Varför jag röstade nej till att flytta verksamheten från campus Härnösand

Sedan det igår blev känt att Mittuniversitetets styrelse beslutat att flytta verksamheten från campus Härnösand till campus Sundsvall och att jag hörde till dem som röstade emot och reserverade sig har jag fått flera mail och samtal från både medier och andra där jag fått frågan om varför jag röstade nej. Eftersom jag ligger däckad i influensan orkar jag inte svara på alla nu, och väljer därför att här – i all korthet – förklara några av skälen till varför jag röstade nej.

* Den utbildnings- och forskningsverksamhet som bedrivs vid campus Härnösand har byggts upp under många år och i nära samverkan med det omgivande samhället. Att flytta verksamheten till campus Sundsvall riskerar att allvarligt skada den verksamheten, både under den tid som ligger fram tills dess att omflyttningen ska ske under 2015/2016 och efteråt. Det finns inte heller någon garanti för att den verksamhet som fungerar bra vid campus Härnösand kommer att fungera lika bra vid campus Sundsvall.

* Att flytta verksamheten från campus Härnösand skulle innebära ett hårt slag för Härnösand och dess arbetsmarknad, både genom att cirka 400-600 arbetstillfällen på sikt går förlorade och genom att det i hög utsträckning är kvalificerade jobb som försvinner. Den typen av arbetstillfällen är särskilt viktiga i mindre städer som Härnösand. Flytten innebär också ett hårt slag mot Härnösand som en lärdomsstad med historiska anor.

* Det finns i grunden inga ekonomiska argument eller tvingade skäl för en omflyttning.

* De resurser i form av tid, pengar och energi som kommer att krävas inför och under det att omflyttningen sker skulle kunna användas för att på andra sätt utveckla utbildningen och forskningen vid Mittuniversitetet för att stärka Mittuniversitetets nationella och internationella ställning.

* Jag delar helt uppfattningen att rektor och Mittuniversitetets styrelse måste sätta verksamheten vid Mittuniversitetet främst, men det finns ingen motsatsställning mellan att sätta verksamheten vid Mittuniversitetet främst och att behålla Mittuniversitetet som ett universitet med tre campus.

* Ett argument mot campus Härnösand är att det har en låg andel campusstudenter och en hög andel distansstudenter som har så kallade inne-veckor. Att det förhåller sig på det sättet har många förklaringar, men viktigare är att distinktionen mellan campusstudier och distansstudier redan har och med all sannolikhet kommer att fortsätta bli mindre tydlig och att olika typer av distansstudier och blended learning kommer att bli viktigare. Det som framställs som en svaghet hos campus Härnösand skulle därför också kunna ses som en styrka inför framtiden.

* Det finns också andra skäl till varför jag tycker det är fel att flytta verksamheten från Härnösand till Sundsvall – liksom det finns skäl för varför det är rätt att flytta verksamheten. De som röstade för beslutet gjorde det inte av illvilja, utan därför att de gjorde en annan bedömning än jag av vad som är bäst för verksamheten. Vad jag samtidigt tycker är viktigt är följande:

* Om man ska fatta beslut om verkligt radikala och oåterkalleliga förändringar bör det finnas synnerligen starka skäl. Om det inte finns synnerligen starka skäl och när osäkerheten inför framtiden är stor bör man välja en strategi som bygger på evolution, kontinuerlig utvärdering och flexibilitet snarare än på verkligt radikala och oåterkalleliga förändringar. I det här fallet kan jag helt enkelt inte se att det skulle finnas tillräckligt starka skäl för en så radikal och oåterkallelig förändring som en flytt av all verksamhet vid campus Härnösand till campus Sundsvall innebär.