Veckans artikeltips om Tea party-rörelsen, Occupy Wall Street och politiska kampanjbidrag

Den senaste veckan har jag inte haft möjlighet att följa nyhetsflödet lika nära som i vanliga fall på grund av att jag var på en konferens. Ett tema i rapporteringen kring amerikansk politik som ändå blivit tydligt under veckan är att allt fler ser likheter mellan Tea party-rörelsen och Occupy Wall Street. Trots att de till synes ligger långt ifrån varandra sakpolitiskt visar en närmare granskning – enligt både Washington Post och New York Times – att det finns många gemensamma nämnare. Dit hör frustrationen och ilskan över en utveckling som upplevs gå i fel riktning, och dit hör misstron mot både politiska och ekonomiska etablissemang.

Apropå etablissemang och ett dysfunktionellt politiskt system: ett av de absolut främsta problemen i amerikansk politik är pengarnas stora betydelse. Det gör att politiska kandidater på olika nivåer tvingas spendera oproportionerligt mycket tid åt att samla in kampanjbidrag, att politiska kandidater riskerar att bli beroende av de som ger kampanjbidrag, och att politiken påverkas på ett sätt som gynnar resursstarka grupper i samhället. Varje gång ekonomisk styrka kan användas för att vinna  politisk styrka är risken för direkt och indirekt korruption uppenbar.

Men hur fungerar egentligen det amerikanska systemet för kampanjbidrag? Det är en av de vanligaste frågorna jag brukar få när jag föreläser om amerikansk politik. För den som vill lära sig mer om detta har New York Times precis publicerat en lättillgänglig guide till politiska donationer som starkt kan rekommenderas.

Apropå amerikanska kampanjer skrev jag förra veckan om negativa kampanjer. En aspekt av detta handlar om kontrollen av olika webbadresser som antingen kan användas för attacker mot den egna kampanjen eller för attacker på motståndarna. Under den senaste tiden har följaktligen en rad webbadresser köpts upp med syfte att förbereda eller förebygga kommande attacker. Det framkommer av en läsvärd artikel i Washington Post: In Campaign 2012, Web sites are the new real estate.

Med tanke på de permanenta kampanjer som ofta antas utmärka amerikansk politik är det kanske inte så förvånande att President Obama’s tillkännagivande att de sista trupperna kommer att dras tillbaka från Irak mot slutet av året av många tolkas ur ett kampanjstrategiskt perspektiv. Det är som om politiska beslut aldrig fattas därför att de anses vara riktiga i sig, utan enbart därför att de antas gynna eller missgynna den ena eller den andra sidan. Det är en syn på politik och politiska makthavare som jag inte delar. Inte desto mindre kan det vara intressant att läsa hur Washington Post och New York Times tolkar de politiska konsekvenserna av tillbakadragandet av trupperna och andra utrikespolitiska framgångar för Obama.

Söndagens lästips: socialdemokraterna, medierna, och negativt kampanjande

Den stora svenska nyheten under den gångna veckan har givetvis varit turerna kring Håkan Juholt och den efterföljande diskussionen kring mediernas bevakning av eller drev mot Juholt. Så här långt har jag valt att inte kommentera detta, av det enkla skälet att jag inte befinner mig i Sverige. Även om det går att följa nyheterna via nätet känner jag inte att jag har följt nyheterna tillräckligt nära för att veta säkert vad jag tycker. Det gäller särskilt frågan om mediernas bevakning och om den har varit befogad.

Oavsett om den har varit befogad eller inte är en sak emellertid säker: de socialdemokrater och socialdemokratiska sympatisörer som nu anklagar medierna för att vara orättvisa i sin behandling av Juholt och socialdemokraterna har inget att vinna på en ökad kritik mot medierna. Vad socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt behöver göra är att bygga upp förtroendet för partiet och för Juholts ledarskap, och i det arbetet fungerar en ökad kritik mot medierna närmast som ett blindspår. För att citera Katrine Kielos läsvärda ledarartikel i Aftonbladet igår: ”det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”. Hon konstaterar också att:

Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan ­göra sitt jobb.

Det har alltid funnits starka intressen inom socialdemokratin, falanger om man så vill, men det har också funnits ledare som har rest sig över det och kunnat tänka på Sveriges bästa. Det är det som väcker respekt utanför partiet och som gjort att socialdemokratin har kunnat regera framgångsrikt i så många år.

Frågan är om Håkan Juholt klarar detta.

Det är vad krisen just nu handlar om.

Att krisen handlar om inkompetens och att den är mycket större än frågan om hyresersättningen framkommer även av Per T Ohlssons mycket kritiska och läsvärda krönika i dagens Sydsvenskan. Rubriken är Juholts tragedi, och i artikeln listar Ohlsson en rad misstag och felsteg som Juholt har gjort sedan han tog över som partiledare. Artikeln avslutas med orden: ”Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och omdöme.”

En liten tröst i sammanhanget för socialdemokraterna bör dock rimligen vara att det är närmare tre år kvar till nästa val, och för det mesta är de opinionsmässiga effekterna av olika kriser kortvariga. Det framkommer av ett mycket intressant inlägg av statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell på Henrik Oscarssons blogg. Där konstaterar de att:

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Allt detta förutsätter dock att inga nya uppgifter eller konflikter kommer fram som ytterligare förstärker bilden av antingen ett svagt ledarskap eller en bristande moralisk kompass. Fallhöjden för Håkan Juholt är i det perspektivet i princip obefintlig.

Går vi utanför Sveriges gränser till USA fortsätter de Republikanska primärvalskampanjerna. En mycket intressant artikel om just Republikanerna publicerades i veckan i New York Times. Artikeln är skriven av Matt Bai och har rubriken Does Anyone Have a Grip on the G.O.P.? Det är en mycket befogad fråga, och en mycket läsvärd artikel om man är intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Republikanerna i synnerhet.

Ett återkommande och framträdande drag i amerikansk politik är negativa kampanjer. Ett bra exempel på detta är siten WhichMitt.com, där Demokraterna attackerar Mitt Romney för att ge olika besked vid olika tillfällen. Samtidigt har Demokraterna också lanserat AttackWatch.com, som ett medel att följa upp, bevaka, och besvara attacker från motståndarna. Båda dessa siter är väl värda ett besök.

Att tala om den egna eller motståndarnas politik

Det finns nog ingen valkampanj utan anklagelser om att det ena eller det andra partiet, eller det ena eller det andra blocket, ägnar sig för mycket åt negativt kampanjande och att kritisera motståndarna istället för att tala om den egna politiken. Delvis är det en del av den politiska retoriken, men det förhindrar inte att anklagelserna ibland kan vara riktiga.

Det som kanske är mest intressant är samtidigt att forskning – om än amerikansk – tämligen övertygande visar att det är det parti eller den kandidat som ligger efter i opinionsmätningarna som ägnar sig mest åt att attackera motståndarna. Alla ägnar sig mer eller mindre åt attacker på motståndarna, men de som ligger efter eller upplever det som om de befinner sig i underläge gör det mest.

Medan opinionsmätningarna – rätt genomförda – visar hur det faktiskt går i kampen om opinionen och rösterna ger graden av kritik mot motståndarna därmed en indikation på hur partierna själva upplever att det går.

Sett ur det perspektivet är det mitt intryck att de rödgröna nu känner det som om de befinner sig i underläge. Jag har visserligen inte gjort någon undersökning av det i den här valrörelsen, men mitt intryck är att de rödgröna – relativt sett – ägnar mer kraft åt att attackera de borgerliga än vad de borgerliga ägnar åt att attackera de rödgröna.

Om det i så fall är rätt strategi är en annan fråga. Det beror inte bara på hur mycket man attackerar motståndarna, utan också på hur slagkraftig och trovärdig kritiken är, och om målet är att mobilisera de egna eller att vinna över de osäkra och rörliga väljarna.

Smutskastningsspiralernas negativa effekter

Med mindre än fem månader kvar till valdagen börjar temperaturen i valrörelsen till sist stiga. Allt fler utspel och politiska förslag från partierna och regeringsalternativen är ett tecken på det; veckans diskussion kring det av Mats Odell (kd) och Sven Otto Littorin (m) använda uttrycket ”Tobleronepolitik” är ett annat. Upprördheten kring uttrycket var på sina håll stor. Thomas Östros (s) sade bland annat att ”Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan kosackvalet” (1928), medan Ibrahim Baylan, partisekreterare för socialdemokraterna, hävdade att ”Mats Odell agerar förste dyngspridare”.

Det här kan ses som ett bra ett exempel på vad som kan kallas en smutskastningsspiral. Någon börjar attackera, och andra går till motattack, vilket i sin tur leder till nya motattacker, och genomgående sker attackerna genom tillmälen snarare än sakliga argument.

Finns det några vinnare i den här typen av smutskastningsspiraler? Det är tveksamt. Den som börjar attackera – i det här fallet Mats Odell och Sven Otto Littorin – vinner knappast över några tveksamma anhängare. Lika troligt är att sådana här attacker leder till en motsatt reaktion, där människor tar avstånd från dem som attackerar. Inte heller är det troligt att den som svarar på en attack genom att själv använda tillmälen vinner. Oavsett vad man tycker om Odells och Littorins användande av uttrycket ”Tobleronepolitik” är det sakligt svårt att hålla med om att det är det skulle finnas en parallell till kosackvalet. Att kalla någon ”förste dyngspridare” är inte heller någon direkt saklig respons.

Den som reagerade klokast i det här sammanhanget var Mona Sahlin, som i Aftonbladet kommenterade Odells utspel på följande sätt: ”Mitt uppdrag är att värna jobben, rättvisan och skatterna. Jag tänker inte ge mig in i någon pajkastning. Jag hoppas och tror att det här inte är ett utslag för någon ny retorik från alliansens sida. Den här typen av utspel känns desperat”. Därmed förde hon tillbaka diskussionen kring sakfrågorna, vilket är det som betyder mest för människor när de röstar.

Finns det några förlorare i den här typen av smutskastningsspiraler? Det troligaste svaret är ja, det gör det. Den främsta förloraren är demokratin, politiken och politiker som grupp, eftersom smutskastningsspiraler riskerar öka politikermisstron. Både de som börjar attackera och de som motattackerar genom tillmälen och överdrivna reaktioner riskerar också förlora sympatier.

Vinnare i politiken – både sakligt och strategiskt – är oftast de som har en sammanhållen, offensiv berättelse som sammanfattar och binder samman politiken till en meningsfull helhet och som fokuserar på de sakfrågor som människor tycker är viktiga och angelägna. I den här valrörelsen är det ur det perspektivet svårt att urskilja några tydliga vinnare. Däremot är såväl Mats Odell och Sven Otto Littorin som Thomas Östros och Ibrahim Baylan förlorare i den senaste veckans smutskastningsspiral kring ”Tobleronepolitiken”.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

För den som är intresserad av att läsa mer kring forskning om negativa kampanjer och deras effekter kan bland annat följande böcker rekommenderas (några av dem är även boktips på min hemsida):

* Richard Lau & Gerald M. Pomper (2004). Negative Campaigning. An Analysis of U.S. Senate Elections. Rowman & Littlefield.

* Emmett H. Buell Jr. & Lee Sigelman (2008). Attack Politics. Negativity in Presidential Campaigns since 1960. University Press of Kansas.

* Stephen Ansolabehere & Shanto Iyengar (1995). Going Negative. How Political Advertisements Shrink and Polarize the Electorate. The Free Press.

* John G. Geer (2006). In Defense of Negativity. Attack Ads in Presidential Campaigns. University of Chicago Press.

Det är mycket nu

De senaste dagarna har varit intressanta och intensiva ur ett politisk-kommunikativt perspektiv, med en rad utspel och konflikten som följde efter att Mats Odell och Sven Otto Littorin använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i sin kritik av de rödgrönas olika förslag. Samtidigt har jag själv varit på möten och gästföreläsningar i Stockholm, Linköping och Karlstad de senaste dagarna, och har därför inte haft möjlighet att kommentera händelserna på bloggen. Idag sitter jag också i möten hela dagen och kvällen. Några kommentarer gav jag dock till olika medier under gårdagen, bland annat till Aftonbladet, för den som är intresserad. När jag får tid och möjlighet ska jag utveckla mina resonemang och min kritik både av Odell och Littorin, och av socialdemokraternas reaktion på det som har kallats ”Tobleroneattacken”.

Nytt boktips: ”Attack Politics” av Emmett Buell & Lee Sigelman (2008)

Att frågan om negativitet och attackstrategier är ständigt aktuell i amerikansk politik återspeglar sig i forskningen, där en rad böcker och tidskriftsartiklar finns i ämnet. Flera av dessa böcker har jag rekommenderat tidigare, och nu är det dags igen. Trots att ämnet inte är nytt lyckas nämligen Emmett H. Buell Jr. och Lee Sigelman i Attack Politics. Negativity in Presidential Campaigns Since 1960 (University Press of Kansas, 2008) säga någonting nytt om attackernas och de negativa kampanjernas plats i amerikanska presidentvalskampanjer.

Till skillnad från många andra har de inte undersökt den politiska TV-reklamen. Istället är deras undersökning baserad på uttalanden av presidentkandidaterna och deras kampanjer (campaign statements) i New York Times i varje presidentval sedan 1960. En del av boken handlar om att redovisa resultaten av den undersökningen, som något överraskande visar att graden av negativitet inte har ökat över tid. Minst lika intressant är dock bokens beskrivningar av varje presidentvalrörelse sedan 1960. Dessa beskrivningar gör boken läsvärd som en historia över amerikanska presidentvalrörelser.

Även om boken inte tillhör de allra mest lättlästa är den mycket välskriven samtidigt som den vilar på gedigen forskning. Sammantaget gör det att den kan rekommenderas alla som är intresserad av amerikanska presidentvalrörelser i allmänhet, och frågan om negativitet och attackstrategier i synnerhet.

Nytt boktips: ”Negative Campaigning” av Richard L. Lau & Gerald M. Pomper (2004)

Kritiken mot ”negative campaigning” är oftast hård, både i samhällsdebatten och inom forskningen. Politiker bör tala om den egna politiken, snarare än att kritisera motståndarna. Det är viktigt, inte minst eftersom risken annars är att människor vänder sig bort från politiken och avstår från att rösta. Samtidigt är det en vanlig uppfattning att det är en effektivare strategi att kritisera motståndarna än att tala väl om den egna politiken.

Men vad är egentligen myt och verklighet ? Har negativa kampanjer blivit vanligare? Är negativa kampanjer effektivare än positiva kampanjer? Leder negativa kampanjer till lägre valdeltagande?

Detta är några av de frågor som står i fokus i Negative Campaigning. An Analysis of U.S. Senate Elections (Rowman & Littlefield, 2004) av Richard L. Lau och Gerald M. Pomper. Det är en av de bästa böckerna jag läst på länge. Det beror både på att den är mycket välskriven och på att den vilar på mycket gedigen och övertygande forskning. På endast drygt 100 sidor går den igenom tidigare forskning samtidigt som den presenterar ny forskning om negativa kampanjer och dess effekter i amerikanska senatsval mellan 1992 och 2002.

Slutresultaten är en mycket elegant bok som spräcker en rad myter om negativa kampanjer, som visar sig vara mindre vanliga, mindre effektiva, och mindre förödande för demokratin än vad debatten ger sken av. Boken kan starkt rekommenderas alla som är intresserad av politiska kampanjer, dess strategier och effekter.