makthavare.se fast att det är en Tydlig Löfven-effekt i opinionen.

Att socialdemokraterna har gått framåt i de senaste opinionsundersökningarna råder det inget tvivel om, men det är inte liktydigt med en ”Löfven-effekt”. Det ökade stödet för socialdemokraterna kan bero på en rad olika faktorer, varav valet av Stefan Löfven till ny partiledare bara är en. Dit hör inte minst att mediebevakningen av socialdemokraterna har skiftat från att handla om problem och interna konflikter till att handla om hur socialdemokraterna sluter upp bakom Löfven, om Löfven själv och om det nya lag av medarbetare som han har utsett. Efter en lång period av negativ mediebevakning och sjunkande opinionsstöd är det heller inte konstigt som stödet ökar när mediebevakningen blir mer positiv och det framstår som om socialdemokraterna har hittat en väg ut ur de interna konflikterna.

Minst lika viktigt är emellertid att det är oklart vad som egentligen ska räknas som en ”Löfven-effekt” eller en partiledareffekt i allmänhet, och att de publicerade opinionsmätningarna inte ger underlag för att  bedöma om det ökade opinionsstödet verkligen beror på partiledarbytet eller på andra faktorer. Som Henrik Oscarsson konstaterar i ett mycket läsvärt inlägg med rubriken Vad är Löfveneffekten?, för att verkligen kunna bedöma orsakerna till det förändrade opinionsstödet behöver man veta ”om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet”. Och han fortsätter:

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat ”Håkan” med ”Stefan” under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara ”allmänt känd”. Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de ”varumärken” man mäter egentligen är.

Många väljares relationer till partiet Socialdemokraterna bygger på livslånga egna erfarenheter som orimligen kan kan mäta sig med väljarnas samlade erfarenheter av Stefan Löfven. Min huvudpoäng är att det finns en hel hög med alternativa förklaringar till Socialdemokraternas treprocentiga lyft i opinionen under senaste månaden som vi tyvärr inte har möjlighet att pröva systematiskt i brist på relevant empiriskt underlag. Ledarskiftet har inte minst inneburit även ett skifte när det gäller mediernas bevakning, granskning och gestaltning av Alliansregeringen. Det känns dock främmande att betitla även den typen av förklaringar som en Löfven-effekt.

Denna analys delar jag fullständigt. I bästa fall är det för tidigt att tala om en ”Löfven-effekt”, i sämsta fall är det missvisande och felaktigt. Oavsett vilket tenderar medierna att systematiskt överskatta partiledarnas roll och underskatta partiernas och de politiska budskapens roll. Därför finns det all anledning att förhålla sig väldigt skeptisk varje gång medierna diskuterar olika partiledareffekter.

Läsvärd debattartikel

Idag skrev Anders Lindberg en debattartikel i DN med rubriken ”Vad viskar makthavarens rådgivare idag till Fursten?”. Artikeln handlar om medieutvecklingen och vad den betyder för relationen mellan makthavare och medier, och i förlängningen för demokratin. Även om den i vissa delar är väl tillspetsad är den intressant och kan rekommenderas.

 

Update den 23 februari: Apropå debattartikeln ovan har Kajsa Falasca skrivit ett läsvärt inlägg om Makten som ingen vill ha.

Medierna och Juholts fall

Både under och efter den process som resulterade i Håkan Juholts avgång som partiledare för socialdemokraterna har många hävdat att mediernas bevakning varit orättvist hård. Tidigare kulturministern Bengt Göransson (s) har exempelvis kallat det ”en mediakampanj som förlorat all sans” och som ”bara kan beskrivas som mobbning”.

Diskussionen om mediernas bevakning av socialdemokraterna och Håkan Juholt och huruvida de bidrog till Juholts fall rymmer flera olika frågor. För det första, var omfattningen av bevakningen proportionerlig? För det andra, var bevakningen till sitt innehåll korrekt och saklig? För det tredje, var bevakningen partisk och driven av politiska agendor? Dessa frågor är viktiga att hålla isär.

Även om jag inte har gjort något empirisk studie av fallet, samtidigt som bevakningen inte har varit identisk i olika medier, kan några preliminära slutsatser ändå dras.

När det gäller frågan om ifall omfattningen av mediebevakningen var proportionerlig är det högst tveksamt. Visserligen är socialdemokraterna ett av Sveriges viktigaste och största partier, och hur socialdemokraterna fungerar och utvecklas spelar stor roll för svensk politik. Om ett kriterium för hur mycket uppmärksamhet olika partier förtjänar är deras verkliga eller potentiella makt är det rimligt att medierna ägnar stor uppmärksamhet åt socialdemokraterna. Frågan om proportionalitet måste samtidigt ställas mot omfattningen av mediernas bevakning av andra frågor och aktörer. Medan stor uppmärksamhet under de senaste månaderna har ägnats åt socialdemokraternas problem har andra viktiga frågor, exempelvis klimatförändringarna, fått högst begränsad uppmärksamhet. Om den faktiska makten eller den faktiska betydelsen av olika frågor används som kriterium för mediebevakningens omfattning måste slutsatsen därför bli att allt för stor uppmärksamhet har ägnats åt socialdemokratins och Juholts problem.

När det gäller frågan om ifall bevakningen till sitt innehåll var saklig och korrekt måste svaret bli både ja och nej. Samtidigt som det vore fel att på en generell nivå anklaga mediebevakningen för att ha varit osaklig och inkorrekt finns det gott om exempel på tveksamheter. Inte minst viktigt i det sammanhanget är att en stor del av bevakningen har varit spekulativ och tolkande samtidigt som gestaltandet av politik som spel och strategi dominerade så starkt. Många gånger har mediebevakningen handlat mindre om vad som faktiskt har hänt eller sagts, och mer på vad som kan komma att hända och tolkningar kring olika möjliga motiv och förklaringar till händelser och uttalanden. Journalistiken har gestaltat ett pågående drama, där Juholt varit huvudaktören men där dramat har handlat mindre om politiken och kända fakta och mer om aktörerna och tolkningar kring möjliga konsekvenser av det som sagts eller gjorts.

Den tredje frågan handlar om ifall bevakningen var partisk och driven av politiska agendor. Här är svaret enklare: även om det finns många skäl att vara kritiskt mot den nutida politiska journalistiken finns det väldigt svagt stöd för tesen att den politiska nyhetsjournalistiken är färgad av politiska värderingar. Det gäller både i allmänhet och i bevakningen av socialdemokraterna och Håkan Juholt under de senaste månaderna. Tvärtom visar forskning tämligen entydigt att det som styr den politiska nyhetsjournalistiken är nyhetsvärderingar och medielogiken, inte politiska värderingar eller någon politisk logik.

Annorlunda formulerat älskar medierna dramatiska händelser och processer som handlar om personer och som involverar tydliga konflikter och möjliggör berättelser om vinnare och förlorare. Till mediernas främsta berättartekniker hör därför tillspetsningar, förenklingar, polariseringar, intensifieringar, personifieringar och stereotypiseringar. Ju mer en potentiell nyhet passar dessa berättartekniker och ju mer journalister bedömer att en potentiell nyhet kan locka många lyssnare, läsare och tittare, desto större är sannolikheten att medierna rapporterar om nyheten, och desto mer omfattande kommer mediebevakningen att vara.

Att mediebevakningen av socialdemokraterna och Juholt varit så omfattande och kritisk beror därför inte på partipolitisk partiskhet eller på att de ville avsätta Juholt. Det beror på att socialdemokraternas och Juholts problem passade medielogiken och de journalistiska nyhetsvärderingarna. Den här gången drabbade det socialdemokraterna, men nästa gång kan det drabba moderaterna eller folkpartiet eller miljöpartiet. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om mediedramaturgin. För att citera journalisten Anders Mildner:

Varför ville då medierna avsätta Juholt? Det enkla svaret är: det ville de inte. Den som letar efter dolda agendor hos journalisterna, kommer inte att hitta några. Om vi däremot vidgar bilden något, är det inte alldeles svårt att se att en samlad yrkeskår skapar journalistik som syftar till att fälla den som hamnar i Juholts läge, oavsett vem det är. Och det gör att ”brottet” i någon mån reduceras till en enda sak: de personer som utsätts för drev har gjort sig mediedramaturgiskt sårbara. Att detta i dag är det värsta som kan hända en person i ledande befattning säger så klart något om mediernas makt. Men också något om vilka framtida politiker vi kommer att få.

Detta är inte sagt för att försvara journalistiken. Om man anser att journalistikens främsta uppgift är att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor är det ett betydande problem att medielogiken och mediedramaturgin får så stort genomslag i den politiska bevakningen. Att en så stor del av journalistiken gestaltar politik som spel och strategi snarare än som sak, och att den spekulerar och tolkar istället för att beskriva vad som faktiskt har hänt eller sagts, är dock ett större problem än att journalistiken skulle drivas av politiska värderingar.

Medierna och den politiska journalistiken vill varken hjälpa eller stjälpa socialdemokraterna eller något annat parti och deras partiledare. De vill ha nyheter som passar mediedramaturgin, nyhetsvärderingarna och medielogiken och som lockar publik.

Söndagens lästips: om historieförfalskningar och respekt för fakta

Veckans mest oväntade debatt var onekligen debatten om huruvida föregångaren till Moderaterna var med och drev på för att införa den allmänna rösträtten. I det nya idéprogrammet står det att ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Även om det inte sägs rakt ut är det lätt att läsa in att moderaterna hävdar att de var med och drev på för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, och så vidare. När partisekreteraren Sofia Arkelsten rakt ut hävdade att moderaterna var med och genomförde den fria och lika rösträtten väcktes debatten om huruvida hon ägnade sig åt medveten historieförfalskning eller bara var okunnig om svensk historia. Ingen tolkning är särskilt smickrande.

Alla som seriöst har studerat svensk historia vet att föregångarna till moderaterna hela tiden bekämpade en utvidgning av rösträtten. Rösträttsrörelsen formades och drevs av socialdemokrater och liberaler, och endast när föregångarna till moderaterna inte såg någon annan utväg gick man med på en utvidgning av rösträtten. Det var en omvändelse under galgen.

Den enda jag har sett i debatten som försökt förneka detta är Anders Edwardsson, som i en artikel i Svenska Dagbladet ansåg att det var sorgligt att Sofia Arkelsten backade från sitt påstående. Han beskrivs som historiker, men såvitt jag kan bedöma saknar han akademiska meriter som gör det befogat att kalla honom historiker. I en mycket läsvärd replik sågades han också grundligt av Håkan Holmberg, politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning och doktor i historia.

I debatten finns det vissa som i allt detta försöker läsa in ett medvetet och strategiskt betingat försök att skriva om den svenska historien. I en krönika i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren bland annat att:

[Moderaterna] har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Bara några dagar innan detta publicerade Fokus en lång artikel av Claes Lönegård med rubriken ”Propagandaministerns plan”. Artikeln driver tesen att arbetet med att lansera en ny Sverigebild i utlandet ytterst handlar om moderaternas försök att, via utlandet, skriva om hela den svenska historien så att Sverige uppfattas som i grunden borgerligt snarare än socialdemokratiskt. Arkitekten bakom denna plan, ”propagandaministern”, sägs vara Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för moderaterna och nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Artikeln är välskriven och intressant, men samtidigt har den allt för konspiratoriska drag för att övertyga. Att olika länder försöker framställa det egna landet så positivt som möjligt i andra länder är ingenting nytt. Det handlar om internationell marknadsföring och public diplomacy, och är i sig legitimt. Att ”all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet”, vilket är målet för Nämnden för Sverigefrämjandet som har tagit fram den ”nya Sverigebilden”, handlar därför inte om historieförfalskning. Att dessa värdeord har vissa paralleller till lanseringen av de nya moderaterna är heller inte ett uttryck för någon konspiration. Sedan kan man alltid diskutera hur sambandet mellan det faktiska Sverige och den Sverigebild som lanseras utomlands ser ut, men det är en annan diskussion.

Med andra ord: samtidigt som det finns alla skäl att vara kritisk mot påståenden om att föregångarna till moderaterna drev på för att genomföra rösträtten finns det också alla skäl att vara på sin vakt mot förklaringar som är allt för konspiratoriska.

Detta illustrerar den kanske viktigaste slutsatsen, nämligen att det absolut viktigaste är att respekten för både historiska och nutida fakta alltid upprätthålls i debatten. Respekt för fakta är en förutsättning för en meningsfull och rationell politisk diskussion, vilket i sig är en förutsättning för att demokratin långsiktigt ska fungera väl. Här erbjuder amerikansk politik en lång rad avskräckande exempel på när olika aktörer av politiska skäl försökt manipulera sanningen. Det handlar exempelvis om upptakten till Irakkriget och påståendet att Irak hade massförstörelsevapen, om påståendet att Obama är muslim eller inte född i USA, och det handlar om förnekandet att det pågår en global uppvärmning.

Apropå detta, för några år sedan tipsade jag på min gamla hemsida om en bok som heter ”True Enough. Learning to Live in a Post-Fact Society”, skriven av Farhad Manjoo (John Wiley & Sons, 2008). Bland annat skrev jag:

För några år sedan myntade komikern Stephen Colbert begreppet ”truthiness” – något som inte behöver vara eller inte ens är sant, men som ändå känns riktigt och som vi därför väljer att tro på. Det är ett lysande begrepp, som fångar det faktum att människan ofta väljer att sätta tro framför vetande, samtidigt som det är skrämmande hur ofta människor väljer att sätta ”truthiness” framför ”truth”. Om detta handlar ”True Enough”, en riktigt välskriven och tankeväckande bok [...].

Boken är skriven av en journalist och är populärvetenskapligt hållen, och tar upp både teorier och en mängd exempel på hur människor – vanliga människor, till både vänster och höger, ibland lågutbildade, ibland högutbildade – väljer att lyssna på och tro på budskap som stämmer överens med deras förutfattade meningar, även när all tillgänglig fakta talar emot dem. Forfarande finns det exempelvis många som tror att Saddam Hussein låg bakom terrorattackerna mot USA den 11 september, att det fanns massförstörelsevapen i Irak, eller att valfusk låg bakom Bush’s valseger inte bara år 2000 utan också 2004, för att bara ta några exempel. [...] Inte minst Internet och politiserade radio- och TV-kanaler har gjort det mycket enklare för människor att välja mediebudskap som underblåser deras förutfattade meningar, vilket ytterligare har underminerat distinktionen mellan åsikter och fakta, truth och truthiness, journalistik och pseudo-journalistik.

Att välja att tro på det som passar de egna förutfattade meningarna är en mänsklig tendens som ingen kan svära sig helt fri från. Samtidigt är det i slutändan var och en av oss som bestämmer i vilken utsträckning som vi väljer att sätta tro eller vetande främst. I det sammanhanget är ”True Enough” mycket läsvärd, och kan förhoppningsvis bidra till att fler människor får upp ögonen för de risker som det innebär för både individer och samhälle när tron på sanning och fakta undermineras av pseudosanningar och truthiness.

Att boken är läsvärd, och vikten av att sätta vetande framför tro, gäller än idag. Det gäller för politiker, journalister, forskare, och för alla andra. Just därför finns det alla skäl att vara kritisk mot påståenden som inte är historiskt korrekta. Just därför finns det samtidigt också skäl att vara vaksam mot förklaringar eller teorier som är allt för konspiratoriska och som varken går att förkasta eller bekräfta.

Här liksom i så många andra fall gäller den gamla vetenskapliga tumregeln att endast teorier som principiellt sett går att pröva och falsifiera är värda att ta på fullt allvar. Om de inte ens principiellt går att pröva eller falsifiera kan de inte öka vår faktiska kunskap om verkligheten. Då handlar de inte om vetande. Då handlar de om tro.

Söndagens lästips: socialdemokraterna, medierna, och negativt kampanjande

Den stora svenska nyheten under den gångna veckan har givetvis varit turerna kring Håkan Juholt och den efterföljande diskussionen kring mediernas bevakning av eller drev mot Juholt. Så här långt har jag valt att inte kommentera detta, av det enkla skälet att jag inte befinner mig i Sverige. Även om det går att följa nyheterna via nätet känner jag inte att jag har följt nyheterna tillräckligt nära för att veta säkert vad jag tycker. Det gäller särskilt frågan om mediernas bevakning och om den har varit befogad.

Oavsett om den har varit befogad eller inte är en sak emellertid säker: de socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som nu anklagar medierna för att vara orättvisa i sin behandling av Juholt och socialdemokraterna har inget att vinna på en ökad kritik mot medierna. Vad socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt behöver göra är att bygga upp förtroendet för partiet och för Juholts ledarskap, och i det arbetet fungerar en ökad kritik mot medierna närmast som ett blindspår. För att citera Katrine Kielos läsvärda ledarartikel i Aftonbladet igår: ”det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”. Hon konstaterar också att:

Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan ­göra sitt jobb.

Det har alltid funnits starka intressen inom socialdemokratin, falanger om man så vill, men det har också funnits ledare som har rest sig över det och kunnat tänka på Sveriges bästa. Det är det som väcker respekt utanför partiet och som gjort att socialdemokratin har kunnat regera framgångsrikt i så många år.

Frågan är om Håkan Juholt klarar detta.

Det är vad krisen just nu handlar om.

Att krisen handlar om inkompetens och att den är mycket större än frågan om hyresersättningen framkommer även av Per T Ohlssons mycket kritiska och läsvärda krönika i dagens Sydsvenskan. Rubriken är Juholts tragedi, och i artikeln listar Ohlsson en rad misstag och felsteg som Juholt har gjort sedan han tog över som partiledare. Artikeln avslutas med orden: ”Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och omdöme.”

En liten tröst i sammanhanget för socialdemokraterna bör dock rimligen vara att det är närmare tre år kvar till nästa val, och för det mesta är de opinionsmässiga effekterna av olika kriser kortvariga. Det framkommer av ett mycket intressant inlägg av statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell på Henrik Oscarssons blogg. Där konstaterar de att:

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Allt detta förutsätter dock att inga nya uppgifter eller konflikter kommer fram som ytterligare förstärker bilden av antingen ett svagt ledarskap eller en bristande moralisk kompass. Fallhöjden för Håkan Juholt är i det perspektivet i princip obefintlig.

Går vi utanför Sveriges gränser till USA fortsätter de Republikanska primärvalskampanjerna. En mycket intressant artikel om just Republikanerna publicerades i veckan i New York Times. Artikeln är skriven av Matt Bai och har rubriken Does Anyone Have a Grip on the G.O.P.? Det är en mycket befogad fråga, och en mycket läsvärd artikel om man är intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Republikanerna i synnerhet.

Ett återkommande och framträdande drag i amerikansk politik är negativa kampanjer. Ett bra exempel på detta är siten WhichMitt.com, där Demokraterna attackerar Mitt Romney för att ge olika besked vid olika tillfällen. Samtidigt har Demokraterna också lanserat AttackWatch.com, som ett medel att följa upp, bevaka, och besvara attacker från motståndarna. Båda dessa siter är väl värda ett besök.

Söndagens lästips: om Jobs, amerikansk politik samt Juholts och socialdemokraternas problem

En av de stora nyheterna under den gångna veckan handlade om att Steve Jobs, Apple’s grundare, avlidit, endast 56 år gammal. Detta uppmärksammades av medier och människor världen över, och även President Obama uttalade offentligt sitt beklagande. Raden av läsvärda artiklar om Steve Jobs är lång. Här nöjer jag mig med att tipsa om en läsvärd artikel i New York Times med rubriken The Power of Taking the Big Chance samt Joe Heller’s minnesteckning:

Vad gäller amerikansk politik har den gångna veckan i hög grad präglats av Occupy Wall Street, vänsterns motsvarighet till Tea Party-rörelsen som tycks vinna ökad styrka. En viktig del av koordineringen sker via olika digitala medier, däribland hemsidan Occupy Together och Occupy Wall Street. Lika viktigt som att protesterna fortsätter växa både on- och offline är emellertid att allt fler fackföreningar nu stödjer protesterna. Därmed har protesterna vunnit i legitimitet, samtidigt som fackföreningsrörelsen hoppas dra nytta av den energi och det engagemang som präglar protesterna.

För den som vill sätta sig in i vad protesterna handlar om har New York Times samlat information på en särskild del av sin hemsida. Igår kommenterade de även protesterna på sin ledarsida.

Vid sidan av detta fortsätter kampen mellan de Republikanska presidentkandidaterna. I veckan som gick blev det klart att Chris Christie väljer att inte ställa upp. Uppmärksamheten riktas därmed återigen mot Mitt Romney, Rick Perry, Herman Cain och de andra kandidaterna. Just nu tycks det som om Mitt Romney har motvind och återigen tvingas svara på frågor om att han är mormon och om de politiska omsvängningar han har gjort genom åren. Istället tycks Herman Cain ha medvind.

För egen del lutar jag trots kritiken mot Mitt Romney allt mer mot att han till sist kommer att bli Republikanernas presidentkandidat. Visserligen kan mycket fortfarande hända, men han är den som har mest erfarenhet, stöd från breda grupper inom partiet, och som skulle kunna vara framgångsrik i kampen om de oberoende väljarna. Om Republikanerna vill satsa på den presidentkandidat som har störst chans att besegra Obama kommer de därför att rösta fram Romney. Inte av entusiasm, men därför att deras högsta prioritet – vilket Pew Research Center visade i veckan – är att rösta bort Obama.

- – - – - – -

Till sist, och för att avsluta med svensk politik, har debatten om Håkan Juholts bostadsbidrag varit het under de senaste dagarna. OM det visar sig att han medvetet tagit ut för mycket pengar i bostadsbidrag – vilket han förnekar – kommer han knappast att kunna sitta kvar som partiledare. Oavsett detta skadas både Håkan Juholt och socialdemokraterna av den senaste affären. Det verkligt allvarliga är emellertid att Håkan Juholt sedan han valdes har visat sig vara oförmögen att utveckla en hållbar politisk linje för socialdemokraterna. Här delar jag i stort Peter Wolodarski’s analys i dagens söndagskrönika i Dagens Nyheter.

Jag delar även helt Aftonbladets uppfattning om det socialdemokratiska utspelet häromdagen att det borde vara möjligt att i vissa fall upphäva medborgarskapet för invandrare som begår brott: ”Grunden för Socialdemokratin är alla människors lika värde och rätt. Det har arbetar­rörelsen kämpat för i över hundra år. Jämlikheten är hjärt­at i partiprogrammet och grunden för Socialdemokratins ­vision om det goda samhället. När vissa medborgare kan fråntas sina medborgerliga rättigheter förlorar rättigheterna sin styrka för oss alla.” Att ett förslag som innebär att det bildas A- och B-medborgare trots detta kan läggas fram stärker bilden av ett parti som saknar kompass och hållbar politisk linje.

- – - – - – - -

Uppdatering den 10 oktober: Även Dagens Arena diskuterar socialdemokratins problem i en ny ledarartikel av Anna Hellgren som är mycket läsvärd, och vars analys jag i stort delar.

Om hur informationssamhället riskerar göra oss mindre kloka

Det brukar sägas att vi lever i ett informationssamhälle, vilket vid närmare eftertanke inte stämmer. Snarare lever vi i ett andrahands-, tredjehands-, fjärdehands- eller femtehandsinformationssamhälle. Det mesta av det vi tror oss veta är sådant vi hört, läst eller sett via andra, som i sin tur har fått reda på det via andra. Informationen färdas, men den förändras också på vägen.

Samtidigt är information och kunskap inte samma sak. För att information ska förvandlas till kunskap måste informationen bearbetas och processas. Det kräver att vi tänker kring informationen och försöker integrera den med tidigare inhämtad kunskap och information. Tack vare explosionen av informationsmängden kanske vi är mer informerade än någonsin förr, men det betyder inte nödvändigtvis att vi är klokare än förr.

Det kan till och med vara tvärtom. Det kan ske exempelvis om vi inte inser skillnaden mellan information och kunskap, eller om känslan att vara informerad ställer sig i vägen för fortsatt informations- och kunskapssökande, eller om själva informationsmängden försvagar vår mentala vilja, energi och förmåga att bearbeta information och omvandla den till kunskap och idéer.

Om detta handlar en mycket intressant och tankvärd artikel i senaste New York Times Sunday Review, skriven av Neil Gabler. Rubriken är The Elusive Big Idea. I artikeln skriver författaren bland annat:

We live in the much vaunted Age of Information. Courtesy of the Internet, we seem to have immediate access to anything that anyone could ever want to know. We are certainly the most informed generation in history, at least quantitatively. There are trillions upon trillions of bytes out there in the ether — so much to gather and to think about.

And that’s just the point. In the past, we collected information not simply to know things. That was only the beginning. We also collected information to convert it into something larger than facts and ultimately more useful — into ideas that made sense of the information. We sought not just to apprehend the world but to truly comprehend it, which is the primary function of ideas. Great ideas explain the world and one another to us.

Och han fortsätter:

The collection itself is exhausting: what each of our friends is doing at that particular moment and then the next moment and the next one; who Jennifer Aniston is dating right now; which video is going viral on YouTube this hour; what Princess Letizia or Kate Middleton is wearing that day. In effect, we are living within the nimbus of an informational Gresham’s law in which trivial information pushes out significant information, but it is also an ideational Gresham’s law in which information, trivial or not, pushes out ideas.

We prefer knowing to thinking because knowing has more immediate value. It keeps us in the loop, keeps us connected to our friends and our cohort. Ideas are too airy, too impractical, too much work for too little reward. Few talk ideas. Everyone talks information, usually personal information. Where are you going? What are you doing? Whom are you seeing? These are today’s big questions.

/…/

We have become information narcissists, so uninterested in anything outside ourselves and our friendship circles or in any tidbit we cannot share with those friends that if a Marx or a Nietzsche were suddenly to appear, blasting his ideas, no one would pay the slightest attention, certainly not the general media, which have learned to service our narcissism.

What the future portends is more and more information — Everests of it. There won’t be anything we won’t know. But there will be no one thinking about it.

Detta är verkligen värt att tänka över, i ordet egentliga bemärkelse. Genom historien har framtiden formats inte genom information, utan genom tankeprocesser som genererat kunskap och idéer: kunskap och idéer som har kunnat prövas och debatteras, vilket i sin tur vidareutvecklat tanke- och idéprocesserna. För en fortsatt utveckling av våra samhällen, och för att vi ska kunna möta nutida och framtida utmaningar, behöver det finnas både utrymme och efterfrågan inte bara på information, utan också på genuin kunskap och nya idéer.

Reinfeldts tystnad gynnar främlingsfientliga krafter

När det som inte sägs är lika viktigt eller viktigare än det som sägs, då talar tystnaden högre än ord. Ett bra exempel på det är dagens debattartikel i Dagens Nyheter av Fredrik Reinfeldt och hans danske respektive finske statsministerkollega Lars Lökke Rasmussen och Jyrki Katainen. Rubriken är ”Vår nordiska gemenskap står upp mot extremismen”, och artikeln ska ses som de tre statsministrarnas gemensamma reaktion på terrorattackerna i Norge.

I artikeln försöker statsministrarna måla upp bilden av djup nordisk gemenskap. I inledningen skriver de:

De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratisk värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.

Den bild som ges är inte bara att de nordiska länderna delar samhällsmodell, utan också att den samhällsmodellen är överlägsen andra länders. Både implicit och explicit spelar de på en gammal nordisk mytologi, samtidigt som de formulerar och försöker ta ägandeskap över vad som kan kallas samnordisk nationalism eller patriotism. I direkt anslutning till citatet ovan skriver statsministrarna att ”Allt detta ska vi vara stolta över. Men mot just detta riktades attackerna i Norge fredagen den 22 juli”.

I det sammanhanget är tystnaden talande. Tystnaden är talande för det första därför att statsministrarna inte lyfter fram religionsfrihetens och toleransens betydelse som del av ”den nordiska modellen”, och för det andra därför att statsministrarna helt förbigår intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse för terrorattackerna. De framställer terrorattackerna som om de uteslutande vore riktade mot den nordiska samhällsmodellen, och genom sin tystnad som om intolerans, nationalism, rasism, främlingsfientlighet och islamofobi inte hade någon betydelse för Anders Behring Breviks attacker.

Det är ingen slump. Debattartiklar av det här slaget är noga genomtänkta. Därför kan tystnaden bara tolkas som ett medvetet försök att tona ner intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse, trots alla bevis på att detta var centrala drivkrafter i Anders Behring Breiviks handlande. Det är snubblande nära historieförfalskning genom förtigande.

Frågan är varför. Oavsett svaret riskerar statsministrarnas artikel spela de nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partierna och organisationerna i händerna. Ända sedan terrorattackerna har de försökt minimera de politiska åsikternas betydelse för attackerna. Strategin har varit att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen”. (se även tidigare inlägg)

När Reinfeldt och hans statsministerkollegor helt förbigår betydelsen av Anders Behring Breiviks nationalistiska, främlingsfientliga och islamofobiska åsikter för terrorattackerna gör de de enklare för Sverigedemokraterna och andra att hävda att den främlingsfientliga och invandringskritiska retoriken inte kan kopplas till terrorattackerna, och därmed att deras retorik inte bär något som helst ansvar för det som skedde.

Som om detta inte vore nog avstår statsministrarna helt från att ta upp vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans. I artikeln skriver de att tre delar är ”särskilt viktiga” i det fortsatta arbetet med att värna den nordiska modellen: ”Vi ska fortsätta bejaka och uppmuntra ungas samhällsengagemang”, ”De nordiska regeringarna måste också, tillsammans med våra myndigheter, fortsätta göra våra länder säkrare”, och ”Vi ska också minnas att våra välfärdsmodeller inte bara vilar på statens ansvar för sina medborgare, utan också på allas vårt delade ansvar för varandra”.

Inte ett ord sägs om vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och intolerans. Inte ett ord sägs om vikten av att värna religionsfriheten och att respektera människors olikheter. Inte ett ord sägs om vikten av att ta strid med de politiska partier och organisationer som spelar på människors främlingsfientlighet eller rädslor för det som upplevs som främmande.

Därmed riskerar Reinfeldts och hans statsministerkollegors tystnad att gynna nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partier och organisationer. Frågan är återigen: Varför?

- – - – - – - – - – - – - – - -

Update: Efter synpunkter som jag fått efter att det här inlägget publicerades vill jag förtydliga att kritiken mot Fredrik Reinfeldt gäller just debattartikeln tillsammans med statsministerkollegorna från Danmark och Finland. I andra sammanhang har Reinfeldt varit mycket tydligare, och inlägget ovan ska inte tolkas som en generellt kritik av Reinfeldt.

Läsvärt om det politiska språket och allas vårt ansvar

Angående terrorattackerna i Norge och den politiska retoriken har Ola Larsmo skrivit en mycket läsvärd och viktig artikel i Dagens Nyheter under rubriken Så kan språket bana väg för massmord. Den kan starkt rekommenderas.

The Colbert Report om reaktionerna på terrorattackerna

Vid sidan av The Daily Show med Jon Stewart är The Colbert Report med Stephen Colbert min absoluta favorit när det gäller politisk humor och satir med ett allvar i botten. Nu senast tog Colbert Report upp mediernas reaktioner på terrorattackerna i Norge och det faktum att så många förutsatte att attackerna hade utförts av muslimer. Som så ofta annars träffade Colbert helt rätt, och inslaget är mycket sevärt!