Sedan mitten av 1990-talet har sjukfrånvaron varit en av de stora och mest omdebatterade politiska frågorna i Sverige. Allmänt sett har det antagits vara ett stort och ökande problem, åtminstone sedan perioden 1998-2003 då sjukfrånvaron fördubblades. Men hur förändrades egentligen sjukfrånvaron, hur uppfattades och tolkades problemet, hur bevakades det av medierna, och hur rimliga var olika orsaksförklaringar? Detta är frågor som står i centrum för Björn Johnsons nya bok Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv förlag, 2010). Det är en mycket välskriven, intressant och viktig bok.
I boken visar Johnson hur den dominerande tolkningen av sjukfrånvaron förändrades dramatiskt från att primärt uppfattas som ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk. Det fick genomslag i såväl medier som i den politiska debatten och olika utredningar på området. Makten över problemformuleringsprivilegiet flyttades, och det fick betydelse inte bara för debatten, utan också för de politiska beslut och reformer som genomfördes för att lösa problemet med sjukfrånvaron.
Vad som inte kom fram i debatten – och märkligt nog inte heller i många av de utredningar som genomfördes – var att problemet med den ökade sjukfrånvaron inte i första hand handlade om att antalet sjukskrivna ökade. Den stora ökningen handlade i första hand om att sjukskrivningsperioderna blev allt längre. Därmed utgick debatten i huvudsak från felaktiga problembeskrivningar. Det huvudsakliga problemet med den ökade sjukfrånvaron var varken allt sämre arbetsmiljöer eller att allt fler överutnyttjade systemet: problemet var att allt fler sjukskrivna förblev sjukskrivna istället för att få rehabilitering och kunna återvända till arbetslivet. För att citera författaren:
Rent allmänt spelade felaktiga eller tvivelaktiga påståenden en mycket framträdande roll i debatten. Tre uppfattningar som var vanliga inom både arbetsmiljö- och överutnyttjandeproblemet var att antalet sjukskrivna hade ökat dramatiskt, att utbrändhet, stress och annan psykisk ohälsa stod för merparten av ökningen samt att de höga kostnaderna för sjukskrivningarna var ett allvarligt hot mot statens finanser. Dessa uppfattningar kan starkt ifrågasättas.
De förlängda sjukskrivningsperioderna berodde i sin tur huvudsakligen på en förändrad rehabiliteringslagstiftning och kommunernas allt sämre ekonomi under 1990-talet. De berodde varken på allt sämre arbetsmiljö eller att allt fler överutnyttjade systemet. Den politiska debatten – och mediernas bevakning – utgick från felaktiga problembeskrivningar, vilket ledde till politiska beslut som inte löste själva grundproblemet.
Genomgående är boken mycket intressant, välskriven och övertygande. Den är också viktig, eftersom den visar hur en debatt som präglas av felaktiga problembeskrivningar kan leda till politiska beslut som inte löser de verkliga problemen. Debatten har konsekvenser för de politiska besluten, vilka har konsekvenser för människor i deras vardag. Boken förtjänar därför att läsas av såväl politiker som journalister, debattörer, forskare och administratörer, och av dem som på ett mer allmänt plan är intresserade av antingen problemet med sjukfrånvaron eller de mekanismer som präglar opinionsbildning och politiska beslut.
Det enda jag ställer mig frågande till handlar om bokens teoretiska utgångspunkter, eller mer specifikt, varför författaren inte utgår från och använder sig av gestaltningsteorin (framing theory). Den teorin hade passat perfekt i sammanhanget, och hade kunnat användas vid undersökningarna av såväl mediernas bevakning som av den politiska debatten. Nu intar teorier i gränslandet mellan statsvetenskap-politisk kommunikation-medieforskning en undanskymd roll till förmån för mer renodlade statsvetenskapliga och sociologiska teorier. Det gör inte boken mindre läsvärd, men jag tror ändå att boken hade vunnit på att använda sig av och utgå från gestaltningsteorin.
Jesper Strömbäck 