Partiledardebatt med osynliga partiledare?

Igår hölls årets första partiledardebatt i riksdagen, vilket man kan läsa om i tidningarna idag. Exakt vad som sades är dock inte det enklaste att ta reda på om man förlitar sig på tidningarna. Det är betydligt enklare att finna journalisternas analyser och tolkningar än information om vad partiledarna faktiskt sade i debatten.

Ett bra dåligt exempel på detta är Dagens Nyheter. I dagens tidning publicerar de drygt en helsida om partiledardebatten. Cirka 225 kvadratcentimeter ägnas åt Henrik Brors nyhetsanalys av debatten, cirka 189 kvadratcentimeter ägnas åt en nyhetsartikel där sammanlagt fem citat från tre av partiledarna återges, medan två bilder tar upp sammanlagt cirka 562 kvadratcentimeter. Henrik Brors nyhetsanalys tar därmed upp mer plats än nyhetsartikeln, och bilderna tar tillsammans upp mer plats än de båda artiklarna.

Till detta kommer att endast tre av partiledarna – Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund – citeras. Vad de övriga partiledarna sade sägs det ingenting om. De osynliggörs, som om Sverige endast hade tre partier, varav endast två – Moderaterna och Socialdemokraterna – egentligen räknas.

Som om inte detta vore nog gestaltas politik genomgående – och särskilt i Brors’ nyhetsanalys – som spel. Sakpolitiken behandlas huvudsakligen som ett medel som används i spelet om opinionen och partiernas strategier, och inte som ett mål i sig eller som ett uttryck för partiernas uppriktiga uppfattningar om vilken politik som behöver föras för att Sverige ska bli ett bättre land i olika avseenden. Den information man får om politikens sakinnehåll är mycket sparsam, och mer uppmärksamhet ägnas åt ”fraserna du kommer att få höra i årets valrörelse” än åt politikens sakinnehåll.

Den här rapporteringen kan ställas mot mediernas normativa uppgifter att ”förse människor med sådan information som de behöver för att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor” och att ”granska de inflytelserika i samhället”. När inte ens Sveriges ledande morgontidning förmår rapportera om en partiledardebatt på ett sätt som gör att läsarna kan bilda sig en uppfattning om vad partiledarna sade i årets första debatt ett valår – när de mer än annars behöver information för att kunna välja parti – är det sorgligt.

Samtidigt är det ännu ett uttryck för medialiseringen av den politiska nyhetsbevakningen. Det som styr mediernas rapportering är inte i första hand vad människor behöver veta eller vad som är viktigt och relevant för människor i deras roll som samhällsmedborgare. Det som styr mediernas rapportering om politik är snarare vilka gestaltningar som passar mediernas egna behov, logik och nyhetsvärderingar.