Jesper Strömbäck

Om politik, medier och politisk kommunikation

Posts Tagged ‘DN debatt’

DN Debatt idag: för demokratin behövs en ny stor medieutredning

Posted by jesperstromback på oktober 2, 2014

Idag skriver jag tillsammans med Lars Nord, Mart Ots, Ingela Wadbring och Lennart Weibull en artikel på DN Debatt, där vi uppmanar den tillträdande regeringen att ta medieutvecklingen på allvar och tillsätta en ny stor medieutredning som tar ett samlat grepp på medieutvecklingen och mediepolitiken. Rubriken, satt av DN, är ”Stoppa ökande medieklyfta för vår demokratis skull”.

Allt för ofta ägnar politiker för lite uppmärksamhet åt mediefrågorna. Allt för ofta ses mediefrågorna som branschfrågor snarare än demokratifrågor. Allt för ofta bryter man upp olika delar av mediepolitiken och diskuterar dessa var för sig, om det nu handlar om presstöd, public service eller reklamskatt. Samtidigt tilltar fragmentiseringen av medielandskapen samtidigt som klyftorna mellan olika grupper tenderar att växa. Risken är stor att det leder till ökade kunskapsklyftor och deltagandeklyftor och försvagad social sammanhållning.

Vad som behövs är därför ett samlat grepp och en ny, innovativ och samlad mediepolitik, och för att forma en sådan mediepolitik behövs en genomgripande utredning där alla stenar vänds på och gamla inlåsta positioner omprövas. Perspektivet i en sådan utredning bör vara demokratins och medborgarnas behov, inte branschens. Hela artikeln finns inklippt nedan:

 

”Stoppa ökande medieklyfta för vår demokratis skull”

Löfven får inte glömma mediepolitiken. Vi får fler medier, men de flesta lutar åt underhållning. Klyftorna växer mellan olika slags medieanvändare, vilket hotar samhällets sociala kitt. Försämringen är långsam men obeveklig. Det behövs en ny medieutredning som utgår från från medborgarna, skriver fem medieforskare.

Inom kort läser den nye statsministern Stefan Löfven upp sin regeringsförklaring i riksdagen. Med all säkerhet kommer där närmare besked om jobbpolitiken, satsningar inom välfärden, skolan, miljön och jämställdhetsarbetet.

Men nästan lika säkert är att mycket lite kommer att sägas om medierna och mediepolitiken. Nya regeringar brukar inte så gärna tala om den. I Fredrik Reinfeldts rekordlånga regeringsförklaring 2006 fanns en kort sats om att ”medierna ska vara fria”. 2010 nämndes inte medierna över huvud taget.

Mediepolitik är nu inte de svenska politiska partiernas bästa gren. Utredningar görs, men innovativa förslag till förändringar förkastas av politikerna. Presstödet blir kvar med en lätt modifierad 1970-talsmodell, som om ingen digital medieutveckling existerade. Radio- och tv-licensen fortsätter att kopplas till innehav av viss teknisk apparatur, som om inte nya och konvergerande plattformar ständigt tillkommer. Frågorna om reklamskatten och digitalmomsen står och stampar.

Den nya regeringen har en gyllene chans att bryta med de försummelser på mediepolitikens område som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar gjort sig skyldiga till. Det är mycket angeläget att den hittillsvarande passiviteten förbyts i konstruktiva helhetsperspektiv som tar sin utgångspunkt i den snabba medieutvecklingen. Med mediepolitik menar vi inte massiva statliga subventioner, interventioner och hård styrning av medierna. Mediepolitik handlar i grunden om partiernas samlade inställning till mediernas villkor i samhället, snarare än om enskilda beslut kring vissa medier.

En innovativ mediepolitik brådskar. Inte främst för att det är synd om enskilda medieföretag som har svårare att klara konkurrensen, utan för att det är mediepolitikens uppgift att skapa goda förutsättningar för medierna att leva upp till sina demokratiska roller som informationsbärare, granskare och debattarena. Sverige behöver en mediepolitik värd namnet. Inte för att allmänfinansierade och kommersiella medier ska garanteras konkurrensfördelar på tuffare marknader, utan för att en fungerande demokrati förutsätter medier som tillhandahåller information som gör att människor fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor. En innovativ mediepolitik måste utgå från att medieutvecklingen är en demokratifråga, inte en branschfråga.

Det saknas verkligen inte skäl för kloka mediepolitiska insatser. Det kommer regelbundna rapporter om hur nyhetsjournalistiken tunnas ut när redaktioner bantas. TV4:s lokala stationer, Helsingborgs Dagblad och Stampen är några aktuella exempel. Allt större delar av landet hamnar i medieskugga, såväl i landsorten som i storstädernas kranskommuner. Eftersom många stora nyheter har sitt ursprung i den lokala journalistiken är det är viktigt att påminna om att lokaljournalistikens nedmontering är ett nationellt problem.

Det är visserligen sant att vi fått allt fler medier, men de flesta lutar mer åt underhållning än journalistik. Aktuella studier visar på allt större klyftor mellan olika grupper av medieanvändare. Medan en del allt mer aktivt söker nyheter i det nya medielandskapet, blir det samtidigt lättare än någonsin för andra att helt undvika nyheter. Risken för ökade kunskapsklyftor och förtroendeklyftor är därför överhängande, och medieutvecklingen innebär därför ett hot mot den sociala sammanhållningen, toleransen och de gemensamma värdegrunderna.

Uppkomsten av sociala medier och den stora spridning de har fått är viktig och i dessa medier finns förvisso en demokratisk potential. Samtidigt visar studier att bilden av verkligheten i dessa medier är fragmentarisk. Nyhetshändelser som sprids på sociala medier har inte på långa vägar den allsidighet och saklighet som präglar nyheter som kommer från de professionella nyhetsredaktionerna. Till detta ska läggas problemen med spridningen av icke-demokratiska åsikter och bristen på källkritik i värderingen av den information som sprids på nätet. Behovet av informations- och mediekunnighet har aldrig varit större.

Vår slutsats är därför att hoten mot kvalitetsjournalistiken aldrig varit större. Medieutvecklingen skulle kunna beskrivas som demokratins klimatfråga. Förändringarna från en vecka till en annan är sällan dramatiska, men över tid formas en utveckling som försvagar demokratins förmåga att fungera. Eftersom de flesta människor får sin bild av verkligheten från medierna är det viktigt att säkra tillgången på trovärdiga nyhetsmedier för alla. Där ligger den stora utmaningen för framtidens mediepolitik.

Exakt vad en sådan mediepolitik ska innehålla lämnar vi öppet, men alla stenar behöver vändas på och gamla inlåsta positioner omprövas. Vad som behövs är en ny medieutredning som, i likhet med Danmark och Norge, utgår från den samlade medieutvecklingen. Vi har haft nog med analyser av enskilda medietyper i Sverige. När alla medier konvergerar och används alltmer integrerat och komplext måste mediepolitiken grundas på ett mer allsidigt underlag.

Det verkar nu finnas en samsyn över blockgränserna om att en sådan medieutredning behövs. Men lika viktigt är att perspektiven i denna utredning för en gångs skull inte bara utgår från omsorgen om mediebranschen. Mediefrågorna är större än det särintresse som formas av medieföretagen och som präglat tidigare utredningar. Mediefrågorna handlar ytterst om vitala demokratiska värden som informationsfrihet, kritisk granskning och offentlighet. Människors tillgång och användning av medier i den moderna demokratin är därför viktigare att säkra än enskilda medieföretags överlevnad.

Det kan tyckas långt till en ny mediepolitik som vänder helt på perspektiven och utgår mer från medborgarnas behov än från mediebranschens intressen och som analyserar hela mediesystemet i stället för enskilda medieformer var för sig. Likafullt måste något göras och det snabbt. Total tystnad om medierna i den kommande regeringsförklaringen vore mycket illavarslande. Här har Stefan Löfven ett ypperligt tillfälle att markera att ny medietid kräver ny mediepolitik. Inte för mediernas, men för medborgarnas och demokratins skull.

Lars Nord, professor, Mittuniversitetet

Mart Ots, föreståndare MMTC, Internationella handelshögskolan i Jönköping

Jesper Strömbäck, professor, Mittuniversitetet

Ingela Wadbring, professor, Mittuniversitetet

Lennart Weibull, professor, Göteborgs universitet

Författarna representerar forskning om medier och demokratifrågor och har under fyra decennier bidragit till arbetet med pressutredningar, public service-utredningar och Framtidskommissionen.

Posted in Aktuellt, Demokrati och politik, Journalistik & medier | Taggad: , , , , , , , , , | Leave a Comment »

DN Debatt: ”Tio politiska strider som kommer att avgöra valet”

Posted by jesperstromback på december 7, 2013

Idag skriver jag och Per Schlingmann en gemensam artikel på DN Debatt med rubriken ”Tio politiska strider som kommer att avgöra valet”. Artikeln handlar om och beskriver tio faktorer kopplade till den politiska kommunikationen och partiernas valkampanjer som vi menar kommer få stor betydelse för och bidra till att avgöra hur det går i riksdagsvalet 2014.

Hela artikeln kan läsas nedan. För den som vill följa upp den forskning som mycket av resonemangen och analyserna bygger på rekommenderas bland annat min och Lars Nords nya bok Kampen om opinionen. Politisk kommunikation under svenska valrörelser (SNS Förlag, 2013) samt Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs Nya svenska väljare (Norstedts juridik, 2013).

Tio politiska strider som kommer att avgöra valet

Osäker opinion. Väljarna bestämmer sig allt senare, och det blir allt viktigare för partierna och politikerna att pricka in rätt reformagendor och kommunicera på rätt sätt i valrörelsen. Vi har identifierat tio faktorer som vi menar kommer att avgöra valet 2014, skriver Jesper Strömbäck och Per Schlingmann.

I dag är det 281 dagar kvar till riksdagsvalet 2014. Enligt den sammanvägning av olika opinionsmätningar som görs av statsvetaren Henrik Oscarsson får de rödgröna partierna 50 procent, allianspartierna 39,5 procent och Sverigedemokraterna 9,3 procent. Samtidigt är 18 procent osäkra, och opinionsmätningar som görs långt före valdagen är sällan en bra indikator på hur det kommer att gå i valet. Exempelvis fick de rödgröna partierna för fyra år sedan nästan exakt samma resultat som nu, för att sedan förlora valet.

Detta illustrerar att mycket kan hända. Det beror inte minst på att väljarrörligheten har blivit större. 2010 bestämde exempelvis 53 procent vilket parti de skulle rösta på under valrörelsen, medan 17 procent bytte parti.

Av detta kan två slutsatser dras. För det första att man inte bör fästa allt för stor vikt vid vad opinionsmätningar nu visar. För det andra att de reformagendor partierna nu utvecklar och den politiska kommunikationen fram till valet kommer att få stor betydelse. I det sammanhanget bedömer vi att tio faktorer (utan inbördes ordning) tillsammans kommer att avgöra riksdagsvalet 2014.

Kampen om framtiden. Varje val handlar både om historien – hur olika partier och regeringen har skött sig – och framtiden – vilka partier och vilket regeringsparti är bäst på att väcka framtidstro. Enligt vår uppfattning är framtidsbedömningarna viktigast. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att övertyga om att man har en politik för framtiden och att ingjuta framtidshopp?

Kampen om dagordningen. När människor tar ställning till partierna gör de det i stor utsträckning utifrån de frågor som ligger högt på den mediala och politiska dagordningen. Partierna gynnas därför ifall frågor som de upplevs som starka i ligger högt på dagordningen. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att sätta dagordningen?

Kampen om politikens genomförbarhet och trovärdighet. Människor vill att politiker förstår verkligheten på ungefär samma sätt som de själva, men också att de har förslag som bidrar till att åtgärda problemen. Politiken måste också upplevas som trovärdig och effektiv. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att övertyga om att de har en politik som är möjlig att genomföra och effektiv när det gäller att hantera olika problem?

Kampen om gestaltningarna av verkligheten. Den politiska debatten fokuserar ofta på olika förslag, men viktigt är också att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i. Hur verkligheten gestaltas har också betydelse för hur trovärdiga olika förslag upplevs och för vad som uppfattas som de viktigaste konflikterna. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att gestalta verkligheten och definiera de centrala konflikterna?

Kampen om regeringsalternativens trovärdighet. Människor röstar inte bara på partier utan också på regeringar. Medan allianspartierna går till val som ett samlat regeringsalternativ har beskeden från de rödgröna partierna varit oklara. Sverigedemokraterna gör också regeringsfrågan oklar. Två avgörande faktorer kommer att vara hur viktigt människor upplever att det är med tydliga regeringsalternativ, dels hur trovärdiga regeringsalternativen upplevs. Frågan är därför: vilket regeringsalternativ kommer att lyckas bäst med att övertyga om att man har den kompetens som krävs för att styra landet under de kommande fyra åren?

Kampen om mobiliseringen och entusiasmen. För att vara framgångsrika måste partierna lyckas med att både mobilisera och entusiasmera medlemmar och sympatisörer och att identifiera och mobilisera möjliga väljare. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att identifiera, mobilisera och entusiasmera möjliga väljare och anhängare?

Kampen om att vara i opposition mot verkligheten. I den politiska debatten låter det ofta som att motståndaren utgörs av andra partier. För väljarna är den verkliga motståndaren dock olika problem som man upplever. Förmågan till ständig samhällskritik är därför viktig för att vinna människors förtroende, men också för att förnya politiken när nya problem uppstår. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att visa att den verkliga motståndaren är problem i verkligheten?

Kampen om mediebilden. För de allra flesta är medierna den viktigaste källan till information om politik och samhälle. Vilka frågor som finns på mediernas dagordning och hur medierna gestaltar såväl partierna och regeringsalternativen som olika förslag och verkligheten i sig kan därför få stor betydelse för hur människor upplever verkligheten och röstar. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att påverka medierna till att gestalta olika aspekter av verkligheten på ett för dem fördelaktigt sätt?

Kampen om vänster-höger-positioneringen och mitten. I svensk politik har den ideologiska vänster-höger-skalan mycket stor betydelse för hur människor röstar. Samtidigt är ”vänster”, ”mitten” och ”höger” subjektiva begrepp. Frågan är därför: vilka partier kommer att lyckas bäst med att positionera sig själva och sina motståndare utmed den ideologiska vänster-höger-skalan?

Gehör och känsla. Politisk kommunikation och politiska kampanjer handlar om både konst och vetenskap. Lika viktigt som det är att partierna tillämpar de senaste kunskaperna om hur man planerar och genomför valkampanjer och bedriver politisk kommunikation, lika viktigt är det att ha gehör och känsla, och att våga följa sitt gehör och sin känsla för vad som fungerar, ligger i tiden och är rätt.

Givetvis finns det också andra faktorer som kan få stor betydelse. Inte minst viktig är ekonomins utveckling eller om det uppstår kriser i omvärlden som påverkar Sverige. Oavsett det är den politiska kommunikationen avgörande, och inom ramen för detta kommer de faktorer som har diskuterats ovan få mycket stor betydelse. Vad opinionsmätningarna än visar nu har den långa valrörelsen knappt börjat, och mycket kan – och kommer sannolikt – hända.

Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap och journalistik vid Mittuniversitetet, knuten till Per Schlingmann AB

Per Schlingmann, rådgivare, grundare av konsultföretaget Per Schlingmann AB, tidigare partisekreterare (M)

Posted in Aktuellt, I medierna, Nya publikationer, Opinionsmätningar, Politiska kampanjer, Svensk politik | Taggad: , , , , , | 1 Comment »

På väg till Phoenix

Posted by jesperstromback på maj 22, 2012

Imorgon är det dags att åka till Phoenix och den årliga konferensen med International Communication Association. Det ska bli mycket kul och intressant! Detta är den största internationella konferensen för kommunikationsvetenskaplig forskning, och det brukar alltid vara mycket lärorikt att åka på dessa konferenser. Det ger också goda möjligheter att träffa kollegor och vänner från olika delar av världen.

Själv fick jag i år tre papers accepterade vilka ska presenteras under de närmaste dagarna. Ett är skrivet tillsammans med Kristoffer Holt, Adam Shehata och Elisabet Ljungberg, och har rubriken ”Political Motivation and Participation”. Det handlar om användandet av sociala medier i samband med valrörelsen 2010 och vilka effekter det användandet hade på det politiska deltagandet, med särskilt fokus på unga medborgare. Ett andra paper är skrivet tillsammans med Adam Shehata, i vilket vi undersöker mediernas dagordningsmakt i samband med valrörelsen 2010.

Det tredje papret är skrivet tillsammans med Adam Shehata och Monika Djerf-Pierre och har titeln ”Dynamics of Political Interest and News Media Consumption: A Longitudinal Perspective”. Detta paper har redan blivit accepterat för publicering i International Journal of Public Opinion Research, och utgör den studie som jag refererar till i min artikel på DN Debatt förra veckan.

Apropå den studien och risken för ökad polarisering i ett förändrat medielandskap kommer Framtidskommissionen i eftermiddag ordna ett öppet seminarium på temat ”Politisk debatt på Internet – dialog eller monolog?”. Det ska också bli mycket intressant att gå på.

Posted in Aktuellt, Nya publikationer | Taggad: , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det förändrade medielandskapets utmaningar

Posted by jesperstromback på maj 18, 2012

Idag skriver jag på DN debatt om det förändrade medielandskapet och dess utmaningar för demokratin och den sociala sammanhållningen. Artikeln bygger på en studie jag gjort tillsammans med Monika Djerf-Pierre och Adam Shehata, och som kommer att publiceras i ett kommande nummer av International Journal of Public Opinion Research. Hela DN-artikeln följer här:

”Därför måste vi tala mer om hur medierna utvecklas”

DN debatt 18 maj 2012

Förra året tillsatte regeringen en Framtidskommission med uppdraget att identifiera framtidens samhällsutmaningar. En av dessa utmaningar handlar om medielandskapets förändringar och dess betydelse för den politiska åsiktsbildningen, det politiska deltagandet, den sociala sammanhållningen och, ytterst, demokratin.

Att medielandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna är ingen nyhet. Public service-monopolet har brutits, antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt, sändningstiderna i etermedierna har ökat kraftigt, och internet har tillkommit och blivit en integrerad del av våra liv. Idag finns det en närmast obegränsad tillgång till nyheter och information från olika delar av världen. Aldrig har tillgången till information varit lika omfattande som nu. Aldrig har valfriheten varit lika stor.

Den här utvecklingen är på många sätt oerhört positiv, men den innebär också stora utmaningar. Det gäller inte minst eftersom medierna och människors medieanvändning påverkar deras verklighetsbilder, åsiktsbildning och, i förlängningen, politiska beteenden. Vilka medier och typer av medieinnehåll människor tar del av kan därför få stor betydelse.

Ett antagande i de flesta diskussioner kring demokratin är att den förutsätter att människor är relativt informerade. Utan kunskaper är det svårt att på ett genomtänkt sätt ta ställning i samhällsfrågor. Ett annat antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande. Annars riskerar vissa grupper representeras sämre än andra. Ett tredje antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har relativt gemensamma verklighetsbilder. Annars blir det svårt att föra en meningsfull politisk debatt. Idealt sett spelar nyhetsmedierna här en viktig roll genom att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att ta ställning i samhällsfrågor och genom att fungera som en gemensam arena för politisk debatt.

För att detta ska fungera krävs dels att medierna tillhandahåller sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor, dels att det inte råder allt för stora klyftor mellan grupper när det gäller nyhetskonsumtionen.

Inte minst ur det senare perspektivet innebär medieutvecklingen en utmaning. Ska man förklara människors medieanvändning och andra beteenden visar forskning att kombinationen av tre faktorer är helt centrala: möjligheter, motivationer och förmågor. Ett ökat utbud av medier leder därför till ökade skillnader i nyhetskonsumtion genom tre mekanismer. För det första, ju större medieutbudet är, desto mer selektiva tvingas människor vara när de väljer mellan medier och olika typer av medieinnehåll. För det andra, ju mer selektiva människor tvingas vara när de väljer medier och olika typer av medieinnehåll, desto större betydelse får deras individuella motivationer. För det tredje, ju större betydelse människors individuella motivationer får, desto större blir skillnaderna i mediekonsumtionen.

Att detta inte bara är ett teoretiskt resonemang visas av både svensk och amerikansk forskning. I en ny studie som kommer att publiceras i International Journal of Public Opinion Research undersöker jag tillsammans med Monika Djerf-Pierre, Göteborgs universitet och Adam Shehata, Mittuniversitetet, hur medieanvändningen har utvecklats sedan 1980-talet och sambandet mellan människors nyhetskonsumtion och deras politiska intresse. Studien är baserad på SOM-undersökningarna och sträcker sig över perioden 1986 till 2010.

Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.

Resultaten illustrerar att förändringarna av medielandskapet har ökat möjligheterna att ta del av nyhetsmedier, men också att det har blivit enklare än någonsin att undvika dem. Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.

Kombinerar vi detta med forskning kring sambanden mellan nyhetskonsumtion, politiska kunskaper och politiskt deltagande, och om mediernas effekter på människors åsikter och verklighetsuppfattningar, kan den här utvecklingen förväntas leda till ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

Utvecklingen kan också förväntas leda till allt större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten. Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.

Den här utvecklingen är en utmaning både för att den påverkar demokratin och dess sätt att fungera, för att det är någonting som politiken förr eller senare måste förhålla sig till, och för att det inte finns några självklara svar på vad som bör göras. Om vi inte hittar sätt att möta den riskerar vi dock att hamna i en situation liknande den i USA, där kunskaps- och deltagandeklyftorna är mycket större än i Sverige och där den politiska polariseringen har lamslagit både den politiska debatten och det politiska systemets förmåga att hitta lösningar på viktiga samhällsproblem. Ur Framtidskommissionens perspektiv är frågan om medieutvecklingen och dess betydelse för demokratin och den sociala sammanhållningen därför en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som hittills har skett.

Posted in Aktuellt, Framtidskommissionen, I medierna | Taggad: , , , , , , , | 2 Comments »

Läsvärd debattartikel

Posted by jesperstromback på februari 19, 2012

Idag skrev Anders Lindberg en debattartikel i DN med rubriken ”Vad viskar makthavarens rådgivare idag till Fursten?”. Artikeln handlar om medieutvecklingen och vad den betyder för relationen mellan makthavare och medier, och i förlängningen för demokratin. Även om den i vissa delar är väl tillspetsad är den intressant och kan rekommenderas.

 

Update den 23 februari: Apropå debattartikeln ovan har Kajsa Falasca skrivit ett läsvärt inlägg om Makten som ingen vill ha.

Posted in Journalistik & medier, Svensk politik | Taggad: , , , | Leave a Comment »

Missvisande kritik mot Framtidskommissionen

Posted by jesperstromback på december 30, 2011

På dagens DN Debatt kritiserar Bo Ekman den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Samtidigt som all debatt är välkommen är det faktiskt inte helt klart vad som egentligen är kärnan i kritiken. I artikeln med rubriken Obegripligt att regeringen inte har lärt sig av historien skriver Ekman bland annat:

Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när något obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommission, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?

Vad Ekman förbigår helt i sin kritik är emellertid att Framtidskommissionens uppgift handlar om att identifiera vad som är framtidens samhälleliga och politiska utmaningar när det gäller (1) demografiska förändringar, (2) integration, jämställdhet och deltagande, (3) uthållig tillväxt samt (4) rättvisa och social sammanhållning. Framtidskommissionen syftar därmed till att analysera samhällsutvecklingen och till att identifiera vilka som är de centrala frågor som behöver ställas idag, för att de samhälleliga utmaningarna och problemen i framtiden ska kunna mötas på bästa sätt. Den syftar inte till att ge svaren. På vilket sätt det skulle vara fel att analysera samhällsutvecklingen och försöka identifiera de centrala samhälleliga och politiska utmaningarna som Sverige kommer att stå inför 2030 eller 2050 framgår inte av Ekmans artikel.

Vad Ekman också förbigår är att Framtidskommissionen inte handlar om att ”stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur”. Förutom att Framtidskommissionen består av personer som har olika bakgrunder och är verksamma inom olika sfärer kommer den att arbeta under stor öppenhet och ordna ett större antal seminarier och möten runt om i landet. Att försöka få till stånd en bred diskussion med både vanliga medborgare och experter inom olika områden kommer vara en viktig del av Framtidskommissionens arbete under 2012. Att som Ekman skriva att Framtidskommissionen ska erbjuda ”hela Sverige att delta” är därmed att slå in öppna dörrar. Att erbjuda hela Sverige att delta i diskussionen har hela tiden varit en del av planeringen av Framtidskommissionens arbete.

Det har sagts att det enda som är säkert vad gäller framtiden är att inget är säkert. Att försöka förutsäga framtiden är därmed alltid riskabelt. För att politiken ska kunna vara långsiktigt utformad krävs det samtidigt grundliga analyser av samhällsutvecklingen och en ambition att se bortom de närmaste månaderna eller den närmaste valdagen när de centrala framtidsfrågorna formuleras.

Det är ur det perspektivet som Framtidskommissionen bör ses. Dess uppgift är att analysera samhällsutvecklingen, att identifiera de framtida politiska och samhälleliga utmaningarna, och att identifiera vilka frågor som behöver ställas idag för att möta de utmaningar som Sverige står inför med sikte på 2030 och 2050. Dess uppgift är inte att stänga in framtidsdiskussionen eller att tillhandahålla alla svar. Därmed skjuter Ekmans kritik vid sidan om målet.

 

Posted in Aktuellt, Framtidskommissionen | Taggad: , , , | Leave a Comment »

Moderaterna och partibidragen: bra början men ändå otillräckligt

Posted by jesperstromback på april 28, 2011

På dagens DN debatt skriver moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten att moderaterna nu är redo att börja redovisa vilka bidrag de får från privatpersoner. Formellt sett ska hon ”vid kommande partistyrelsemöte föreslå att Moderaterna omedelbart och ensidigt börjar offentliggöra namnen på de privatpersoner som skänker mer än 20.000 kronor om året till partiet.” Givet att moderaterna tidigare varit motståndare till att redovisa vilka bidrag de får in är det ett steg i rätt riktning.

Det finns dock en viktig reservation. Vad moderaterna öppnar för är en utvidgning av den frivilliga överenskommelse som finns mellan riksdagspartierna, men däremot håller hon – än så länge – dörren stängd för lagstiftning på området:

Jag kommer också, i samband med att Moderaterna tar detta steg, att bjuda in övriga riksdagspartier med ambition att nå en ny utökad överenskommelse som reglerar partiernas finansiering. Vi behöver diskutera vårt system för partifinansiering på ett konstruktivt och öppet sätt. Målet ska vara att gemensamt komma fram till en lösning som har ett brett stöd. Ibland reses krav på att detta område bör vara föremål för lagstiftning snarare än en överenskommelse mellan partierna. Vi tror dock att det finns ett värde i så självständiga partier som möjligt och tycker därför att en överenskommelse vore att föredra.

Frågan om offentlig redovisning av vilka bidrag partierna får från såväl privatpersoner som organisationer och företag handlar emellertid inte om partiernas grad om självständighet. Den handlar om behovet av öppenhet och att minska risken för otillbörlig påverkan och korruption. Den handlar om att det måste finnas ett strikt och tydligt regelverk som minimerar risken för såväl kryphål som otillbörlig påverkan och korruption.

Ur det perspektivet räcker det inte med en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna. Vad som krävs är en tydlig lagstiftning, som dessutom omfattar samtliga politiska partier.

Vad utspelet rimligen bör tolkas som är ett uttryck för två saker. Dels att moderaterna har insett att de inte har något att vinna på att motsätta sig en öppen redovisning av partibidragen. Genom att föreslå en utvidgning av den frivilliga överenskommelsen hoppas de minska trycket på en lagstiftning på området, och samtidigt rycka åt sig initiativet i frågan. Dels handlar det om att sätta tryck på socialdemokraterna: på flera ställen i artikeln återkommer Sofia Arkelsten till problemet med ”det oavlönade och oredovisade arbetet från LO” som används för att hjälpa socialdemokraterna, och hon föreslår också att ”partibidrag i form av oavlönat arbete ska offentliggöras. Det handlar särskilt om de stora stödinsatser som LO ger socialdemokraterna.” Vad Sofia Arkelsten här försöker göra är att omdefiniera problemet från att handla om moderaternas ovilja att redovisa sina partibidrag till att handla om socialdemokraternas ovilja att redovisa sina ”partibidrag i form av oavlönat arbete”.

Givet att grundfrågan handlar om behovet av ett regelverk som maximerar öppenheten och minimerar risken för otillbörlig påverkan och korruption är det rimligt att alla former av partibidrag omfattas. Det räcker dock inte med frivilliga överenskommelser. Det krävs en lagstiftning. Därför hoppas jag att moderaternas nya linje inte leder till att kraften i debatten försvagas, utan tvärtom till att trycket på lagstiftning blir starkare.

Sverige befinner sig idag i den internationell skamvrån tack vare frånvaron av lagstiftning kring partibidrag. Det är hög tid att lämna den skamvrån och se på frågan ur ett demokratiskt snarare än ett partitaktiskt perspektiv.

Posted in Svensk politik | Taggad: , , , , , , , | 3 Comments »

Om behovet av public service

Posted by jesperstromback på februari 19, 2011

På dagens DN Debatt skriver Mats Svegfors och Cilla Benkö, vd respektive vice vd på Sveriges Radio, en debattartikel där de hävdar att regeringen öppnar för strid om public service: ”Under de närmaste dagarna kommer frontlinjerna att börja dras upp i en strid om public service som sannolikt blir en av de större samhällsfrågorna under de närmaste åren”. Enligt Svegfors och Benkö har de kommersiella intressena blivit ”starkare och mer tilltagsna”, samtidigt som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth nyligen öppnade för att minska public servicebolagens budgetar. Till detta kommer att ”de kommersiella medierna [blir] alltmer renodlat kommersiella”. Slutsatsen de drar är att:

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Samtidigt som man alltid bör vara skeptisk till svepande argument om ”radikal kommersialisering” har Svegfors och Benkö i grunden rätt. Sedan cirka 20 år tillbaka sker en successiv om än inte radikal kommersialisering, vars konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv kan bli långtgående. Här visar både svensk och internationell forskning inte bara att public service medier tillhandahåller ett mycket större och bredare utbud av nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella medier gör, utan också att starka public service medier i ett land bidrar till att kommersiella kanaler satsar mer på nyhets- och samhällsjournalistik än vad kommersiella kanaler gör i länder som saknar stark public service.

Både direkt och indirekt bidrar starka public service medier därmed till att det finns ett omfattande och brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik. Ur ett demokratiskt perspektiv är det ett avgörande argument för behovet av starka public service medier. Demokratin behöver medborgare som är välinformerade, och medborgarna behöver ett omfattande och brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik som sänds vid olika och attraktiva tidpunkter för att kunna bli och hålla sig informerade.

Detta är inte minst viktigt för att undvika att kunskaps- och informationsklyftorna inte växer allt för mycket. De som har ett stort intresse för politik och samhälle kan och kommer i de flesta mediemiljöer att leta sig fram till god nyhets- och samhällsjournalistik. För att även de som är mindre intresserade av politik och samhälle i vid mening ska nås av god nyhets- och samhällsjournalistik är dock själva mediemiljön avgörande, och i det perspektivet är framförallt lokaltidningarna och public service centrala.

Så länge public service bidrar till att det finns ett omfattande och brett utbud av nyhets- och samhällsjournalistik – och därmed till en mediemiljö som underlättar inte bara för de mest motiverade att hålla sig informerade – finns det därför starka skäl att värna starka public service medier.

 

Posted in Journalistik & medier | Taggad: , , , , , | 1 Comment »

Bra inlägg om opinionsundersökningsbranschen

Posted by jesperstromback på januari 29, 2011

I dagens Dagens Nyheter skriver Karin Nelsson, vd för undersökningsföretaget Synovate, en intressant debattartikel om behovet av att opinionsmätningar är korrekta och att företagen i branschen håller en hög etik. Mycket riktigt påpekar hon att ”Allmänheten måste kunna lita på att det som ett undersökningsföretag levererar är just en undersökning och inte ett resultat. Undersökningsföretaget skall inte acceptera uppdrag som innebär att man försöker köpa en opinion eller där man vill mörka vem som står bakom en undersökning. Det kan kosta kunder, men som ett seriöst företag måste man avstå från sådant. Man skall inte kunna köpa en opinion.”

I vilken utsträckning problemet med opinionsmätningar är bristande kvalitet på mätningarna och bristande etik hos undersökningsföretagen, respektive bristande kvalitet på redovisningarna och mediernas bevakning av dem, låter jag vara osagt. Att det finns stora problem med sättet som medierna redovisar och bevakar opinionsmätningar är helt klart. Helt klart är också att det är viktigt att undersökningsföretagen och opinionsmätningarna har ett stort förtroende hos allmänheten, eftersom viljan att delta i undersökningarna annars riskerar att gå ner ännu mer än vad den redan har gjort. Ur det perspektivet håller jag med Karin Nelsson när hon skriver att:

Från branschens sida måste vi ta ett tydligare ansvar när det gäller att säkerställa att de mätningar som publiceras är korrekta och genomförda på ett etiskt sätt. Det krävs också att det finns möjligheter att komma åt de oseriösa företagen. Här brister det i dag och i praktiken saknas effektiva sanktioner mot dem som uppträder oetiskt. Etiska Rådet för Marknadsundersökningar och SMIF (Svenska Marknadsundersökningsföretag) kan i dag klandra företag som missköter sig men det sker sällan och sanktionsmöjligheterna är högst begränsade. Dessutom kan Marknadsdomstolen stoppa marknadsföring som är felaktig. Det är bra.

Marknadsdomstolen kan emellertid inte göra något åt felaktiga eller vilseledande mätningar som inte används i marknadsföringssyfte, exempelvis opinionsmätningar.

Certifieringar och kvalitetsmärkningar finns i många andra branscher som revision och VVS-installation och många produkter har märkningar för att signalera att de uppfyller exempelvis miljökrav. Det behövs sannolikt någon form av kvalitetsmärkning eller certifieringsförfarande även för undersökningstjänster även om formerna för detta – liksom exakt vilka krav som bör ställas – inte ännu är klara. Kanske behövs också en opinionsundersökningsombudsman?

Vi vill därför bjuda in branschorganisationerna och företagen i branschen för att diskutera dessa frågor. Klart är att det behövs krafttag för att se till att förtroendet för opinionsmätningarna och för undersökningsföretagen upprätthålls.

Posted in Opinionsmätningar | Taggad: , , , , , , | 1 Comment »

Nya fakta om mediernas valbevakning

Posted by jesperstromback på september 18, 2010

Idag skriver professor Kent Asp en mycket intressant och läsvärd artikel på DN Debatt, där han redovisar nya forskningsresultat om hur medierna bevakat årets valrörelse. Förhoppningsvis kan den artikeln leda till att fakta får större tyngd i den ibland konspirationsteoretiskt präglade debatten om mediernas partiskhet.

Det övergripande resultatet är att de rödgröna och Mona Sahlin har fått en mer negativ bevakning än alliansen och Fredrik Reinfeldt. Båda blocken har uppmärksammats ungefär lika mycket, men andelen negativt vinklade artiklar har varit större för de rödgröna och Sahlin än alliansen och Reinfeldt. Bland annat skriver Asp:

43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. Skillnaden mellan statsministerkandidaterna är större – 53 procent negativt vinklade artiklar för Mona Sahlin mot 30 procent för Fredrik Reinfeldt. Positivt vinklade artiklar om Sahlin är mycket få, men de är inte särskilt många om Reinfeldt heller. Medierna har inte på samma sätt som 2006 varit Reinfeldts medspelare.

De medier som ingår i undersökningen är Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, och i tidigare val har det övergripande mönstret varit att partierna och regeringsalternativen uppmärksammats på ungefär samma sätt i olika medier. I år avviker emellertid Expressen, på ett sätt som inte har förekommit i tidigare val. Med Asps ord:

Men skillnaden är stor mellan olika tidningar. Expressen ger på sina nyhetssidor den klart mest negativa bilden av de rödgröna – tre av fyra artiklar vinklade på Sahlin är starkt negativa. Expressen skiljer sig inte enbart från de andra tidningarna i tendens, utan också genom rapporteringens stora omfattning och starka fokusering på Mona Sahlin. Något liknande har jag inte sett i de nio tidigare val jag har undersökt.

Detta är intressant, och kommer säkert tolkas av de som står till vänster som om de får vatten på sin kvarn. Vad gäller övriga tidningar skriver Asp att Göteborgs-Posten har den mest balanserade bevakningen, följt av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, och att Dagens Nyheter har ”den minst vinklade nyhetsjournalistiken om Mona Sahlin”.

Vid sidan av detta konstaterar Asp också att ”Sällan har opinionsmätningar varit så många och duggat så tätt som i årets val”, vilket väcker den centrala frågan om sambandet mellan mediebilden av partierna och opinionsmätningarna. Har den stora mängden opinionsmätningar bidragit till den negativa mediebilden av de rödgröna och Sahlin, eller är andelen negativt vinklade artiklar om dem lika stor i artiklar som behandlar sakfrågor som i artiklar som handlar om opinionsmätningar och det politiska spelet? Samma fråga, fast omvänt, gäller mediebilden av alliansen och Reinfeldt.

Den frågan, liksom frågan om vilka andra faktorer som har bidragit till mediebilden av partierna i detta val, förtjänar att undersökas vidare. Så kommer också att ske. Jag håller själv på med en undersökning som bland annat handlar om detta, och i avslutningen av sin artikel skriver Asp:

Resultaten från tidigare analyser har jag sammanfattat i tre enkla teser: (1) mediebilden gynnar eller missgynnar alltid något parti, (2) mediebilden bestäms inte enbart av journalister, den bestäms också av partierna och deras inbördes kamp om väljarna, och (3) mediebilden påverkar partiernas framgångar och motgångar i valet. Hur väl passar då årets medievalrörelse in i detta generella mönster? Den första tesen får som framgått stöd. Den andra tesen återstår att analysera. Är den negativa mediebilden av Mona Sahlin ett resultat av en förutsägbar medielogik, eller bestämd av journalister i en borgerligt dominerad press, eller har hennes politiska motståndare lyckats i sin strategi att sätta allt ljus på en partiledare med förtroendeproblem? Eller är det Mona Sahlin själv och socialdemokraternas vägval som lagt grunden för mediebilden?

I veckan som gick fick annars en artikel på Aftonbladet Kultur, skrivet av nätverket Den allierade journalisten som har en blogg med samma namn, stor uppmärksamhet när den anklagade medierna för att gå alliansens ärenden. Uppmärksamheten handlade inte bara om själva innehållet i artikeln, utan också om att den publicerades anonymt. Idag rapporterar Makthavare.se emellertid att bakom Den allierade journalisten står vänsterlobbyisten Pontus Björkman:

Makthavare.se kan avslöja att det inte är en journalist som står bakom bloggen ”Den allierade journalisten” utan vänsterlobbyisten Pontus Björkman. Björkman är till vardags pressekreterare på Latinamerikagrupperna och kontaktperson för valkampanjen Global Rättvisa Nu som har samlat delar av miljö- och solidaritetsrörelsen. Björkman, som befinner sig på semester, bekräftar i kväll i ett sms till Makthavare.se att han ”samordnar bloggen och har bidragit till artikeln”.

Frågan är hur mycket uppmärksamhet artikeln och bloggen hade fått om det varit känt för alla att den drivs av något som uttalat står till vänster politiskt snarare än ett nätverk av journalister.

Posted in Journalistik & medier, Svensk politik | Taggad: , , , , , , , , , | Leave a Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 204 andra följare