På tisdag är det dags för de amerikanska mellanårsvalen. På spel står samtliga mandat i representanthuset och en tredjedel av mandaten i senaten, plus ett antal guvernörsposter. På spel står också majoriteten i representanthuset och senaten. Sedan valet 2008 har Demokraterna haft majoritet i både representanthuset och senaten samtidigt som de innehaft presidentposten, men samtliga bedömare spår att det kommer att förändras på tisdag. Med stor sannolikhet kommer Republikanerna, med stöd av den så kallade Tea Party-rörelsen, vinna en majoritet av posterna i representanthuset. Möjligen – fast jag tvivlar – kommer de även att vinna majoriteten i senaten. En intressant och bra genomgång av läget inför valet finns för övrigt i dagens New York Times.
Scenförändringen sedan presidentvalet 2008 är verkligen remarkabel. Då stod Demokraterna under ledning av Barack Obama på topp medan Republikanerna saknade ledning och tydlig inriktning. Det dröjde dock inte länge förrän en motrörelse, en backlash, i form av det som sedan kom att kallas Tea Party-rörelsen kom att formas i symbios med talk radio, Fox News och ledande högerkommentaterer och politiker som Rush Limbaugh, Glenn Beck och Sarah Palin.
Hur ska man förstå denna backlash och Tea Party-rörelsen? Vad är det som förenar och driver dem som ingår i Tea Party-rörelsen och andra organisationer som ingår motrörelsen och motståndet mot Demokraterna och president Obama?
Dessa frågor står i centrum för den nyutgivna boken Backlash. Right-Wing Radicals, High-Def Hucksters, and Paranoid Politics in the Age of Obama, skriven av journalisten Will Bunch (Harper, 2010). Boken ger den bästa beskrivningen av Tea Party-rörelsen som jag har läst hittills, och är man intresserad av amerikansk politik i allmänhet och Tea Party-rörelsen i synnerhet kan den starkt rekommenderas. Samtidigt är läsningen på många sätt skrämmande.
Vad Bunch visar i boken är att motrörelsen och motståndet mot Demokraterna och Barack Obama, vid sidan av traditionell amerikansk konservatism och särskilt i form av Tea Party-rörelsen, i mycket stor utsträckning drivs av (a) rasism eller främlingsfientlighet, (b) konspirationsteorier och paranoia, (c) ett cyniskt utnyttjande av människors misstro mot politiker och den federala regeringen från medier som Fox och högerföreträdare som Rush Limbaugh och Glenn Beck, (d) den kristna högern, och (e) många människors uppgivenhet och brist på hopp.
Den främsta jordmånen för motrörelsen och Tea Party-rörelsen utgörs av många människors uppgivenhet och brist på hopp, som följer av ekonomins nedgång och strukturomvandling vilken utan tvekan har skapat många förlorare. Många industrier har lagts ner, jobb har försvunnit eller flyttats utomlands, och många orter kämpar för sin överlevnad. Medan den officiella arbetslösheten är cirka tio procent ligger den faktiska arbetslösheten närmare tjugo procent.
Som så ofta annars när människor är utsatta söker de efter förklaringar och syndabockar, och i det amerikanska fallet utnyttjas detta av högermedier och högerkommentatorer som har gjort skräckpropaganda till det främsta vapnet i kampen om människors sinnen. Den federala regeringen utmålas som en del av problemet; USA sägs vara på väg mot en socialistisk och förtryckande stat, och det sprids rykten i talk radio och på Internet bland annat om att Federal Emergency Management Agency (FEMA) håller på och bygger upp interneringsläger och om att alla vapen kommer att beslagtas; illegala invandrare sägs ta människors jobb och stå för en mycket stor del av all våldskriminalitet; det hävdas att Obama egentligen inte är född i USA och därför inte har konstitutionell rätt att vara president; från den kristna extremhögern hävdas omväxlande att Obama är antikrist och/eller muslim; andra hävdar att staten tar in skatter från det hederligt arbetande folket som sedan skänks bort till de som inte ens försöker anstränga sig (vilket i det amerikanska sammanhanget är en kod för färgade); rena lögner och myter om olika reformer som sjukvårdsreformen sprids, bland annat att människor kommer att förlora rätten att välja doktor och att regeringen kommer att inrätta ”death panels” som ska avgöra vilka som ska få vård eller inte; och så vidare.
För en svensk läsare framstår det inte bara som skrämmande utan också som obegripligt att så många människor går på den här typen av myter, lögner och konspirationsteorier. Vad man samtidigt måste komma ihåg – om man inte bara vill fördöma utan också förstå – är att skillnaderna mellan USA och Sverige är betydande.
Till att börja med skiljer sig länderna i storlek vilket gör att avståndet mellan folket och den federala regeringen är mycket större i USA än i Sverige. Det ökar utrymmet för missförstånd och konspirationsteorier. En parallell skulle kunna dras till Sverige och EU. På samma sätt som många svenskar har mycket bristfälliga kunskaper om hur EU faktiskt fungerar och vad EU faktiskt föreslår är det många amerikaner som har bristfälliga kunskaper om hur den amerikanska federala regeringen fungerar och vad som föreslås i den senaten, representanthuset och av presidenten.
Till detta kommer att medielandskapen skiljer sig dramatiskt åt. I Sverige finns det idag inga betydande massmedier som inte strävar efter att ge en så opartisk och neutral bild av verkligheten som möjligt, och de flesta svenskar förlitar sig på traditionella massmedier som radio, tv och tidningar för information om politik och samhälle. I USA finns såväl talk radio som Fox News som drivs av politiska agendor, och som inte tvekar inför att anpassa de bilder av verkligheten som förmedlas till vad som passar deras politiska syften. Dessutom är det många som använder sig av den här typen av partiska medier som huvudsaklig källa till information om politik och samhälle. Man skulle här kunna göra tankeexperimentet att en av våra TV-kanaler plötsligt började driva en moderat, vänsterpartistisk eller sverigedemokratisk linje och anpassade nyhetsbevakningen till denna politiska linje: hur skulle det påverka den svenska opinionsbildningen?
En tredje viktig faktor är att den politiska polariseringen och avstånden mellan höger och vänster är mycket större i USA än i Sverige. Det gäller såväl den politiska eliten, de politiskt inriktade medierna som befolkningen i stort. Ju större de politiska avstånden är, desto svagare blir dialogen och desto färre blir mötena mellan de olika sidorna; och desto större blir utrymmet för avsky, rädsla, missförstånd, misstro och fortsatt polarisering. När detta drivs på av medier som Fox News, talk radio och nätverk av bloggar som systematiskt spelar på människors rädsla för ”de andra” – oavsett om ”de andra” utgörs av invandrare, Demokrater, färgade, storstadsbor… – är det kanske inte så konstigt att många som redan till en början är utsatta och har ett psykologiskt behov av att finna syndabockar fångas av propagandan.
Hur många som ingår i de extrema högergrupperna och Tea Party-rörelsen är osäkert, men uppskattningar tyder på att Tea Party-rörelsen omfattar runt 20-25 procent av väljarna. Det är en betydande minoritet som dessutom har skaffat sig ett stort inflytande inom Republikanerna och drivit dem allt längre till höger. Hur många av dessa som tillhör kärnan i extremhögern och Tea Party-rörelsen är dock osäkert. Alla som ingår i dessa grupper är inte rasister, reaktionära, paranoida eller konspirationsteoretiska. Många av dem skulle, om ekonomin vände och arbetslösheten gick ner så att deras ekonomi förbättrades och de fick större mening i tillvaron, troligen lämna Tea Party-rörelsen.
Dit tycks det dessvärre ännu vara långt, och tills vidare talar det mesta för att Tea Party-rörelsen kommer att ha ett stort inflytande inom amerikansk politik. Ju bättre det går för Republikanerna i valen på tisdag, desto större inflytande kommer Tea Party-rörelsen och högermedierna att få, och desto längre till höger kommer Republikanerna att gå.
Desto starkare blir skälen att hoppas att Demokraterna kommer lyckas bättre i valen på tisdag än vad det framstår som nu.
Jesper Strömbäck 